Komplex PTSD. Någon med erfarenhet?? Behöver skriva av mig.. (långt)

Måste fråga om ni tror att jag kan ha ngt liknande? Jag har haft en lite knepig barndom med en psykiskt sjuk mor som emellanåt fick läggas in på psyket.

I 9-års åldern gjorde hon ett suicidförsök där hon var borta i ett par dgr. Vid det tillfället upplevde att jag stängde av och var sedan "avstängd" i 10-15 år då jag själv sökte hjälp. (det var inte på modet förr i tiden med anhörig hjälp).

Avstängdheten bestod i att jag var väldigt rationell, duktig flicka, tappade en del av min personlighet som jag hade innan, hade lite tvångstankar, grät i timmar varje kväll med en gråt som inte gick att stoppa, levde för mina drömmar och har även idag svårt att leva i nuet precis som TS. Jag tappade även ganska mkt av mina minnen innan händelsen.

Under terapin upplevde jag att jag öppnade upp och kände lycka för första gången som vuxen. Det var dock aldrig tal om några diagnoser och jag tänkte inte på det heller då jag bara tänkte att jag var lite skadad av barndomen. PTSD tänkte jag aldrig ens på då jag trodde det bara hörde ihop med grövre saker som krig, mord och sexualbrott. I våras läste jag dock lite kort om det och insåg att jag har men framförallt hade många likheter.

Jag har idag problem med separationer på ett onormalt sätt vilket har aktualiserats efter jag fick barn. Inskolningen var hemsk och jag har börjat få ångest för min egen död (har aldrig tänkt på det innan) bara för att jag inte vill lämna mitt barn. Jag har även blivit stresskänslig och som sagt svårt att vara glad och närvarande i nuet.

Så vad tror ni som har diagnosen?

Jag har just insett att jag har lidit av C-PTSD i 47 år, men varit feldiagnsticerad denna tid som bipolär typ I!

47 års förstört liv!

Ansvar ska utkrävas en galen svensk psykiatri!

Jag föreslår telefonkontakt så spar vi massor av tid.

Jag heter karl-erik wessén, född 22/2 1948, civ.ing., adj.,gift sedan 1980, 4 barn, ansedd utan sakliga skäl 1967-2014 ha varit bipolär typ I. Vilket omöjliggjorde min chans till en normal karriär 1973-2008 då jag heltidsarbetade med 60% av normal civ.ing.-lön.
I kraft av felaktig psykiatrisk diagnos har jag fått min ekonomi och mitt yrkesliv förstört, men för att jag, tvärtom, har en extra god psykisk hälsa har jag funnit vägar att i vandra min 47-åriga Golgatavandring med förvånansvärt gott humör!!

Är nu 66 år och åldrandet försöker göra mig till en gubbe, men jag stretar envis,som en åsna, emot.

Välkommen att ringa mig kl 09-12 på tel 08-778 60 14!

Nu blir jag nyfiken. Man kan alltså få C-PTSD som en diagnos i Sverige? Den är ju inte med i DSM-V.

En annan sak.. För mig verkar symptomen väldigt lika de för Borderline Personlighetsstörning. Vad tänker ni andra om det?

Mvh

Hej..Förstår att du haft det tufft och att du kämpar.. Vad bra att du fått den psykiatriska hjälp du behöver. Jag har liknande upplevelser, dock klarar jag av att vara den mamma jag vill, men med mycket stöd och mycket vila. Jag har fått träna upp min stresstolerans igen genom YOGA och Meditation..mycket jobbigt ibörjan då man upplever dessa som ångesthöjande, man ska ligga still och inte tänka på något, hur då?? men med träning går det fint. Det är mitt tips till dig för att komma ur och möta stress och ångest. /Anna

