Är hon normal tonåring? Känner du igen dig?

Kompisar? Varför är hon hos kompisar överhuvudtaget? Tills skolan sköts borde skjuts till o från skolan vara allt som erbjuds, definitivt inga kompisar.

oj vad jobbigt.  Rent spontant så ja en viss del kan förklaras med att hon är nybliven tonåring - men nej inte allt som du kanske själv anar också.

Har ni någon kontakt med skolan? Kan dom vara lite behjälplig med att komma med lite råd och stöd och tips på vad som kan vara på gång? 

Hon är ju ganska utåtagerande och det känns som att hon på någon nivå protesterar mot något, hon försöker bli sedd och hörd av någon anledning. Finns det något omkring henne eller i er familj hon reagerar på? Någon händelse? 

En massa hormoner är i omlopp också med puberteten och menstruationer, ett tips är ju att se till att hon får p-piller, det kan faktiskt hjälpa väldigt mycket för att få hormonnivåerna på bättre nivå. Kanske också läge att prata om sexualitet och ansvar om hon ändå är ute och får uppmärksamhet av äldre killar, rätt vad det är så kan hon råka illa ut av nån som utnyttjar henne. är man en arg tonåring så är risken ganska stor att hon inte bryr sig om det där med laglig ålder ..        

Hej men det är ju det jag säger: vi har redan försökt det. Lämnat på skolan, varit där när hon slutat men hon drar, sticker, rymmer, tja kalla det vad du vill och vi har åkt till kompisarna och hämtat och det har nu lett till att hon inte berättar var hon är så vi inte kan hitta henne. Så smart var jag tyvärr inte.

är det riktig kris kan ni alltid vända er till familjerådgivningen om ni behöver akuta råd och hjälp på hur ni ska hantera allt. 

Kan rekommendera också att läsa böcker av Jesper Juul , han har många bra tankar kring barn och tonåringar och har en hel del handfasta råd att testa.

Det viktiga känner ajg också är att ni faktiskt vågar ta fajterna och vågar vara konsekventa. Ett nej är alltid ett nej. Ni kan inte säga nej till en sak i en vecka och så är det okej vekcan efter för att det blev så mycket bråk.

Konsekvenser SKA svida, och gör det inte det första veckan så garanterar jag att hon känner av det den andra veckan.....jag lovar att hon bryr sig mer än hon ger sken av, i det långa loppet ÄR det jobbigt för en tonåring att vara av med mobiltelefoner och fickpengar.           

Hej igen, jo då vi pratar med skolan och hon är omtyckt av lärarna och bra i klassrummet. Tyvärr äter hon en medicin som inte kan kombineras med P-piller så där går vi bet, och är givetvis oroliga. Hon säger att hon har koll på allt och vi fattar inget. Hon bråkar inte alls med syskonen, inte eg med oss heller så långe vi inte sätter förbud, som då bara bryter iofs. Nä jag blir inte klok på henne. Vad är det för fel?

då får ni ändra taktik och hitta på något annat sätt för att få henne att tänka till.

Har hennes kompisars föräldrar koll på vad som händer och sker? kanske läge att inviga någon i hur jobbigt ni faktiskt har det. att nån annan föräldrer ringer till er och berättar vart hon är löser ju en del problem faktiskt

och sen är det så här, hon är minderårig vad hon än tycker. Lyssnar hon inte på er och ni känner att ni inte längre räcker till, ta kontakt med sociala myndigheterna och begär hjälp.        

Måste inte BUP följa vårdgarantin? Här tror jag att de är skyldiga att boka in ett besök inom tre veckor efter man hört av sig.

Visst är det inget onormalt beteende i den åldern, men hon visar er väldigt lite respekt så jag tror ni behöver professionellt stöd i föräldrarollen. Du kan även kontakta soc för rådgivning.!

Din beskrivning av din dotter, låter som en beskrivning av mig när jag var i den åldern....

Jag var väldigt elak och omväxlande mot både min mamma och pappa i den åldern, jag utvecklades väldigt tidigt, precis som din dotter. Hängde med äldre killar och  rymde iväg och vägrade komma hem och gjorde precis som din dotter gör idag.

Jag är 22år snart 23 år, så de är 10 år sedan jag hade detta beteende... Av MINA egna erfarenheter så tror jag det är en fas. Jag hade inte så stabil "kompiskrets" det var mycket svammel och jag hade inte riktigt någon att ty mig till, så jag var väldigt förvirrad och "morsan kan man ju inte snacka med lixom"  morsan och farsan skaffade nya respektive och jag fick många små syskon.

Jag vet inte om detta är någon som spelade roll, men jag tror att mycket handlade om vilka jag umgicks med, min trygghet i mig själv, jag hade väl ingen aning om vem jag var eller något.. så jag var väldigt förvirrad och trotsig..

