Hade amningen kommit igång när ni åkte hem från BB?

Jag är osäker på hur du menar med att "amningen kommit igång".... För mej var/är det mer 1. om/när mjölken rinner till och 2. om amningen fungerar (inte "kommit igång")....

Nummer 1. Min mjölk rann till rejält på 5:e dygnet, då hade vi varit hemma 2 dygn från BB och nummer 2. amningen fungerade si så där när vi åkte från BB och gör det fortfarande. Min dotter är nu 6 veckor gammal och vi har haft en stor utmaning i att få henne att öppna upp och gapa stort. Hon vill gärna trycka ihop bröstvårtan. Men redan på BB så hördes det att hon svalde och man såg hennes käkar jobba på på rätt sätt. Däremot sa alla till mej att det såg jättefint ut och det visade sej alltså sen att hon inte gapade tillräckligt vilket fått de här veckorna hemma att vara allt annat än en dans på rosor. Först nu alltså när hon är 6 veckor, har vi börjat få till det men det blir fortfarande fel ibland.
Min dotter får även ersättning och jag ger henne det i en flaska som heter Calma från Medela, mkt bra för där måste hon verkligen använda sugteknik för att få ut ngt. I början var hon arg på den eftersom en vanlig flaska som vi också har, bara rinner men denna måste hon jobba med. Nu funkar den och hon vet hur hon ska göra + amningen börjar bli bättre.

Vill bara poängtera att det är långt ifrån alla som får till amningen direkt på BB, som bara lägger till bebisen och allt flyter på perfekt direkt och det är verkligen inget som man skall förvänta sej. Jag tycker inte att det är fel att ha t ex flaska hemma. Jag pumpar även ur och har gjort hela tiden.

Förmodligen skulle inte den här 1/5 dö av svält, MEN föräldern/föräldrarna har kanske valt att ge ersättning av andra skäl, än att barnet kommer dö?! Tex att mamman får ont, att barnet inte har rätt tag, OCH lär man sig inte ( dvs att någon visar, gån på gång ) exakt hur man ska göra, hur barnet ska ligga, hur man ser om barnet har rätt tag, så är det jäkligt svårt. Amma är ingenting man bara kan, det ärf aktiskt inte en naturlig kunskap. Man måste lära sig..Även om det tillhör "vår natur" att amma.

Men några av dessa barn som får ersättning kanske skulle svälta utan, JA! Det vet man inte, och det är väl bara bra att det finns alternativ. Som är nästan precis lika bra.  

Nej jag håller helt med i ditt inlägg, och det är ju därför jag säger att det ofta handlar om den bristande kunskapen och det bristande stödet idag. Självklart är det bra att det finns alternativ, inget snack om saken!

Haha nej självklart inte, rätt stöd och hjälp hade kanske inte resulterade i en skrikande bebis över huvudtaget.

Jag tror faktiskt att jag har en betydligt mer avslappnad inställning till amningen denna gång än förra... Då var min inställning att jag naturligtvis skulle amma, jag hade förberett med både salvor och inlägg och allting, tagit reda på hur man behandlar såriga vårtor och mjölkstockning och hela paketet. Jag var också rejält uppskrämd av allt prat om att amningen blir lidande om man ger flaska, att amningen blir lidande om man ger napp o.s.v. Det enda jag inte va förberedd på var att jag inte skulle producera tillräckligt med mjölk... 

Denna gång så  är jag faktiskt mera avslappnad. Funkar det så funkar det, funkar det inte så kör vi ersättning. Och det är ju olika från barn till barn, men dottern hade ett väldigt stort sugbehov och sög på vad man än stoppade i käften på henne, så det var inget problem att variera mellan amning, flaska och napp ur det perspektivet. Däremot hade vi ett helsike med att få henne att gå upp i vikt, eftersom hon aldrig var särskilt stor i maten, och dessutom hade lite temperament (direkt hon själv insåg att hon var hungrig så blev hon så hysterisk att hon varken kunde amma eller ta flaska, då fick man lugna ner henne i 30 min-en timme, låta henne sova en kvart och försöka igen. Efter 1-2 månader någonstans så lärde vi oss att tjejen blev hungrig med tre timmars mellanrum ungefär, alltså matade vi alltid med högst 2,5 timmars mellanrum...). 

Så med dom erfarenheterna så är min prio 1 faktiskt att få barnet att gå upp i vikt, hur ofarligt det än må vara för nyfödda att gå ner i vikt (det tog över en månad innan dottern var tillbaka till samma vikt som vid förlossningen...). Samt att ge mig och barnet en bra start på vårt liv tillsammans. Så även om nyfödda inte dör av att vara hungriga, så tänker jag inte låta ungen svälta fem dygn tills amningen kommer igång. Är barnet hungrigt, då ammar jag självklart först, men har inte mjölken kommit igång så då kompletterar jag med ersättning efter amningen. Bara för att jag inte ser något självändamål i att låta barnet vara hungrigt, när det finns alternativ.