Förstår dig, älskar en kvinna som har komplex ptsd och jag är totalt knäckt efter fem års förhållande. Lyckligtvis förstod jag redan från början att det hon blivit utsatt för av sin x-man är så overkligt och grymt att ingen normal människa kan överleva sådana trauman utan att bli psykiskt sjuk. Det jävla aset till x-man lyckades under 20 års tid förstöra en hel familj och idag är jag tacksam för att jag inte blev sambo, med den extremt överfyllda ryggsäck hon har med sig från sitt tidigare liv. Alla symptom som är förknippade med komplex ptsd finns med i bilden och jag har upplevt samtliga. Älskar fortfarande den här kvinnan men för att själv överleva måste jag släppa alla tankar på en gemensam framtid och bara hoppas att den behandling hon till slut fick kan hjälpa henne till en dräglig tillvaro. I hennes bästa stunder är hon emellertid den mest underbara kvinna jag någonsin träffat och kanske är det just därför jag lyckats stå ut i fem år. Det feta äckliga svin hon var gift med har inte gjort ett vettigt handtag sedan han kom till Sverige och jag kommer vara tacksam när han går ur tiden.

Hej TS. Jag var med om misär i barndomen och diagnostiserades med värsta graden PTSD (som det kallades då) i tonåren (hade hamnat i destruktiva relationer tidigt och det triggade igång stressen och allt som kom med PTSD)

Mina symptom var bland annat:

- Mardrömmar om mina trauman/ extrem insomnia

- Extrema Flashbacks som gjorde mig förvirrad om jag var med om traumat igen

- Tvångsmässigt självskadebeteende

- Livrädd för alla män kunde få Flashbacks om jag behövde sitta bredvid en man på bussen / flyget.

- Social fobi

- Kramper och spasmer -anfall

- Dissociation jag satt i klassrummet men min lärare såg att jag var inte där.

- Lukter, färger, röstläge olika saker triggade min PTSD så jag fick Flashbacks

- Onormala gränser / svårt att skydda mig och säga nej eller ja

- Svårt med det intima , svårt med mörker och skuggor även man,

- Vaknade bredvid min partner och började slåss och skulle försvara mitt liv, tror att han är någon annan från traumat är för djupt i Flashbacksen

- Känt mig annorlunda och felplacerad var jag än befunnit mig

-Mobbing genom hela obligatoriska skoltiden plus gymnasiet

- Grova ätstörningar

Det är nu åtta år ungefär, sedan detta var min vardag.

Jag vet inte om jag är annorlunda, men jag har nästan inga symptom kvar. Det var en sak jag reagerade starkt på. Spindel-fobin. Jag har kämpat länge länge och tillslut övervunnit den. Men när jag ibland har brist på sömn och är som i drömparalys så hallucinerar jag spindlar och inbillar mig fobin. Och så fort jag känner att jag inte litar på mig själv, så är spindel-fobin tillbaka. Märkt att den rädslan speglar rädsla jag har till mig själv och min förmåga att hantera livet. Utöver detta har jag via dissociation också kämpat med dock-fobi. Insett att dockor påminner mig om min psykiskt sjuka mamma, och mig själv. Mänskliga fast ändå som porslin utan uttryck. Sedan har jag fobi för sjukhus, läkare, vårdcentral, och allra mest tandläkare och blodprov / nålar. Det känns som ett övergrepp. Du ligger underlägsen någon skadar din kropp, nålar och blod, men jag har även andra kopplingar som skapat mina fobier t.ex fel behandling blev lurad indragen instängd i ett sprutrum utan någon info om det när jag skulle på besök. Detta sitter djupt djupt. Men i alla fobier kan jag se mig själv. Hur jag ser mig själv. Hur jag bemöter mig själv. De är en karta för mig. Har haft extrem fobi av fallrädsla med.

Hur som helst. Åtta år senare och idag sover jag utan mardrömmar, jag älskar känslan att kunna blunda och somna inom kort. Jag har inga problem med män fast jag varit med om ett tiotal hemska situationer sedan jag var tonåring. Jag får inga Flashbacks. Jag är inte så dissociativ längre, jag är mycket bättre på att hitta närvarande och kunna vara medveten i nuet. Jag är i fas med mig själv och försvinner inte bort. Jag får inte spasmer ofta alls det är så sällan att jag blir chockad om det händer. Jag har klarat att ta hand om kompisars barn , studerat på heltid i ny ort bland nya människor, jobbat med barn och ungdomar och jämnåriga, varit i grupper av olika slag och trivts i grupperna bara jag vågat ta plats och sköta närvaron. Jag märker knappt att jag låg med värsta graden PTSD som totalt styrde mitt liv för några år sedan.

