Jag upptäckte min läggning vid 19 års ålder genom att jag blev otroligt kär i min dåvarande bästa vän. Jag associerade dikter jag läste, låtar jag lyssnade på till henne. Vi blev inget par, men vi pratade om det.
Sedan gick ett antal år av förnekelse, jag datade män i rader och hade förhållanden, men jag tröttnade alltid - och jag var alltid den som inte var tillräckligt kär.
Så mötte jag min exman, som var den första man jag inte tröttnat på och som faktiskt attraherat mig mentalt. Men innan vi ens blev ihop talade jag om för honom att jag drogs till kvinnor. Sedan var vi ihop i 19 år, och fick 3 barn. Därefter mötte jag henne....
Jag tycker att din terapeut verkar ha fått hela sin utbildning om bakfoten, men på sätt och vis stämmer det hon säger på mig. Jag blir enbart kär och förälskad i kvinnor, men jag tror inte att det enbart beror på att kvinnans kropp är vackrare (för det är den ju) utan för att jag faller för kvinnors kommunikation med varandra, närheten kvinnor skapar fysiskt och själsligt. En kvinna kan komma mig under huden på ett annat sätt än en man kan, och kan göra mig avskalad, hudlös och sårbar.... Jag känner motvilja mot alla attribut som är stereotypt manliga
Och närheten/hudlösheten vill jag ha, och det är det jag sökt - därför blir jag förälskad i kvinnor. Teoretiskt sett är det säkert möjligt för mig att hitta en man som jag blir förälskad i - men sannolikheten är ungefär 100:1. Med män blir jag förälskad i andra kvinnor hela tiden. I förhållande med en kvinna ser jag inte åt någon annan.
Jag ser mig själv som ultralesbisk idag, och jag är superfeminin - ingen skulle tro att jag är lesbisk på rent utseende och sätt om man nu vill vara generaliserande.
