Hur ska man agera på bästa sätt för barnens skull?!
Hej, jag är i ett förhållande med en underbar man som har 3 barn sen tidigare äktenskap. Det har pågått en vårdnadstvist under 2011 och tyvärr så fungerar inte samarbetet mellan min älskade och hans ex. I vårdnadstvisten så blev domen att det skulle förbli delad vårdnad, vi ansökte om full vårdnad då vi har sett att barnen inte mår bra. det finns en tonårsdotter som är 17 år och som har helt hamnat på fel sida. Hon vill inte vara hos oss för att det inte är bekvämt (mamman bor en bit ifrån och där har hon sina vänner). Hos sin mamma får hon göra som hon vill och hon hör bara av sig till sin pappa om hon behöver pengar eller för att skylla allt som gått fel på honom. Sen har vi en 13 årig son som vägrar vara hos sin mamma och bor därför hos oss 100%, det sorgliga är att han har ingen kontakt alls med sin mamma och vägrar ha det. Sen hör inte heller hon av sig till honom alls eller försöker skapa någon sorts kontakt med honom vilket måste vara oerhört sårande även om han hyser de känslor han gör för sin mamma. Sen finns där en mindre pojke som är 7 år och det är honom vi är mest oroliga för just nu. Hans mamma har hela tiden använt honom som bollplan och under vårdnadstvisten så har han uttryckt saker som uppenbarligen måste komma från mamman, så som "pappa försöker ta dig i från mig" och andra saker som ett barn inte ska behöva höra och det tog ett tag innan vi fick honom att säga detta eftersom vi märkte på honom att det var något fel. Det enda min sambo sa till honom var att han älskar honom och även hans mamma och att det som pågår inte är hans fel och att det är mellan hans mamma och pappa. Att båda älskar honom. Nu den senaste tiden så har hon hållt honom undan när min sambo ska till att hämta honom och det verkar som hon hela tiden manipulerar honom och pratar med honom på ett sätt man inte ska prata med barn. Hon har honom fortfarande sovande i sängen, han kissar fortfarande på sig varje natt, när han är över är han som en svan på antingen sin pappa eller mig och kan inte vara själv och kräver ständig uppmärksamhet. Han är så tydligt en sådan osäker liten pojke och det gör mig ont att se. Han har även en sida hos sig som är rätt otäck att se och det är att han försöker manipulera situationen hela tiden och så fort vi försöker sätta lite gränser så vill han hem till mamma eller så "fejk" gråter han. JAg tror att han är så van att vara centrum i allt och att hans mamma använder honom för att själv må bra och få bekräftelse. På senaste tiden har han uttryckt att han inte vill komma till sin pappa mer och hans syster har sagt att han säger att hans pappa är elak mot honom, att hans pappa och bror får honom att gråta med flit, att hans pappa låser in honom på rummet etc etc.. detta är inte alls sant och jag ser på min sambo hur ont det gör i honom att hans son säger sådana här saker om honom och hur han mår så dåligt och saknar sin son som vi inte fått se på länge. Min sambo har varit över i sonens skola för att se om han kan få hem honom och sista gången han var där så kom hans mamma och hennes mamma och de tvingade sonen att framför alla där välja vem han ville komma hem med och min sambo ville inte sätta honom i en situation som detta och ville därför prata med honom för att säga till honom att han inte är arg på honom för hans val, utan att han älskar honom och saknar honom och det är därför han är där. Hans mamma med följe försökte hindra honom från att ens säga hej till sin son men som tur var så var läraren där och såg till att han kunde göra det. På senaste tiden har sonen även uttryckt att han är rädd för sin pappa och att han är rädd för att han ska dyka upp på skolan (denna information får vi från dottern och även om hon inte går att lita på till 100% så vill inte min sambo att han ska behöva ha det så här). Därför så har vi låtit det vara nu och på måndag ska de träffas för att göra upp ett schema för vårdnaden, men det är ett frivilligt möte och vi har inte stora förhoppningar om detta. Min fråga är egentligen hur min sambo bör agera mot sonen för att han inte ska fara för illa. Han vill ju inte skrämma honom, eller sätta honom i en hemsk situation jämtemot sin mamma, samtidigt som han inte kan "ge upp" honom så han tror att han inte är älskad och önskad. Men eftersom mamman inte är intresserad av att ändra på detta så vet vi inte vad vi ska göra. I vårdnadstvisten så har även mamman uttryckt innan det satte fart att min sambo kunde ta 13-åringen så kunde hon ta 7-åringen?!! .. vilken mamma gör så? Även om vi sökt full vårdnad så har inte vår tanke varit att barnen inte ska ha kontakt med sin mamma eller den delen av familjen. Vi är bara oroliga för hur de far illa hos henne. Mamman har slängt ut sin dotter ett antal gånger och dotter har kontaktat soc, hon har gråtit ut hos sin dotter bl a när hon genomgått abort, när pojkvännen har gjort slut och hon hanterar sin dotter som en vännina på det sätte och sen så slänger hon ut henne. Men dottern tar tillbaka henne snart igen och då ändrar hon sin historia. Men, hon vill inte lämna sin bror ensam med sin mamma en längre tid och jag tror hon känner ett ansvar för sin mamma och bror som ett barn inte ska behöva ha. 7-åringen är oftast skitig och vi får alltid börja hans vistelse med ett bad. Ja, det är en lång historia och det är så mycket som pågår men jag och min sambo är mest oroliga för barnen och vet inte hur vi ska agera för att göra det bästa för dem?.. När slutar man ge upp om sina barn?!.. aldrig skulle vara mitt svar.. men, vad är bäst för dem? 13-åringen som nu bor hos oss verkar må så bra och han är gladare och gladare för var dag som går, han har börjat ny skola och han verkar börja må så mycket bättre. Men, detta att inte få träffa sin bror.. måste göra honom illa. Han har tyvärr ingen vilja att träffa sin mamma eller syster och blir arg om vi ens tar upp det och vi vill inte tvinga honom. Mamman bor i Danmark och vi bor i Sverige så det är svårt att veta vart man ska vända sig. Min sambo har ansökt om svensk uppehållstillstånd då han inte är europeisk så vi har även ett problem med språkförbistring i kontakt med de olika rättsliga instanserna i danmark även om engelska fungerar för de flesta. Jag känner mig så vilsen som bonus mamma och partner, vet inte vad jag ska göra eller om det är något jag kan göra mer än att vara ett stöd och finnas där för honom och för barnen när de behöver. Men eftersom det är mitt hemland så vill jag iallafall försöka hjälpa till med det praktiska om vart man kan vända sig och såg detta på famlje liv och hoppas på lite råd hur man ska göra för att det ska bli bäst för barnen. Förstår att det är svårt sätta sig in i ett "ärende" med bara en sida av saken och ingen djupare kännedom men som barnpsykolog så kanske vi kan få tips i allafall hur vi på bästa sätt ska agera inför/mot barnen för att de inte ska fara allt för illa och för att de ska veta att de är älskade och uppskattade.
/vilsen