Nu undrar ni förstås hur jag bearbetat allting och övervunnit PTSDN. Och faktiskt så hjälpte det mig att avsluta psykiatrisk hjälp helt, där fick jag mest höra att jag kommer vara sjuk hela livet och aldrig kunna studera eller arbeta, de hade bedömt mig som sjuk på livstid pga mina svåra trauman. Minns att det sista rådet jag hörde som var till hjälp var "Om du har ätstörningar föreslår jag att du genast slutar upp med det, att ha det i kombination med värsta graden PTSD är det svåraste du någonsin kommer gå igenom och det är bäst intill omöjligt att ta dig ur det för de diagnoserna stärker varandra"

Ja så vad gjorde jag?

Jag tog ansvar. Jag använde internet och kunskapen som fanns där. Avskräckte mig från ätstörningar genom att se obehagliga videos på de som är djupt ner i ätstörningen och så magra att de nästan måste sondmatas. Tvingade i mig det där brödet och tvingade mig att fortsätta äta det där brödet och få igång aptiten igen och lyckades tillslut.

Hur hanterade jag min PTSD? Samma där. Internet har så mycket tips info research och kunskap, folk som berättar hur de gjort för att övervinna PTSD, videos, föreläsningar om det, broschyrer, illustrationer, det finns HUR mycket som helst, och jag som är född plugghäst jag matade bara på med info och kunskap och drog nytta av alla råden.

Jag var fast besluten att ingen jävel säger till mig att jag kommer vara sjuk för evigt att det inte går att göra något åt saken. Och med lite rätt attityd och mod och beslutsamhet så lyckades jag befria mig från helvetet. Läste på nätet om allt inom KBT med, massa tips och råd och praktiska hjälpmedel. Samma om ångest. Om panikattacker om fobier. Ja om ta mig fan allt jag hade besvär med, pluggade jag mig igenom. Är psykologi intresserad så det blev en hobby och en hjälp samtidigt. Det gav mig mening, energi, hopp, självförtroende, mer mod, att lära mig mer om allting och söka efter möjligheter att bli bra, för det finns massa möjligheter, men inte om du sitter på psykiatrin för de får betalt för att hålla dig i en illusion hur sjuk du är och att det inte finns något du kan göra. Tror du på det så kommer du vara sjuk - men endast för att du har den attityden om dig och din situation.

Så mitt tips är att plugga på om era problem, sök info och skaffa ny kunskap att jobba med själva. Det kräver självdisciplin och det kräver tid och energi, men vad ska du annars lägga tiden på om inte det som hjälper dig må bra i ditt liv ? Som du googlar andra saker, kläder, elprylar, och söka och läsa och jämföra kan du också googla "overcome PTSD" " live with PTSD" etc.

Vill bara inte hopp att fast ni är diagnostiserade att ni är sjuka för alltid på livstid, så finns det inga garantier för att så är fallet, ni har otroligt mycket mer makt själva eftersom allt sitter mentalt och emotionellt. Det är delar man kan göra hur mycket som helst med.

Det jag satsat på som funkade för mig var:

KBT - tekniker

Mindfulness

Meditation

Inception-filmens psykologi med snurran som hjälper att skilja på verklighet och dröm / Flashback

Läsa om alla besvär och hur du kan hantera de så som ångest t.ex

Fobier

Etc. (Jag gjorde egen KBT terapi hemifrån på mig själv och kom över min livslånga spindel-fobi, detta kostar tusentals kronor hos en terapeut så var smarta och använd internet det är gratis information och kunskap)

Internet var min räddning. Gratis hjälp. Men jag behövde ligga i med allting. Man blir inte botad. Man väntar inte på bättring. Man måste jobba steg för steg och gå med sig själv i hela processen och aldrig släppa greppet.

Det är verkligen en rejäl utmaning att ha en relation med en person som har komplex PTSD men det går att bota med terapi och otroligt mycket kärlek och förståelse från partnen. Det som vi normala människor tar med en klackspark kan uppfattas som den grövsta kränkning av en person med den diagnosen. Den som har diagnosen kan inte styra sina känslor och om man alltid har med sig det i bagaget går det hantera om än att det känns som man är ute i ett minfält med förbundna ögon när man har en sådan relation. Man får inte glömma att det är tryggget och en stabil plattform som efterfrågas mest och det tar lång tid att bli frisk och den som råkat ut för PTSD har absolut ingen egen skuld i sin diagnos.

