Min gravida tjej tappar känslor, HJÄLP

"jag hoppas det duger åt mig"? Vad fan är det för svar?? :S usch, jag tycker så synd om dig ts.. Förstår att det är skitjobbigt. :(

Ja ja får hoppas att de löser sig kan inte annat än hålla tummarna.. ja kommer iaf göra allt ja kan och om de nu inte "duger" så kan jag ju iaf känna att ja har gjort vad jag kunnat om de nu skulle ta slut :/ :(

Tjejen jag älskar mest i denna värld och tjejen jag är så fruktansvärt kär och tjejen som bär på mitt barn har tappat känslorna å är spydig emellanåt och säger att hon e rädd för att de ska ta slut får mig att bara vilja dö...
känns som mitt liv har gått i spillror... klarar knappt av att jobba ens en gång.. :(

Usch va synd jag tycker om dig! Hoppas att ni reder ut det här, eller din flickvän rättare sagt.

Jag känner mig också lite känslokallare nu när jag är gravid. Senast igår när vi skulle sova bad jag min sambo att lägga sig liiiite längre bort ifrån mig. Alltid annars vill jag ligga och kramas när vi ska sova :) Jag är även arg på honom ibland för ingenting. Kan börja gråta helt plötsligt och sådär. Men det är bara att tänka på att det är hormonerna!

Tycker du verkar ha förstått hur du "ska" bemöta henne iallafall, vilket är bra :) Jag håller tummarna för att ni löser det här nu! Har du berättat för henne tydligt hur du känner med din oro och så?

Var inte för orolig utan försök att tänka positivt! Styrkekram

kanske ja skulle visa henne denna tråd? så¨hon kan läsa era svar osv? eller tror ni hon blir riktigt arg då att ja skrivit om hjälp på nätet..?

Oj, va svårt. Men ja, om du berättar för henne innan och kanske frågar om hon vill se vad du fått för svar?!

aa, får se hur ja gör.. så jobbit att de blivit så här :(

åhhh tycker synd om dig! hoppas hon blir "sig själv" snart igen!! 

Men du, kom ihåg att bara för att hon är gravid, så har hon ingen rätt att behandla dig HUR illa som helst. Lite känslostormar får man ta, men blir hon elak får du ju säga ifrån. Förstår ju verkligen att du vill få det här att funka nu när ni ska ha barn ihop, men låt henne inte göra dig till en dörrmatta för det.

Om hon skulle göra slut av nån anledning tycker jag absolut du ska visa henne tråden. Hon kanske inte förstår att det kan vara hormoner som ställer till det.

Exakt så blev det mellan mig å min kille! Är i v. 33 idag å det har tyvärr inte blivit. Bättre, hoppas ni kan lösa det iaf

hur har de gått?

hur har de gått ts*?

Hej!
Min flickvän är gravid i v.12. Jag känner att hon behandlar mig som en skit. Hon blir arg på saker som knappt är värt att bli arg på.
Exempelvis: Hon frågar om jag vill ha glass. jag svarar: Nej. hon blir sur och säger surt: hur kul är  det att äta glass själv då?
Men jag sväljer en sån skitsak, men när det blir 4-7 st sådana saker om dagen så kokar man, och säger ifrån. Då är JAG på henne hela tiden och tjatar och gnäller. 

Jag talar om för henne hur jag känner mig, men då säger hon till sitt försvar att jag inte känner så. Jag har fel känslor säger hon. Hur kan hon veta vad JAG känner??  Hon säger till mig att hon kan göra abort och göra slut, när vi bråkar. Det är väl ingen lösning på problemet? Vad ger henne rätten till att säga sådant till mig?   Det är ju inte det jag vill.När vi bråkar så har jag Aldrig tänkt dom tankarna ens. Hon har sagt detta till mig tre ggr. Kanske är det vad hon vill? 

Jag frågar henne vad hon vill med oss, och hon säger att hon vill leva med mig och barnen. När jag har frågar henne om hon vet vad jag vill så säger hon att hon inte vet, eller så drar hon till med att hon tror att jag ska lämna henne. Ändå så har jag nämnt för henne tusen ggr, att jag vill leva med henne.

Jag jobbar skift, hämtar hennes dotter på dagis när hon inte kan (som hon har från ett tidigare förhållande) och jag sköter hemmet till en stor del själv.Hon jobbar i butik. Tycker jag hjälper till så gott jag kan för att hon inte ska vara slutkörd och för att hon inte ska behöva tänka på så mycket.
 
Förstår om hon inte vill kelas hela tiden och så. Men hennes dotter kan krypa upp i famnen på henne, och hoppa och klämma på henne. Men så fort jag ens närmar mig henne så skriker hon aj.

