ADD och bra liv?

Tjao, jag har väl ingen solskenshistoria att komma med kanske, men jag är nöjd och glad i mitt liv som oftast överlag. Och detta utan medicinering. Mycket trillade på plats enbart med att förstå varför jag är som jag är, och har svårigheter andra inte har. Och förstå, på allvar, vikten av att förbereda mig mer än andra kanske behöver.

Jag har tre kalendrar, två med larm, som hjälper mig att hålla reda på alla saker som skall göras, räkningar som skall betalas och grejer. Det går bra, ingen misär där.

Jag bor tillsammans med en man som, trots en del vassa blickar när jag är som allra ADDigast, förstår och stöttar mig. Jag är svår att leva med, men så länge vi pratar går det bra och vi har det fantastiskt tillsammans.

Jag jobbar skiftarbete och har således både rutin och omväxling. Dvs, jag vet exakt hur och när jag skall jobba för det följer samma slinga, men ibland är jag ledig på tider andra inte är det och tvärtom, alltså omväxling så jag inte ruttnar bort på ett 7-4 jobb.

Såååå.. jag skulle inte vilja byta liv med någon annan, jag trivs i mitt liv, men det hör ju till diagnosen att det ofta inte är guld och gröna skogar, men jag tycker jag har fått till det fint ändå.

Jag har inte själv ADD, men min sambo har. Han jobbar heltid, sköter hemmet (bättre än vad jag gör!) samt är en fantastisk pappa Dock har ingenting kommit gratis utan vi har arbetat fram metoder som fungerar i våran familj för planering, återhämtning, tydliggörande osv. Förstår att det är jobbigt med dessa dagar, håller på att gå sönder inuti när det är så för sambon, men det är de här dagarna som gör att du en dag kommer skapa en struktur som gör att du kan leva ditt liv precis som du vill. Brukar råda min karl när det är en sån här dag att andas och försöka "njuta" (dåligt ordval, jag VET) av den istället och att han ska vara glas för att hans kropp och knopp faktiskt fungerar helt utmärkt iom att den signalerar efter en "vilodag" hoppas att det blir en bättre dag imorgon!

Min ADD diagnos förstör inte så mycket i mitt liv, jag kan se både bra och dåliga saker. Skippar de sämre här :D men bra saker är att jag kan hyperfokusera, om något är intressant jag kan bibehålla fokus . Men jag tror att många saker inom en ADD diagnos går att göra till positiva med rätt hjälp och strategi. Mitt liv är inte hemskt pga ADD och en annan sak är att jag fått ökad förståelse för min son som har adhd=) Med medicinen är jag pigg också, det är positivt även om det är pga medicin=)

På dagarna är jag ju sjukskriven men INTE pga av ADD.  

Va glad jag blir av att höra att folk kan leva med detta och må bra. :) Äter han medicin? Du får gärna berätta om ni har någon speciell rutin eller så som gör eran vardag lättare :) Tar alla tips jag kan få! Jag är 25 och har just fått diagnosen, har väldigt lite energi och att "orka med"

Om du precis har fått diagnosen så kan du för det första faktiskt "glädjas" åt att nu är din värsta tid antagligen fick du den för att du craschat på tillräckligt många plan i livet, för ingen (tyvärr!) får en sådan diagnos innan saker redan gått åt h-lvete... Det första vi gjorde var att faktiskt konstatera att sambon ju levt med detta i hela sitt liv och utan att han tänkt på det kommit på en massa smarta strategier redan. Till exempel kan han spela TV-spel ett dygn då och då vilket är den vila som passar honom allra bäst, och nu när vi båda förstod vilken otrolig vila han får i detta så planerar vi in TV-spels dagar då han verkligen får ladda om sina batterier och ta hand om sig själv på HANS vis. När det gäller hans energi så är det typ på det sättet vi fortsatt jobba. Vi har tagit fram vilka saker som ger han energi och vilka som suger det ur honom, och sen planerar vi detta så att det blir jämnt och att energin aldrig får ta slut så ett tips så här i början är att komma på några saker som får dig att bli glad (=ge dig energi), behöver inte vara fler än tre-fem stycken och så lägger du in dem i mobilen på alarmen så att den påminner dig om att göra dessa även om det är en tung dag som idag. Viktigt att komma ihåg också är att ingen annan ska värdera vad JUST DU tycker är roligt/mår bra av! Många har åsikter om att "jag låtermin sambo spela bort en hel dag"... Fast de är inte det jag gör! Det jag gör är att se till att min sambo inte hamnar i depressioner! Vi är också mycket noga med just planeringen då han inte vill äta mediciner riktigt än (fr. Missbrukare och "självmedicinerade" under många år)

Ja det "värsta" är att accptera, sen får man blicka framåt och hitta sina positiva sidor. Det går, kanske med lite hjälp men det går.. jag får hjälp av en arbetsterapeut och han är noga med att påpeka att ADD inte är någon dödsdom, det är en förklaring på vissa beteenden.Vissa beteenden är mindre önskvärda, men de kan man lära sig hantera, men så finns det också bra sidor..