Detta fick jag höra också, det gjorde mig självmordsbenägen. För MIG var det inte att ursäkta mitt beteende som läkte mig. Ju mer jag accepterade mitt beteende desto mer fast var jag i att "det här är jag" men man ÄR verkligen inte en diagnos, en diagnos är statisk och oföränderlig men du som individ är absolut föränderlig och kan bli en helt annan version av dig själv. En friskare, stabilare, gladare, lugnare. Men det kan du aldrig bli om du vill vila under attityden "allt jag gör är diagnosen så skitsamma att allt händer jag styr det inte" Det spelar ingen roll vad du har för diagnos du styr alltid vad du gör och gör du inte det är det dags att träna dig och hitta en strategi så du inte är lika lättkränkt t ex du måste som släppa taget om att du är ett offer under din diagnos och istället förstå att du är allt som behövs för att förändra ditt liv dina förutsättningar dina förmågor, ditt mentala tillstånd fungerar precis som kondition för kroppen det är färskvara du måste jobba upp den mentala hälsan oavsett diagnos eller inte och du måste hålla den mentala konditionen i trim genom att ta ansvar för ditt sätt att hantera saker, genom att läsa på hur man kan styra och avstyra vissa känsloimpulser, du måste kämpa på och aldrig stanna vid "inget är mitt fel det är diagnosen" Ta ansvar för hur du vill vara annars lovar jag att du kommer tyna bort och BLI en diagnos, statisk och oföränderlig.

Det finns inget så farligt för ens hälsa som att bli passiv i ens ansvar och beteende pga en diagnos. Gå inte på fällan, jobba dig fri!!

Jag har blivit sjukskriven i en månad pga akut stressreaktion. Min kropp krampade i 12 timmar. Jag mår mycket dåligt över det som hände och är rädd att det ska hända igen. Läkaren pratade om att det kan bero på ptsd pga att jag har en hel del jobbiga saker i bagaget som hände för länge sedan. Jag bara flydde från situationen då och har mått någorlunda ok under ca 10 år. Nu under ca ett halvår har jag jobbat mycket och stressat både i privatlivet och känt mig nedstämd på jobbet. Det gav dessa utslag och nu klarar jag nästan ingenting. Stressnivån är typ noll men ändå känner jag mig stressad och har panik och mår dåligt. Jag upplever saker som jag inte tänkt på så länge att det känns som att jag upplever de pånytt. Sover också dåligt och förstår inte hur jag ska bli fri från detta.

Jag tänker lite som anonym 3. Skulle gärna vilja komma i kontakt med dig. Låter helt otroligt vilken resa du gjort som tagit tag i detta på egen hand. Har träffat några kuratorer, men ingen har lyckats hjälpa mig för alla säger typ bara att jag har gjort precis som man ska osv. Men såren finns ju fortfarande där och jag mår dåligt över allt det. Känns som att om jag går och pratar rivs såren bara upp. Läser på nätet om kbt och om ptsd och känner igen mig i så mycket. Men fattar inte att det kan komma upp såhär långt senare...

Jag blev så fascinerad över det du skrev och känner att jag måste göra något nu för att inte fastna i detta destruktiva tillstånd. Funderar på att istället för att prata skriva av mig mina minnen o känslor... Jag vill ju må bra igen. Styrkekram till alla er som kämpar...

Jag inser nog inte själv att jag har jobbat SÅ GAlet mycket på mitt liv och mitt välbefinnande som jag har, skulle det jämföras med en karriär är jag elitidrottare eller Freuds barnbarnsbarnbarn. Men det är ju logiskt. Förväntar du att du bara"blir" bättre som att du vaknar upp en dag och all ångest alla mardrömmar alla orotankar är borta? Hur logiskt är det? Du har mer eller mindre betingats in i det tillståndet du är i nu, det enda sättet att få ett annat tillstånd och andra nya förutsättningar är att ombetnga dig själv. Och det är klart det kräver tid energi och en jäääävla envis besluten vilja.

