Funderar på att lämna. Hur bestämmer man sig?

Läste inte klart allas kommentarer, lkände att jag var tvungen att skriva direkt. Känenr nämligen TOTALT igen mig jag också i TS och många av er andras berättelser.

Här är också problemet att han vill ha mer sex medan jag saknar attraktionen och därför inte kan ha sex. MEN, nu ska ni få höra något. Det är tydligemn ett klassiskt noch välkänt problem detta:
Män behöver få sex för att må bra i en relation och kunna ge vardagskärlek
Kvinnoir däremot behöver vardagskärlek och må bra i en relation för att kunna ha sex.

Märker ni dilemmat? :) Inte konstigt att det inte funkar liksom..

Här hos oss fungerar vardagen helt perfekt och vi är tvillingsjälar på alla plan förutom på den fysiska och intima delen. Vi har också bara gått på som vanligt eftersom "livet" ju fungerar så bra, men nu har vi blivit tvungna att ta tag i saken för att försöka lösa det här med att vi inte är attraherade av varandra längre, för ingen av oss vill leva sexlöst resten av livet. Vi skulle säkert kunna fortsätta så här i flera år till men jag tror det skulle leda till att vi blir bittra alt. någon blir kär i någon annan.

Så jag hörde direkt av mig till familjerådgivningen på kommunen och den 21.2 ska vi på vårt första besök. Jag känner mig glad åt att vi ska ta proffessionell hjälp för vi behöver få verktyg av någon annan för hur vi kan försöka hitta tillbaka till den attraktion vi en gång haft..själva verkar det vara svårt.

Kan tillägga att vi är 27 och 30, varit tillsammans (lite on-off i början) i 6 år och har ett barn på 2 år.

Angående ekonomin så är både jag och min sambo studenter så vi får ca 18000 tillsammans och ensam skulle jag väl i såfall ha kanske 10000 i månaden så jag märker en ganska rejäl skillnad jämfört med de flesta av er andra här.. I mina ögon skulle ni ju klara er helt underbart bra på egen hand rent ekonomiskt..:)

Men hur tycker du att ert förhållande är annars..? Är han en bra pappa, är han snäll och omtänskam, stöttar han dig, har ni gemensamma drömmar och planer för framtiden?
Någon här inne skrev först om vikten av GRUNDERNA, d.v.s en grundkärlek. Jag håller helt med att det är den som äör den allra viktigaste för det är den som avgör om man faktiskt kan leva med människan i b40 år till..:) Sen kanske inte alla detaljer är perfekta men det är det inte i ngåot förhållande.. Alla har något som man antingen måste jobba på, kompromissa med eller helt enkelt exxeptera. Om relationen I SIG är värd det + för barnens skull så tycker jag man ska göra ALLT för att lösa det som gnager  så att man kan leva med det..

Som sagt så är vår relation perfekt i alla de andra avseendena men inte sex och intimitet och nu måste vi försöka se om den biten går att rädda. Om inte, ja då är det sjukt orättvist men sorgligt sant att vi bara är bästa vänner numera och då måste man väl gå skilda vägar..

Huff..jag hoppas SÅ att familjerådgivningen ska kunna hjälpa oss..!!

Fast det där låter ju som ett jätte trist resonemang, skulle jag ha det så skulle jag separera direkt, varför kan man inte ha passion till varrandra under småbarnsåren? jag och min man har ett jätte bra samliv och vi är som nykära trots att vi varit tillsammans i 11 år och har en liten, så näe ngt företag driver inte vi i alla fall

Ja men det är ju jättefint för er, men man måste ha lite förståelse för de par som inte klarat av att hålla liv i passionen också p.g.a att man tagit varandra för givna, gått in alldeles för mycket i rollen som förälder och glömt att också vara kärlekspartner, inte tänkt på att hålla liv i glöden,  osv.

Vissa kanske resonerar som du att man ska separera direkt passionen är borta, men det visar ju bara att man aldrig varit i den situationen för SÅ enkelt är det verkligen inte för de som hamnat där.

Fast de har ju hamnat där själv, inte kämpat för den, vi jobbar hela tiden för att hålla relationen vid liv, gör man inte det ska man väl inte klaga sen heller, sitta o gnälla här på Familjeliv som många gör. Antagligen stannar man o ser till att hålla passionen vid liv eller så lever man utan passion o är nöjd o håller god min eller så lämnar man o går vidare, svårare än så behöver det inte vara 

Det är skillnad på att medvetet inte kämpa och på att plötsligt vakna upp och märka att man glömt att anstränga sig för att hålla passionen vid liv. Misstag kan faktiskt ske även för de bästa par. Det är inte lika lätt för alla, även om du verkar tycka det med tanke på hur du resonerar.

Jag upplever det väldigt tragiskt men också ganska naivt att du är så snar att döma människor som har problem i sina relationer. Må du aldrig hamna där själv liksom.
Som sagt, grattis till att du har det bra i din men då kanske du inte heller är den rätte att komma med STÖD i en tråd för de som har problem och där personer vill få tips och råd för hur man kan antingen jobba på sin relation eller få insikter om hur man vet att det är dags att gå vidare.

ja jag hoppas jag slipper hamna där ;) 

Hej kan ni ge en uppdatering, hur har det gått för er alla. Känner igen mig något oerhört. Sitter och tänker i samma banor och behöver hjälp.
Respekten är borta och vet inte hur jag ska klara av att vara borta från min lilla varannan vecka. Oroar mig även för det ekonomiska. 

Känner igen mig i mångas berättelser. Barnen, stressen och sömnbristen kom och sexet minskade. Jag är man och behöver nog regelbundet sex för att känna den rätta närheten. Efter flera år av frustration och avvisanden så beslutade jag mig för att sluta ta initiativ och efter ytterligare några månader avtog min vilja också. Detta var en nödvändighet för vi har ett NPF barn och jag kände hur instabil jag blev av frustration och avvisanden och då kunde jag inte lägga all den energi som behövdes på vårat barn. Detta och helt olika kommunikationsstilar har lett till att det blivit en stor klyfta mellan oss. Känslorna dör ut helt enkel. Ibland känner jag tom en aversion mot att hon rör vid mig men vill konstigt nog ändå ha sex de få gånger hon tar initiativ till det. Men sen funkar en hel del saker bra också och vi sköter ?familjen AB? bra. Jag går ofta i skiljastankar och känner att bara dessa tankar i sig är en stor mental påfrestning. Dock hålls jag tillbaka av pliktkänslor och rädsla för hur barnen ska klara sig men även rädsla för hur hon kommer ta det och hur hennes ekonomi kommer bli utan min inkomst.