Vad intressant tråd! Min sambo är under utredning just nu, kul att läsa era tips - vi är i behov att det. *favoritar*

Kan ju nämna att det jag är mest avundsjuk på när det gäller sambon är ju att när han mår bra (vilket är oftast) så är han såååå begåvad! Han kan ha så många tankar igång på en gång och göra saker av dem allihop! Och när han verkligen bestämt sig för något så finns det bara ett läge för honom - perfektion! Fast ska jag va ärlig så tänker jag nog aldrig "min sambo med ADD" utan han är ju han oavsett personlighetsdrag och beteenden vilket jag valt just honom för. Sen att andra kallardetta ADD är inget jag lägger särskilt mycket tyngd vid

Nä, ADD är ju ingen sjukdom som tur är. Ordet sjukdom skrämmer många. Om ja fått för mig något så ÄR DET SÅ punkt slut. spelar ingen roll om min man anser andra vägar vore smidigare:P man är bestämd i sin personlighet kan man säga :)

Mitt problem är att dom flesta med ADD inte verkar klara av ett jobb. Eller så är det flera diagnoser som blandas in som gör det.. Jag kände mig helt hopplös idag och ville ha bevis på att det faktiskt fanns folk som klarade av det.
Mitt mål är att kunna jobba och ha en bra inkomst som normalt folk..

Har din sambo nån utbildning? 

ADD är inget som leder till någon sjukskrivning eftersom man inte anses vara sjuk om man har diagnosen ADD. Men som du säger är det en del samsjuklighet som kan leda till sjukskrivningar. Jag är helt säker på att du kan hitta stratergier som leder dig till ett bra jobb. Kanske får man ibland gå lite andra vägar än de som inte har ADD, men låt inte ADD hindra dig utan sikta på att lära sig hur just du fungerar.

Vad VILL du jobba med..? att veta det är nog kriteriet för alla människor här i världen som vill ha en framgångsrik karriär oavsett ADD eller inte. att följa sina intressen och sitt hjärta är nog det man kommer längst som som människa. Min sambo har en historia med ej avslutad skolgång och ett trassligt liv i början av vuxenlivet. Idag jobbar han heltid med ett yrke med nära kontakt med människor (vill ej avslöja för mycket då jag ej vill hänga ut han) men det kunde han göra först genom att gå på timvik. I kombination med inläsning av gymnasiet på KOMVUX och efter det så läste han en univeritetsutbildning men på halvfart som ledde fram till hans nuvarande yrke. Hans kollegor har ingen aning om hans ADD, inte heller hans "kunder" och han gör (vad jag förstår) ett fantastiskt jobb för att han nu sysslar med det han verkligen VILL göra.

Jag fick diagnosen mitt i gymnasiet. Tog knäcken på mig och jag hoppade av och började spela tv spel. Kunde inte försörja mig på det tyvärr, så jag började jobba i på krogen, och avancerade snabbt uppåt där och fick jobba som diskare, kock och bartender. Har jobbat som det i ca 8 år nu och jag har lärt mig att hantera stress,människor,långa arbetspass osv. Slutade ett jobb en gång tex och blev direkt erbjuden 13 nya eftersom man utvecklats och blivit duktig inom branschen.

Tog tag i studierna på Folkhögskola dit jag även flyttade för att få struktur och samtidigt faktiskt lära mig någonting så jag kunde komma vidare i livet. Jobbade på nattklubb varje helg men gick fortfarande bra även om man var trött månd,tisd. Gick ut med högsta betyget, utan att de visste att jag hade ADD. 
Numera pluggar jag på högskola och det är ganska så kämpigt och jag har svårt att strukturera studierna och hänga med på 6 timmars föreläsningar varje dag. 

Grejen är att jag vet att jag kommer fixa det här även om jag har min ADD, det handlar i slutändan om viljan och drivkraften att inte låta ADDn ta kontroll över hur du vill att ditt liv ska se ut. 

Jag har verkligen bestämt mig för att detta inte ska få hämma min framtid och livslust. Eftersom den försvårar min vardag så stör jag mig enormt på att jag har det, men det enda jag kan göra är att försöka jobba hårdare än alla andra och jag vet att jag kommer att kunna sköta mitt framtida jobb, oavsett vad det är.

Så kämpa på och låt inte ADD hindra er från att göra det ni vill, visst ni kommer att få kämpa hårdare, men livet är inte en räkmacka och saker blir inte serverade på fat.

 

PS: Om ni har svårt att ens identifiera er själva genom massa konstiga berättelser och jämförelser på internet så kan jag rekommendera att ni bokar in er hos en KBT(Kognotiv beteende terapeut) dom kan sin skit och hjälper folk att förstå varför man är som man är osv. DS

Jag är en 26-årig tjej och efter att ha jobbat på flera olika jobb och rest mycket har jag nu börjat plugga på ett konstprogram på högskolan, paralellt med att ha mitt eget företag där jag designar brickor, posters och födelsedagskort etc. och jag trivs grymt bra med mitt liv!

