Någon som fött hemma oplanerat? Hur var din förlossning?

Jag var orolig för att föda hemma med tvåan, då ettan gick i rasande fart. Men vi hann in med tvåan trots allt. Men min bm bokade in ett extra besök med mig och min man för att berätta hur vi skulle göra OM det blev hemförlossning. Det tyckte jag kändes jätteskönt.

I synnerhet att min man var där och fick en lektion för jag vet att jag kanske inte skulle vara så rationell i det läget.
Jag var mer orolig för att att få igång andning, navelsträng och sånt. Lakan kan man alltid slänga! Så det var skönt att veta att mannen visste hur han skulle lösa det OM.

Så be bm om ett sånt besök!

Sedan har jag vänner som fött snabbt och de har helt enkelt tagit barnen med sig och samtidigt ringt barnvakten som fått hämta barnen på parkeringen på sjukhuset. Istället för att vara hemma och vänta. Det kan man tjäna en stund på även om det inte är optimalt.

Vi hade en deal med vår granne (som vi känner OK, men inte så att vi skulle vilja att de var barnvakt) att vi fick ringa dem om det var kris och de skulle komma in till oss och sitta där tills barnvakten kom (som hade ca 30 minuters väg till oss).

Just ja, jag fick också en lektion av BM hur jag skulle göra om jag var ensam. Enligt henne: Stå på alla fyra, lyft ena handen och ta emot huvudet med.

Det finns inget som talar emot att låta navelsträngen sitta kvar tills moderkakan är ute, så den kan du låta hänga. 

Vilka bra tips! Tack!

Nu blir jag lite sur på min BM (som jag egentligen tycker är bäst , men nu när jag läser om era "lektioner" i hemförlossning så tycket jag hon nonchalerar mig och min fråga ang vad/hur jag gör om jag inte hinner in.

Min första förlossning 2002 tog 4 timmar från minsta känning och den andra tog 2 timmar från minsta känning. Hade jag inte haft sonen hemma så hade jag mer än gärna fött hemma denna gång (även ensam) men jag vill inte att han ska behöva assistera vid en fl...

Sambon har 1 timmes resväg från jobbet och har jag otur sätter det igång under dagtid och då har jag ingen barnvakt.

Min BM säger bara ring ambulans och ta med sonen, men riktigt så kan jag ju inte göra heller för tänk OM det är falskt alarm, det sägs ju att trean jan vara lurig...

Nä det blir till att kräva en lektion när jag ska dit nästa gång!!

Apropå vad som är bra att ha hemma fick jag tips om påsklämmor, förutom engångslakan och handdukar.

Ingelill, har också tänkt på det där med påsklämmor (till navelsträngen antar jag att du menar?). Men jag skulle nog strunta i att avnavla helt och vänta på ambulans. (Däremot OM navelsträngen skulle gå av så måste man ju vara snabb med snöra åt både barnets och min "del" av navelsträngen för att förminska blödning. 

Jag hade nog inte haft något emot att föda hemma om det inte vore för att hjärtljuden gick ner drastiskt på sonen på min förra förlossning. Allt gick ju så fort och han var snart ute och mådde fint, men innan dess hann jag få panik och trodde på fullt allvar att han skulle dö och det var ett riktigt psykiskt trauma för mig. Den enda förklaringen jag fick var att mina värkar var så intensiva att bebisen inte hann med. (Och jag tänker att mina värkar kommer väl vara minst lika intensiva denna tredje gång, som de 2 gångerna innan.) Så det skulle kännas tryggt att denna gång vara uppkopplad och bebisen noga bevakad. Samtidigt så har jag hört att de flesta barn som föds hemma mår bra... så det får jag försöka fokusera på om jag inser att vi inte hinner in.

Min man har en halvtimme hem, men sen tar det bara 10 min till sjukhuset (och sker det på dagtid så är barnen på dagis). Men mycket handlar om att göra upp plan a och plan b etc för barnvakt om det sker på natten och det tycker jag nog att vi har nu. Men OM trots allt, man inte skulle hinna in, så skulle det kännas tryggt att veta lite vad man kan förvänta sig.. 

Förlossningar som går så fort att man inte hinner in, brukar bebisen faktiskt må väldigt bra!!

