Någon med ex ADD/ADHD & liknande som planerar barn eller har barn?

här e en.. haha samma här.. har fått sen 5år tillbaka diagnosen, adhd, asberger syndrom o tixs o duslexsi... men nu vill en kbt terapeft ja börjat gå till få de till att ja inte har adhd utan add o ja kan nog hålla med honom efter våra diskutioner..

favoritar denna efter som vi planerar min egna första bäse nu.. min man har två sen innan men de e ju inte samma sak som mitt egna barn kommer bli.. sen e dom bara här varannan helg o på lov  

Fick mina diagnoser själv som vuxen, först i slutet av 9:an fick jag veta att jag hade Dyslexi, efter mycket påtryckningar från min mamma om att jag skulle få hjälp, en person på skolan som hade om de som behövde extra hjlp tog fram min mapp och kollade på mitt 7an läs och skriv test, där på satt en postit lapp med texten Bör utredas? med de sa det aldrig till någon :(. Kändes först bra men i gymaniet blev det svårare och då fick jag efter mycket om och men till en utredning.

Fick mycket komentarer ang min AD/HD diagnos, bla min boendestödjare fattade ej varför de satt det på mig. Och efter en artikel i Metro om en tjej som hade ADD så fatade jag att det var de jag hade för i stort sätt allt hon berättade om sig själv stämde på mig som ex att hon var underaktiv och svårt att få färdigt saker. Men jag har haft svårt att hitta informatiotn om det på nätet, men tydligen ska det finnas mer om det nu för förr fanns inget mer än att det är en under kategori.

Kan förstå att det kommer kännas på ett annat sätt med eget barn, hur gamla är hans? Det var inte mycket han hade dem, kan på ett sätt vara bra om ni får barn tillsammans för då knytter det ihop er familj mer.

Hur känner du ang att skaffa barn, är det något du är orolig att få svårt med? 

Här är en till med ADD. har även drag av autism men oklart vilka drag dock.

Jag har 2 barn och tvekade aldrig angående detta med att bilda familj. 
Det enda jag har att rekommendera är att ha Strikta rutiner och att aldrig någonsin tänja på de. Vi äter middag 17.30 varje dag och mina barn ligger i sängen 21.00 (De är 9 och 7 år numera) oavsett vilken veckodag det är eller om det är lov. När de varit med sin mormor iväg en sväng vrider de om dygnsrytmen rejält och det strular jättemycket att få in i rutinerna igen. Det funkar men så småningom lär ju ungarna protestera men det löser vi då.

Jag är helt ensam till 100% med mina barn.

Tog några år att få till allt så att vardagen funkade men det gick.

Jag har haft familjebehandlare, kontaktperson och annat genom åren men har numera ingenting vilket är skönt.         

Jo rutiner och struktur är bra, det svåra blir att hitta de som passar en själv och ens familj, men övning ger ju färdighet heter det ju. Men jag har alltid haft svårt för nya saker, när det blir omställnigar ex som nya jobb/praktiker osv.

Jag tveckar inte att få bli mamma, det är något jag drömt om och längtat efter att få bli. Men känns lite (kan ej få tag på rätt ord för känslan) "skrämande" när man inte vet vad som väntar. Får väl lära mig att ta mer hjälp och begära hjälp ifall jag behöver.

Ett hett tips TS att om du är som jag stresskänslig så ta itu med det innan du får barn. Det kan påverka humöret och tålamodet.
Barn är ju som känt är rätt röjiga och vill ha allt gjort nu på studs och inte om två minuter och man får släppa allt för att t.ex byta tv kanal åt de trots att man står och lagar mat eller diskar eller något annat just då.

