Hur ARG blir du på ditt barn?

Ja, mycket mer än vad Flickan och Kråkan skrivit finns ju inte att tillägga. Bara en sak... Nu tänker jag inte de där vansinnesutbrotten av ledsenhet och ilska som kan komma när något går fel, utan på "trots" i bemärkelsen att fortsätta göra något otillåtet.

Ofta är humor ett rätt bra "vapen" har jag märkt. T ex kan jag tjata och tjata om att inte göra si eller så, med ganska dåligt resultat, men om jag i stället blir "låtsasarg" och jätteöverdriven och typ låtsashötter med näven i luften och så vidare fast med ett leende på läpparna, så kanske dottern framhärdar en liten stund, men slutar snart med det jag vill att hon ska sluta med. Hm, blev det en bra förklaring? Vad jag vill komma till är väl att humor är något av det bästa man kan använda i kommunikationen med alla människor, även barn.

Sen är det inte så lätt att hitta till humorn när man står där och svämmar över av irritation över att ungen ligger och rullar runt på golvet minut efter minut i stället för att bara snabbt dra på sig kläderna så vi kan komma iväg någon gång... Men lyckas man, så har man nog mycket vunnet.

Menar ni att man kan planera hur arg man ska bli?

Det låter mycket konstigt. Blir jag arg så blir jag arg och det är inget jag kan reglera.
Med det menar jag inte att jag inte kan behärska mig alls men jag har knappast någon skala för hur arg jag får bli. 

Planera och planera... men ja jag tänker nog att man måste tänka igenom hur arg det är okej att bli. Vart gränsen går. Bara för att man är förälder tycker jag inte man får bli hur arg som helst på sina barn, man måste känna att man inte är nära gränsen där man inte kan behärska sig. Så att tänka igenom och prata ihop sig om sånna situationer tror iaf jag är jättenyttigt. Tycker inte du?

En sak jag försöker tänka på (med lite blandat resultat) är att det sätt jag blir arg på också kommer att bli mina barns sätt. Jag är ju deras rollmodell när det gäller att hantera känslor...

Så jag försöker att vara tydlig med att jag faktiskt är arg, inte vara för högljudd och gå undan om jag känner att det börjar "gå överstyr".

Om någon går över mina personliga gränser så att jag känner mig kränkt är jag noga med att bli skitförbannad. För det vill jag att ungarna ska bli om det händer dem.

Känslor är inget jag kan styra. Jag blir så arg som jag blir varken mer eller mindre. Därmed inte sagt att jag beter mig hur som helst. 

Jag har ingen att prata ihop mig med och tycker inte det är nödvändigt heller eftersom alla reagerar olika på olika situationer.

Och man får bli precis hur arg som helst, men man får inte ge efter för alla impulser.  

Hm, okej... 
Jag känner nog för egen del att jag skulle bli arg för ofta och på småsaker (barn måste ju ändå få vara barn) om jag inte hade tänkt igenom först vilken typ av mamma jag vill vara. Vissa dagar är det väldigt lätt att bli arg tex, men det handlar ofta inte om att barnet gör nåt speciellt utan på andra saker som lett fram till det under dagen, stress, trötthet, hunger mm... 

Jag är verkligen en känslomänniska och det är klart det är svårt att kontrollera känslorna ibland... jag är ingen robot men jag försöker gå över olika bitar i min föräldrarroll och fundera på vilken mamma jag vill vara. 
Väldigt intressant att rannsaka sig själv och diskutera sånna här grejer tycker jag. Och jag tänker bara högt egentligen... bearbetar, luftar och tänker högt.   

Ja, och jag blir sällan arg för skitsaker. Jag blir sällan arg alls faktiskt, och det tror jag till stor del beror på att jag inte gör någon stor sak av ilska etc. 
Jag analyserar heller inte min mammaroll speciellt mycket. Jag har ingen bild av vilken mamma jag vill vara, jag vill vara mig själv, varken mer eller mindre.

Och trots att jag inte analyserar och tänker igenom allting så är vi väldigt samspelta och harmoniska, det uppstår ovanligt lite gräl hemma. Jag skulle tro att det lätt blir så om man inte lägger för stor vikt vid att analysera varenda grej man gör...

Medan jag kände att jag jag en period där mellan 2-2,5 år blev onödigt arg för olika saker. Så har jag nu läst på en massa och hittat till ett mycket bättre förhållningssätt. En del verkar vara som skapta till föräldraskapet från början, vi andra måste stöta och blöta oss lite innan vi hittar fram...

Eller också har man inte så stort behov av att analysera om det inte uppstår så mycket konflikter. Det betyder ju inte att det är dåligt att analysera om man känner att det behövs - för att en eller flera i familjen har hetsiga temperament helt enkelt.

Hade jag bara fått min dotter, eller fler barn med hennes temperament hade jag nog resonerat dom du, men eftersom jag fick min son också har jag (liksom maken) varit tvungen att analysera min föräldraroll ganska mycket. Annars hade vi inte varit speciellt bra föräldrar till honom helt enkelt. Och det är ju inte hans ansvar att se till att familjens samspel fungerar utan vårt.

Jag har några gånger blivit riktigt ruskigt arg på barnen, sådär så jag skrikit åt dem klart mer och argare än vad som känns rimligt. Jag har alltid bett om ursäkt efteråt men det som kännetecknat de tillfällena är eg inte vad barnet gjort utan att jag haft ett sanslöst energiunderskott p g a sömnbrist, sjukdom eller annat samt att det förmodligen hänt saker tidigare på dagen. Det har helt enkelt bara varit droppen som fått bägaren att rinna över.

Är jag bara i någorlunda skick själv så kan ofta barnen göra ganska precis vad som helst utan att jag blir arg. Däremot håller jag fast, hindrar, bär iväg, vaktar, påtalar fel, ger förslag till bra beteenden o s v men även om jag kan vara ganska bestämd i rösten och verkligen markera att det här är inte accepterat så är jag egentligen inte särskilt arg på barnet. Ibland är jag givetvis irriterad men långt ifrån alltid. Bar så sent som idag ut en vilt vrålande snart 4-åring från matbordet till tvättstugan där jag förklarade för honom att man inte får skrika vid bordet för vi andra vill ha det lungt och skönt, i tvättstugan däremot får man skrika så högt och länge man vill och när han känner sig klar med skikandet kan han komma tillbaka och äta klart.

Det enda som riktigt får mig arg är när ett barn medvetet gör illa ett annat men det händer otroligt sällan och även då brukar jag hålla mig lung, arg men lugn och rationell.

Fast i min familj är vi två med ADHD, så nog finns det temperament alltid.  

Jag hade nog väldigt mycket mindre behov av att analysera min roll som mamma och olika aspekter medan vi bara hade ett barn. Då flöt det liksom på, man har tid och ork för det mesta.
Med fler barn har jag känt att det tryter på ork och tålamod lite väl ofta och det är därför jag tex funderar på en sån här fråga...