Hon har erkänt att hon har en deprission, men hon vill inte söka hjälp för hon tycker inte om att prata. Ofta när vi bråkar så springer hon bara iväg. Ibland har jag följt efter och försökt reda ut saken, och ibland har jag väntat på att hon ska komma till mig och reda ut saken.
Men om inte jag går till henne så kan hon bara gå upp och lägga sig, och sova bort saken. Jag mår inte alls bra utav detta förhållandet. Har gått ner en hel del i vikt, funderar även mycket på hur detta ska sluta.
Kan någon som vet berätta om detta ingår i en graviditet?
Vill bo ihop med min flickvän och hennes dotter. Plus den lilla bebisen. Men detta tar knäcken på mig. Har tänkt att prata ut med våran barnmorska.

hej ja e nu greavid i v 9 ca.. o ja mår sjukt dåligt o e såå trött hela tiden.. tror min sambo känner igen sig..

ja skiker ofta på han o visar nog int lika mycke kärlek som innan.. fast ja har juh förklrat för han att de e pga att ja mår dåligt..

ja e också sån att ja int e myssugen alls just nu..

försök att finnas för henne även om de e jobbigt.. de e mycke hormoner som snurrar i kroppen o man mår ofta illa o e orolig.. de e mycke som spelar in o hon menar nog inte egentligen att såra dig..

dock e de int okej att du mår dåligt heller.. försök att finnas där men att ändå försöka prata me henne..

som de me glassen "nej ja e int sugen men ja gör dig sällskap"  osv..

har hon en deprission kan den juh bli värre med hormoner o om man mår dåligt.. KANSKE har hon problem me just separationsångest .. att hon e rädd att du ska lämna henne o inbillar sig saker. ??

försök stå ut.. i tidig graviditet kan endel bli lite annorlunda..

ja tycker de vore jättebra om du kunde prata me nån! om de e nån här på fl eller kurator.. barnmorska eller kompis.. bara du får prata o få stöttning o peppning.!!

klart behöver hon dig nu!

men.. ja finns om du vill eller behöver prata.. antingen här eller inboxa om du int vill ta de i ett öppet forum..

tror som sagt min sambo känner liknande,. kanske vill du växla tankar o funderingar me nån som e me om samma sak typ??

Hej trådskapare och alla ni som svarat på den!

jag befinner mig i samma situation idag som trådskaparen gjorde när tråden kom upp, detta blir faktist mitt första inlägg här på detta forum och kände mig tvungen att regga mig efter att jag läst alla inlägg..

såhär ser min nuvarande situation ut,

Flyttade ner till min fästmö den 21/3

hon ville att jag skulle flytta ner och det tog ett par månader innan jag bestämde mig att flytta ner till henne, och det var inte bara för att hon är gravid utan även för att jag vill komma närmare henne och för att vi ska kunna skapa ett gemensamt liv då hon verkligen är en ängel för mig.

när jag flyttade ner för ca tre veckor sedan ( lördagen den 27 feb, hon var i v7 då, idag befinner hon sig i v9 ) gick det ca tre dagar och så började hon ta avstånd och tycka att det kändes påtvingat att jag var där och att hon kände att hon blev kvävd, torsdagen samma vecka som jag flyttade ner så började hon att sova hos sin mor och är fortfarande kvar där och jag som lämnat allt jag hade innan jag flyttade och i princip så äger jag bara det som finns i mina väskor som står i hennes lägenhet och jag känner mig så extremt ensam och utstött just nu, det är knappt hon vill ta på mig eller umgås då hon upplever att det känns " krystat " och det stressar upp henne

jag pratade med en kamrat ( han jobbar som behandlingschef och äger ett behandlingshem ) några dagar sedan och kom framtill att hon omedvetet försätter sig i en situation där killen vanligtvis sticker och då jag bryter det mönstret så blir det ännu knepigare för henne att hantera det och reagerar med att bli känslokall känslomässigt förvirrad och vet inte helt vad hon känner, men när jag lyckas komma förbi hennes " mur " så säger hon att hon inte vill förlora mig och att hennes känslor är desamma som innan jag lämnade det jag hade och kom till henne.

Hon har ju tappat friheten och kommer göra det mer och mer under graviditetens gång, det är en helt naturlig process, men kommer hon att inse att hon behöver mig, och inse att jag vill vara en naturlig del av hennes liv, men helst inte som särbos eller " dendär jäkeln som gjorde mig gravid "?

vi har iallafall kommit framtill att vi ska vara särbos och att jag ska hitta eget boende. Vi var och kollade på en lägenhet tidigare idag och förhoppningsvis så får jag den under veckan och kan flytta in påriktigt den 1/4 men i mina tankar blir det väldigt mycket " vad händer sen då, kommer vi hitta tillbaka? kommer hon lämna mig? " och väldigt mycket oro inför vad som kan hända.. jag försöker leva i nuet istället för att fokusera på framtiden såmycket.

det är verkligen skittufft och jag mår piss över hela situationen men jag kan inte göra så mycket annat än att välja mellan att endera fly från situationen eller stanna kvar och ta ansvar för dom val vi gjorde, att flytta ihop och att hon är gravid.. hon inte var riktigt redo för att bli sambos och jag har ingen lust att fly heller för vart ska jag ta vägen isåfall? allt jag äger är i väskor och det är mest bara kläderna som jag har på mig.. det är en riktig soppa som jag hamnat i och det värsta av allt är väl igentligen att jag knappt känner en kotte här i det nya stället

mycket av det som är skrivet tidigare i tråden stämmer in på pricken hos mig, hon är osäker, mycket som händer runt om och det var skrämmande mycket som jag kände igen.. just som många av er skriver att man ska stå ut är inte det lättaste men jag försöker

tack för en riktigt bra tråd och förlåt för ett ganska virrigt första inlägg men jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till och jag är känslosam som person och just nu känner jag mig som jag skrev tidigare, ensam, övergiven, ledsen samt förvirrad och vet inte helt vilken fot jag ska stå på riktigt. :(