Tveka inte om att be om hjälp om du känner att du behöver det. Annars blir man helt slutkörd och vill bara lägga sig i sängen och bara läsa eller sova och inte ha något med någon att göra.   

ja herrguud ja e totalt livrädd.. ja tvekar inte på att ja skulle älska mitt barn o bli en bra förälder.. men ja e ändå rädd för massa... sovandet... ja blir som en zombie som de e utan barn.. ja e väldigt underaktiv. håller ändå igång o donar o gör roliga saker.. meen ja blir helt färdig, o har ja en bebis e de inte bara o slänga sig på soffan då.. inte för att ja sover på dagarna men ja e helt slut i huvudet...ja tror att mamma instinkterna tar över så de e lugnt, o sen finnar man ju en rutin med barnet som en del av ens liv oxå.. men ja e endå rädd men kan inte riktigt sätta ord på allt.. just nu e ja mest rädd för min läkare vill inte att ja slutar med min medicin o ja vill ju helst inte äta nån medicin om ja ska bli gravid

Det var bra tips att lära sig hantera stressen bättre, ska ta och kolla upp detta. Är ju alltid bra att jobba på sina svagheter. Man får väl bara bli bättre på att göra det. Fast man tänker det många gånger men får aldrig gjort något konkret av det.

Jag fårstår dig, hur du känner, har tidigare haft svårt med att bli väkt före jag själv vill gå upp på morgonen, som när jobbiga telefonförsäljare och liknande ringde och störde en på morgonen, detta kunde förstöra hela min dagoch jag kände mig dålig. Men så bodde ett tag hos min syster då hon fick jobb i en matbutik och arbets tiderna passade ej dagistiderna så visa dagar fick jag lämna och visa dagar hämta. Så jag bodde mycket hos henne den tiden och lill tjejen kom in på mornarna och ville att man skulle upp elelr så vaknade hon på natten osv men efter ett tag så vande sig kroppen vid detta vilket var skönt för nu slipper jag nog det med mina egna framtida barn.

Jag hoppas att mamma instinkterna kommer, annars får man väl våga be om hjälp och se om man kan få hjälp med att lära sig signalerna.

Ang tabbletterna, så kan du läsa fass på nätet och läsa mer om din medecin och vad de säger om graviditet och amning. Men det står ju ibland att efekten är okänd, ta då och sök runt och se ifall du kan hitta någon som gått på den medecinen eller liknande under graviditeten/amningen. Försök att göra en egen undersökning eller be din läkare göra det. För vill inte din läkare att du slutar så vill du veta att du inte gör något som kan skada ditt barn. För det kanske finns någon annan medecin som de vet fungerar när man är gravid. För i många medeciner finns det ju skadliga ämnen och de säjer ju att saker som alkohol och droger är farliga även i väldigt små mängder, så jag förstår att du är rädd för att äta din medecin, ovisheten om vad det gör för ditt barn är förstor om de inte hittar något där de vet efekten på.

Vad är det för medicin du tar? Och vad är den bra för dig för? Gämför själv om du kan hur det var innan medecinen och efter. Det är ju ditt beslut i slutändan men det är ju en del att väga in. Gå på din magkänsla och gör det som känns bäst för dig och ditt barn. Det är du som ska ha barn inte din läkare.

Själv tar jag inget, men funderat på något som kanske kan öka min koncentrationsförmåga och kan hjälpa mig när jag kommer i perioder med stor underaktivitet. Är mycket ledig öfr tillfället så det har varit svårt att finna motivation att göra saker jag behöver, som städa och göra mig av med saker (säljer på Tradera, så mycket jag orkar) har för mycket då jag lidit av köpbegär, som jag nu har under kontroll, men är lite osäker på om jag kan ha det över kontroll när jag får barn för det finns ju så mycket man vill ha även om jag redan har det mesta jag behöver.

min kbt terapeft vill byta medicin, ja tar cipralex nu men han vill ja ska byta till stratera.. han säger ja kan ta den men ja e så nojjig, så han skulle ringa förlossnings chefs läkaren i våran större grannstad o kolla med henne, sen ska hon ringa mig om  detta.. den medicinen ja tar nu e mest för mina panik atacker, men ja tycker inte den e ngt vidare..

Det var ju bra att de kollar upp det åt dig. Men jag vet hur svårt det är att skaka av sig en känsla man har. Du har all rätt att vara nojig tycker jag. Om den medicinen du tar nu ej verkar så bra så kanske det fungerar utan, men vet vem med den nya, men den kan du ju alltid pröve efter graviditeten om det skulle vara så. Eller starta mitt i grav i fall du behöver och känner för det. Hoppas de och du kommer fram till ett beslut som känns bra för dig.