Jag födde hemma, oplanerat. Det är inget jag rekommenderar, men det gick. Eller ja, det fick gå. Hade aldrig ens hunnit ut till bilen när det satte igång..
Såhär var det; Barn nr 2, BF 27/2. 18/2 hade jag vattenavgång på morgonen, så fick en kontrolltid kl 16.00 å då åkte jag in till förlossningen å gjorde ctg. De tyckte att fosterljuden var höga, men inget att oroa sig för. Kände ingenting förrän jag låg där med ctg:n påkopplad, då började sammandragningarna. De var hyffsat häftiga från början, men BM tyckte att jag skulle åka hem ändå, å vila lite å äta å så.. Vi bor ca 15 min bilväg från sjukhuset, så..
Men redan påväg ut till bilen blev värkarna ganska starka, men jag var helt inställd på att det skulle ta iaf 4-5 timmar innan det satte igång "på riktigt". För det kändes verkligen inte som att det var på g.. Åkte hem, satte mig i fotöljen i vardagsrummet å började andas mig igenom värkarna som började komma tätt så fort jag satte mig ner. Sa till pappan att ringa in till Förlossningen å säga att vi kommer upp igen, för det var redan efter 10 minuter mindre än tre minuter mellan värkarna. (samma som förra förlossningen med ettan..)
Men när han pratar med BM i telefonen så känner jag hur krystvärkarna sätter igång. Det var ingen tvekan om det, jag kände hur barnet åkte säkert tio cm ner i bäckengången.. Då slog paniken till. Jag skrek att nu kommer barnet! BM tyckte vi skulle ta det lugnt, att jag nog överreagerade.. Hon föreslog att vi skulle ringa 112 å begära en ambulansfärd in..
Men pappan hann inte ens ringa 112 innan han insåg att det verkligen var på riktigt.. Som tur var kom min vännina som bor granne med oss (hon skulle vara med vid förlossningen hade vi planerat) så hon fick ringa 112, å pappan fick hjälpa mig av med byxorna å jag ställde mig på knä i fotöljen.. Jag var tvungen att hålla mig i nånting, så jag ville inte ligga på golvet.. Jag födde alltså stående på knä i fotöljen, bitandes i ryggstödet å dunkade huvudet i väggen bakom när det gjorde som värst ont. Funkade för mig. Paniken fick jag trycka åt sidan, och det var förvånansvärt lätt att koncentrera sig på att föda barn istället. Efter inte ens 6 krystvärkar var han ute. Pappan å vänninan hade hämtat en filt å en handduk, och med stöd från 112-personen så lyckades de "frottera" pojken som skrek efter inte ens 30 sekunder.. :) Men fy fan vad ont det gjorde att föda utan bedövning.
Precis när han kommit ut (ca 1-2 minuter efter..) kom ambulanspersonalen å knackade på dörren. Navelsträngen fick sitta kvar, å jag fick ta min son på bröstet/magen och hoppa upp på båren å åka in till sjukhuset. Vänninan kom till mig tio i sju, och han är född fem över. Så det gick verkligen undan..  När jag insåg att det var på riktigt, att jag inte skulle hinna ens till bilen, så blev hela hjärnan helt inställd på att föda barn istället.. Det var en mäktig upplevelse, men inget jag vill göra igen. Men ska bli roligt att berätta för sonen när han blivit äldre. :) Han är ju 2 veckor nu..

Jag fick en normalstor bristning och två "skrapsår" som fick sys inne på förlossningen.

Vad man ska ha hemma för att förbereda sig? Tjaa.. en bra fotölj kanske? ;)
Nånting att bita i å rena handdukar, är nog det enda jag kan komma på.. Nåt mer än det hann vi ju inte tänka på mitt i paniken.. Å det räckte gott..
Läkaren frågade hur min nästa förlossning ska bli nudå, när jag provat att föda både på förlossningen å hemma..? Jag svarade att det inte blir några fler barn.. Men man ska aldrig säga aldrig, så jag får väl installera lustgas i vardagsrummet nästa gång jag blir gravid i såfall.. Haha.. ;)

Detta blev lite ofokuserat, men jag tror jag fick med det viktiga i berättelsen.. :P Ursäkta för ett rörigt inägg, men det var ju en rörig kväll, men panik å sånt.. Inte lätt att komma ihåg detaljerna..              