I bästa fall så rinner ju mjölken till så småningom, och antagligen i så fall fortare när jag och barnet känner att vi är avstressade och utan en massa oro, än om jag sitter med en hysteriskt hungrig unge i famnen som redan har börjat rasa i vikt. I sämsta fall så blir det som förra gången, mjölken rinner till men inte så att det räcker, då fortsätter jag väl tilläggsmata och ammar så länge jag orkar, eller går över helt till ersättning. Men eftersom ersättningen inte känns som något katastrofalt misslyckande denna gång, så kan jag också slappna av mera med amningen, och då kanske det funkar bättre än senast... 

Vi använde förresten Tommy tippee flaskor till dottern, dom har också en lite speciell platt nappdel, som barnet själv måste suga in i munnen och "forma" på samma sätt som en bröstvårta.  

Jag har varit lyckligt lottad med mjölk som runnit till direkt och två barn som "kunnat" suga på en gång. Sedan tog det ju tid att få till det och sedan förfina tekniken, men absolut - amningen fungerade då vi åkte hem. (Med första barnet efter tre dagar och med andra efter sex timmar)

Ja, men inte förrän sista dagen, jag stannade 5 dagar på BB... Jag var en "bitch" sista dygnet och ringde på klockan varje gång jag skulle lägga till min son, så att han fick rätt grepp utan att göra illa mig.

Man måste stå på sig som f-n. 

Amningen fungerade bra när vi åkte hem, fick hjälp med hur vi skulle göra på BB med att hålla honom och få ett bra grepp. Vi var kvar tills han var 3,5 dygn gammal. Har inte behövt pumpa eller ge ersättning, däremot ammades han rätt ofta (och länge) i början.

Nej, mjölken hade inte runnit till när jag åkte hem med något av de två barnen. Med dottern (det första) hade hon tappat lite för mycket i vikt till 4agarskontrollen så då fick vi hjälp att ge tillägg med kopp som vi sen gav i några dagar innan det kom igång ordentligt.  Med sonen var det ungefär samma men då hade mjölken börjat rinna till lite tills 4dagarskontrollen men vi fick iallafall ersättning med oss hem att ge med kopp om vi kände att det skulle behövas. Då mjölken var på gång behövde vi inte ge ersättning den gången.

Jag upplevde att vi fick bra stöd med amningen på båda sjukhusen (Danderyd  och SÖS) .

Självklart är det det.

Amningen hade kommit igång. De ville inte släppa hem oss innan det funkade. Blev kvar 4 dagar med första barnet då han var så slö och inte orkade suga ordentligt. Han fick tilläggsmatas för att bli piggare och jag fick pumpa lite för få igång mjölken bättre.
Andra barnet sög rätt direkt och där rann mjölken till snabbt så då sov vi bara över en natt för att sen fara hem.

Med första barnet fick jag hjälp att komma igång med amningen. Sonen blev dock aldrig mätt på min bröstmjölk så jag tilläggmatade honom ändå. Med andra barnet fick jag ingen större hjälp det kändes som "du är omföderska och ska fixa detta". Jag ammar dock dotter och tilläggsmatar henne precis som emd sonen och det funkar.

Vad var det för kunskap som du tyckte att du saknade första gången? Vad gjorde du annorlunda?

Det handlar om att veta vad som är normalt och inte kring amning. Jag läste hur mycket som helst kring amning då när det strulade med dottern (första barnet) och jag har blivit väldigt amningsintresserad så jag följer mycket diskussioner och info i ämnet. Jag visste därför med andra barnet att jag inte behöver oroa mig för för lite mjölk, för dålig mjölk och allt vad det pratas om, så länge som jag ammar precis så mycket han vill och inte börjar blanda in ersättning, kolla klockan och styra matningen efter det osv. Jag visste också att hur mycket han går upp i vikt osv inte är så noga, mitt första barn var en jätteliten tjej men pigg, glad och frisk ändå så jag vet att bvc-kurvor inte behöver följas perfekt. 

Så med sonen ammade jag, konstant, i över ett halvår. Vi ammade minst varje timme dagtid och något mer sällan, kanske varannan, på nätterna. Och då funkade det jättebra och vi trivdes verkligen med amningen både han och jag.

Min mjölk rann till dagen efter vi kommit hem från BB. Ingen hade dock förklarat hur det där med amning funkade, vilket slutade i mjölkstockning... 

En av BM på BB sa  nämligen åt mig att genast börja pumpa samtidigt som jag ammade så att min sambo kunde sköta nattmatningen. Ambitiös som jag var gjorde jag som hon sa vilket ledde till totalskenande bröst. Åh, vad jag satt i telefon sen med gynakuten, amningsmottagningen och BBs nattsyrror....

Nu i efterhand kan jag inte förstå hur puckad man är som BM när man rekommenderar en nyförlöst förstföderska att pumpa brösten INNAN amningen är igång ordentligt. Jävla idiot, rent ut sagt.

Jag var helt sönderstressad över den där jävla pumpen. Fattade inte hur folk fixade det, grät mängder och mådde pyton av mjölkstockningen. Så vad ni gör, blivande mammor låt era bebisar amma igång er innan ni börjar pumpa!