I dagsläget så förstår man ju att man inte alls hade rätt, att man hade så fel och gjorde så mycket fel man bara kunde.. men jag kan nästan lova dig att detta beteende tillslut kommer gå över, jag vet inte riktigt hur man ska prata med någon som är i de stadiet, men det går över. För mig förändrades allt när jag började gymnasiet, jag böt kompiskrets och det var väldigt bra för min del.

Idag är jag själv snart mamma och har snart en egen stabil familj, ett hem och en UNDERBAR relation till både min mamma och pappa som jag pratar med VARJE dag och umgås med på ett väldigt moget och vuxet sätt :) så jag önskar att jag kanske kan komma med en liten solskenshistoria, att jag nästan till hundra procent kan LOVA att det går över :)

Jag känner igen mig själv såväl i denna beskrivning som jag var i den ålder och för min del var det inte "normalt" och jag vet att vad man än försöker med för förbud eller tvång så går det inte jag spårade ur totalt och fick bli omhändertagen senare.
Jag funderar på vad som kan vara "orsaken" i mitt eget fall var det min pappa som var både missbrukare och alkholist vilket gjorde att jag gick i precis samma fotspår. Hur ser familjesituationen ut? Finns det något annat hon kan må dåligt av?

Om jag bara kunde förstå varför, en del är kanske att hon fått diagnosen Epilepsi i höstas. Känner att det är ngt fel på henne och att det bara är hon. Troligen därför hon röker eftersom hon absolut inte får i kombination med medicin. Alkohol vet jag att hon inte vågar då hon skulle bli sjuk. Annars är vi en bra familj, har prata med soc en gång och de rådde oss till Bup och skrev att vi var bra och stödjande föräldrar. Aprilbarn och Edds, vad hade ers föräldrar kunna göra för att de skulle bli bättre, att gå till skolan m.m? Bli mindre obstinata?

mina föräldrar kom till skolan, det gjorde saken bara värre... Jag tror egentligen inte de hade kunnat göra något, för dom gjorde inget fel från första början.

Det som hade räddat mig, var nog om jag först och främst hade haft en annan kompiskrets, och om jag inte hade varit så naiv. Jag var väldigt naiv, och ville göra alla nöjda och glada för att bli respekterad. i dagsläget vet jag att jag hade blivit mer respekterad om jag varit mig själv.

Kanske du kan, istället för att "prata" om problemet, försöka lirka in lite andra saker, som att du och hon går och shoppar någon dag eller typ att ni reser bort en helg, bor på hotell och typ har tjejhelg, som en kompis, istället för mamma, då kan du kanske få henne att öppna sig lite mer, och du kanske kan få förtroendet av henne att hon faktiskt kan prata med dig, hon behöver inte vara rädd att du skall bli arg utan du är där för att stötta och vägleda henne genom livet.

Hade jag kallat min mamma jävla hora hade jag fått en fet smäll och hon hade slängt ut mig ur huset med huvet före! Din dotter ska ha RESPEKT för dig! Jag hade aaaaaaaaaaaldrig ens VÅGAT kalla min mamma hora. Skäms bara jag tänker på det. Visa din dotter var skåpet ska stå och att du bestämmer. Ibland behöver man vara så överdriven och inte dalta med barn!!! När mina föräldrar fick reda på att jag rökte, gav dom mig en limpa cigaretter (10 packet!) stängde in mig i ett rum och sa att jag inte fick komma ut förens jag rökt upp alla. Hahah... jag rörde inte en cigg på mååååånga år!!! Din dotter behöver diciplin

Vad jobbigt för er ts. Hoppas allt löser sig så ni kan vara en glad familj igen. Jag har ingen erfarenhet av detta men lider med er. Mina barn är 4 och 6. Lycka till. Många kramar från Lotta

två klassiska exempel på vad man inte får göra!

Mer vettigt i det läget är bara att säga att man inte får säga så, att hon förverkat sin rätt till att gå ut och umgås med någon och stanna hemma istället!

och ang rökningen så blir jag bara stum. vad hjälper det? ja, logiskt: vårt barn får inte röka, så vi tvingar henne att röka!
Bättre dra in alla pengar och följa hennes minsta steg ett bra tag framöver.     

TS: Utifrån en diskussion som jag hade med en kollega för ett tag sedan, angående barn med en sjukdomsdiagnos (det här gällde iofs diabetes) så tror jag att din dotter kan vara väldigt arg på sin sjukdom, och uppleva att hon är "fel", känna sig uttittad o.s.v. Och att detta förstärks i och med att hon saknar nära, riktigt bra kompisar.

Kan ni tänka er något sammanhang där hon kan träffa jämnåriga i något annat forum? (Läs: Försöka hitta "bättre" vänner till henne?) Finns det någon tjej som är något äldre än henne, som kanske kan prata med henne och nå fram på ett annat sätt än du gör? Som kanske kan stötta henne? Typ någon äldre kusin eller liknande? Någon väninnas dotter?