Oj, det var starkt jobbat!! Och grattis till sonen! Men hur gick det med fotöljen?  

Gäller väl att vara beredd att åka in tidigt för att undvika hemma-förlossning! Men jag tycker (som säkert många andra) att det är svårt att avgöra när det är dags! 

Haha, fotöljen överlevde, tack vare att den är i skinn.. Lätt att torka av å inte ett märke syns.. Men den är förpassad till källaren, lite för smärtsamma minnen när jag ser den.

Ja, hade jag vetat att det kommer gå på mindre än en halvtimme efter första värken, så hade jag ju aldrig åkt från sjukhuset, men sånt vet man ju aldrig.
Men det går fint att föda hemma, om man blir tvungen. Man behöver nog inte bli helt hispig över det, kan jag känna nu i efterhand. Man gör det man måste.

Här kan du läsa om vår son som är född i farstun:
http://www.familjeliv.se/Gravid/Min_forlossning/a156.html

Oplanerat, och jag var livrädd för att inte hinna in - vilket alla viftade bort. Barnet innan fastnade två gånger på vägen ut, och höll på att dö, och hade vi inte varit på sjukhus så hade han gjort det. Så det där med hemmaförlossning var inget jag ville ha eller planerade för.

Nu blev denna förlossningen den bästa av alla, med facit i hand, men jag skulle ändå inte (med min historik) planera för en förlossning hemma. Men det var toppen, häftigt, underbart, bara trevliga människor och ingen som ryckte och drog i mig.

När vi renoverar hallen ska vi spara och rama in biten han föddes på  

Jag födde 3:an hemma. Var in en sväng 2 dagar innan han föddes, hade regelbundna värkar och var då öppen 3 cm, men blev hemskickade eftersom det bara var "förvärkar" enligt BM. Sen 2 dagar senare så startade det igen men då oregelbundet, var allt från 3 min till 20 min emellan men de gjorde ont så jag fick flåsa mig igenom dessa. Jag ringde FL men det var bara att avvakta eftersom de inte var regelbundna och då var kl 21 på kvällen. Gick och la mig och vaknade till och från och vid 1 på natten så började de göra mer ont men fortfarande oregelbundna, men jag trodde fortfarande att det var sk förvärkar.
Lyckades sova till och från men vid 03:00 så ringde jag FL för då började det göra ordentligt ont, kunde inte prata och fick andas igenom värkarna. Men då var det fortfarande bara att avvakta men då var det oxå försent. Vi var på väg in men jag kom inte längre än till soffan då jag började få krystvärkar, mannen fick ringa 112 som skickade ut 2 ambulanser och samtidigt pratade han med 2 BM. Då fick jag flåsa mig igenom krystvärkar i 15 min och det var inte det lättaste. Men 20 min senare så föddes han på vardagsrumsgolvet med hjälp av ambulanspersonalen, så det gick bra som tur var. Visst, han hade navelsträngen 2 varv runt halsen.
Men i efterhand känns det förjävligt att man inte blev tagen på allvar, men samtidigt så har jag provat på detta med utan smärtlindring och syrgas :)  

Oj, wow! Tänk att du lyckades sova till och från trots värkarna! Hur gick det med dig då? Sprack du mycket? Hur var dina 2 tidigare förlossningar?

Jag är nu i v 39+1 och har haft mycket förvärkar i episoder som kommer och går. Aldrig så jag känt att jag behöver ringa förlossningen (även om mina kommit med 2-5 min mellanrum och varat 1-2 min), men några gånger har jag tänkt att "nu kanske det kommer igång". Men i stället för att intensifieras så slutar de bara tvärt. Hoppas att det blir en tydlig signal att det är på riktigt när det väl börjar...  

Jag sprack inget, fick några skrubbsår b ara och blödde inte alls speciellt mkt, Typ 2 dl.

Med mina andra 2 har jag blivit igångsatt med och det var en smärta som hette duga, klarade av att öppna mig 4 cm sen fick jag EDA. Det ville jag ha denna gång oxå men med facit i hand så gick det alldeles utmärkt utan bedövning, det går ju att pina sig igenom de :)
Hade mkt sd med 3:an flera veckor innan men det är ju bara positivt.