Jag kör stenhårt med kalender och larm, och har strikta morgonrutiner för att kunna komma igång. Missar jag att äta frukost vid bordet utan tar en macka i sängen kan jag lätt bli kvar där en hel dag, så för mig handlar ALLT om att hålla mina rutiner. När jag gör det har jag egentligen inga problem att jobba med eget arbete, vilket 95 % av konstprogrammet innebär. Visst tar det självklart emot ibland och då speciellt när det är det jobbiga tålamodsprövande kvar, men då sätter jag äggklockan på en timme, gör det en timme, går en promenad och kör en timme osv. Jag är helt slut efter en sån dag men det går ju.

I övrigt pratade någon om sin man som har tvspelsdagar och det brukar jag också köra med, en dag någon helg då och då. Jag får också begränsa mina sociala kontakter och vara noga med att inte göra saker för att jag känner att jag måste utan gå på t ex en fest för att jag känner att jag vill.

Jag är långt ifrån perfekt och har mycket kvar att jobba på, men såhär nöjd med livet var det länge sen jag var! :D

Lycka till!

Gammal tråd jag vet! Men puffar lite...

Jag arbetar heltid och äter Concerta 54 mg/dag. Med Concerta kan jag hålla energin upp hela dagen. Före Concerta så klarade jag ej av heltid, knappt halvtid. Fanns ingen energi eller motivation alls :( Men jag jobbar heltid med ett roligt jobb och bra lön.

Hemmet är oftast stökigt och tyvärr blir det allt som oftast hämtmat, min man får tyvärr dra ett stort lass. MEN jag bor i hus och det funkar!

Är oftast en bra mamma, men orken försvinner snabbt. MEN jag är lyhörd engagerad mor och älskar mina barn.

Vuendiagnostiserad ADDare här. Utbildad med bra jobb, men något senare i livet än önskat kanske. Som någon annan nämnt, man lär sig till slut metoder som funkar. Jag är fortfarande inte som alla andra men det funkar.

Är 43 år , högskoleutbildad, chef i offentlig verksamhet, mamma till två barn i låg-mellanstadie åldern. 
Jag har ADD.

Numera ser jag oftast min diagnos som en styrka. Om du möter mig skulle du sannolikt uppleva mig som vältalig, välorganiserad och trevlig. Det är först när du började leta i mina skrivbordslådor sommar skulle märka röran:)

om du hängde med mig några dagar i sträck skulle du märka att jag vissa dagar ( ungefär hälften) höll ett ovanligt högt tempo, tog snabba beslut, hämtade Barn , lagade mat och var en engagerad mamma, hustru och hyfsat omtyckt chef.
Du skulle också notera att jag plötsligt från en dag till en annan dippade i energi nivå, behövde lägga mig en stund på soffan när jag kom hem och verkade disträ när du pratade med mig.

Du skulle inse att jag har strategier för att klara av dagarna: att göra listor, en noggrann sekreterare, att barnens och mina egna kläder läggs fram kvällen  innan, alla väskor packas , en äkta man som drar sitt lass.

Du skulle märka att Jag inte var särskilt social eftersom min sociala ork inte räcker till och att jag verkade ha två huvudsakliga intressen : mina barn och mitt jobb.
Skulle du uppfatta att jag har ett ? bra ? liv?

Förmodligen, ja. 
Jag har en familj jag älskar, kollegor och medarbetare jjag ( oftast) har  roligt med, ett intressant och meningsfullt om än tufft  jobb och några bra vänner.

Min  ork och min kapacitet är ojämn: Jag har försonats med att det är på det viset, det är så jag fungerar.

jag hanterar en miljonbudget och har ett prestigefyllt jobb men kan inte sätta på kaffe och om du frågar mig om väderstrecken kan jag dem inte;) 

jag har svårt att reglera min energi nivå - numera när barnen är lite större så tillåter jag mig själv att lägga mig på soffan efter jobbet när dipp dagarna kommer. Jag går hem tidigare  dom dagarna från jobbet  om jag kan och har inte dåligt samvete över att vi äter hämtmat då.  Jag hushåller med min sociala ork- den måste räcka till mina barn och mitt jobb, men inte mer. De flesta helger vilar jag med familjen, träffar ingen särskild, pausar , pysslar i trädgården lite, lägger mig tidigt.
jag jobbar inte heltid eftersom jag vet att det inte är bra för mig.

man måste hitta sina strategier- om man lyckas med det har man alla möjligheter att leva ett bra liv !

Jo.... jag är lärare. Inte helt enkelt, men det går. Jag kanske inte skulle göra det om jag fick bestämma igen, men jag har inte så länge kvar till pensionen. 

Men jag har alltid gillat att plugga. Pluggade både till lärare och något annat. :)  

Har även partner och tre vuxna barn - två har diagnos.