Sofia2 skrev 2012-02-09 13:40:26 följande:
Jag kanske skrev lite otydligt i min fråga. Visst, det kan kännas svårt ibland att hålla sig för skratt, för precis som någon skrev - skratt föder skratt. Men detta betyder inte att vi VARJE gång känner så här. Vi ÄR bestämda och jag vet precis vad jag känner och inte. Jag är ytterst tydlig med att det är NEJ både med lugn, bestämd röst och om möjligt ögonkontakt (lite svårt om han sitter med ryggen mot en i knät och myser i soffan). Vi försöker också istället säga "mjukt" och med öppen hand stryka på armen. Han har nu lärt sig detta vilket han gärna visar på mormor, men det har fortfarande inte fått honom att nypa mindre på oss (eller helt ärligt nyper han mig mest).
När du Stjärnfall76 skriver "låt dem skratta, men se till att de inte gör om det. Stoppa dem gång på gång på gång.." så blir jag lite fundersam. Hur menar du då? Att "se till att de inte gör om det" - HUR? Och det kan ju inte vara ett speciellt lyckat sätt om det sedan resulterar till "gång på gång". Eller? jag blir lite kritisk till det du skriver därför att jag inte tror att det är så svart och vitt "bara du menar allvar så kommer de att lyda dig". Jag tror inte på det helt enkelt. Jag vill inte skjuta ifrån mig mitt barn när han kommer nära mig, jag vill inte skrämma honom med att bli arg i rösten. Och jag tycker inte att man kan jämföra det med hur man vill skydda sitt barn från skada (genom bränna sig eller gå ut i gatan som du nämnde som exempel). Jag tror inte att det bara finns EN strategi för hur man får barn att lyssna. Jag vill INTE visa med kroppen eller låta lika bestämd i alla situationer. Skulle inte det förvirra mitt barn? Och få honom att tro att han "bränner sig" varje gång jag säger nej även i en ofarlig situation även om beteendet är oönskat?
Nej, det måste finnas andra sätt.
jag vet inte... det är svårt, men att låta bestämd på rösten när man blir biten tycker jag inet är fel. Skrika är fel.
Men vill man att han ska sluta och har testat med ett beteende som uppenbarligen inte fungerar får man ju försöka med ett nytt beteende. Man får väl prova sig fram.
Mina barn är äldre, men om de skrattar åt mig om jag säger till dem när de hittar på dumheter tycker jag det är synnerligen respektlöst och de får faktiskt gå iväg på timeout, eller upp på sina rum. Men tycker man att det är ok att bli skrattad åt så, så är det ju ok. var och en måste ju visa sina gränser för vad man tycker det är ok att bli behandlad på.
Men som sagt, nu är ju ditt barn väldigt litet.
Det jag dock tror är att man får ta ansvar som vuxen förälder hur sitt barn beter sig.
med gång på gång menar jag att barn är inga robotar. Även om man är bestämd så kommer de ändå göra om saker och ting, men mina barn måste sluta när de blir tillsagda. Men jag känner inte att jag kan räkna med att de ska komma ihåg detta för resten av sina liv och aldrig mer göra om det, så lätt är ju inte livet som förälder.
men testa det här då. Sätt ner honom på golvet varje gång han gör er illa och säg att du inte vill ha honom i knät när han gör dig illa, för det gör ont.
Det viktigaste är nog att du testar något nytt, för det du gör fungerar ju uppenbarligen inte det var ju därför du skrev tråden.
. Om man tänker på det så brukar saker och ting få ett lite annat perspektiv 