Klart saker rivs upp. Om jag ber dig tänka på spya blir inte du illamående då? Samma sak terapeuter gör.

Om du gått vidare från dina tunga bagage så måste du räkna med att du ändå alltid har mindre tålmodighet än andra, se det som att ditt glas är redan fullt till 80 % så det kommer spilla över om du häller på från en hel kanna (vardqgsstress relationer etc) med ännu mer vatten(stress saker som inte är tryggt eller bra) du måste vara extra försiktig för dina konsekvenser spiller ner mycket mer än för andra. Du kommer alltid ha 80 % vatten i glaset men, du kommer med tiden lära dig att t.ex hitta ett nytt glas att fylla, och vara mer varsam med det nästan fulla glaset.

Du har haft balans med vattnet ibtio år men sen har du bara hällt på och allt spills ut glaset kanske till och med vickar ner för bordet och går i bitar (kramper i kroppen av stressen)

Ha målet i sikte. Hmm.. komma i kontakt med mig? Om du törs skriva ditt alias kan jag skicka PM.

Tack för din snabba respons Anonym 3. Känner så igen mig med vattenglaset. Andra skulle kunna hantera vardagsstressen lättare än vad jag gör nu för vattenglaset är ju nästan fullt för mig hela tiden. Det är därför jag inget orkar. Jag reagerar på saker som förmodligen skulle gå de flesta förbi. Människosamlingar har blivit jättejobbigt nu och jag blir så trött i huvudet. Det är som att huvudet kokar och alla känslor är så extremt påtända både dag som natt. Ibland undrar jag om jag är helt galen. Men jag vägrar ha det så här därför kommer jag också att jobba med mig själv.Det känns som ett under att höra om någon som mår bra igen...

Mitt mål är att må bra igen och inte låta negativa känslor och tankar ta över mitt liv. Får panik över jobbet för jag förstår inte hur jag just nu ska kunna komma tillbaka till den vardagen. Det känns så tillräckligt att bara ta hand om mig själv. Men ett steg i taget men vägrar bli ett psykologiämne i alla fall. Bara har en fundering om medicinering. Är det något som är nödvändigt? Jag har inte fått utskrivet något för läkaren ville kolla hur jag mår om en månad. Är det något jag ska försöka med ändå för att få lite lugn o ro? Eller är det bara ett sätt att ramla in i offerrollen och sluta engagera sig i tillfrisknandet? Att lita på piller istället för att jobba för att må bättre? Känner mig så kluven i detta..

Mitt mål är som sagt att må bra igen och inget ska få stoppa mig i den processen. Känner att jag går igång på den tanken. Skriver här för att göra det synligt för mig själv. Det kanske inte är någon som bryr sig men genom att skriva här känner jag styrkan. Jag har bestämt mig att inte börja medicinera. Jag ska istället fokusera på att läsa på, skriva och ta hand om min kropp på ett varsamt och sunt sätt. Jag hade ätstörningar i tonåren och jag vet hur tufft det var att bli fri från tvångstankarna man då hade. Anonym 3 du har gett mig otroligt mycket energi sedan jag läste ditt inlägg för två dagar sedan. Jag satt och sökte på ptsd och hittade till denna sida. Känns verkligen som att det är rätt väg att gå nu. Om det skulle vara någon därute som känner att vi kan stötta varandra i processen vill jag gärna ha respons. Det är lättare om man delar tankar med någon. Jag levde tidigare i ett destruktivt förhållande och vet att internet var en fantastisk källa till både kunskap och gemenskap. Envis och beslutsam har jag egentligen alltid varit men den senaste tiden har allt varit så dimmigt. Har liksom inte riktigt sett vägen tydligt framför mig. Det gör jag inte nu heller men jag har bestämt mig för att fortsätta gå även om vägen är dimmig just nu... solen måste ju komma fram någon gång och skingra dimman. Jag vägrar i alla fall att hamna i detta destruktiva tillstånd!

God morgon! Och Wow vad roligt det var att läsa detta, det betyder så mycket att min kommentar har gjort skillnad att den hjälpt någon och inspirerat, sånt ger mig gåshud hhhhh vad jag ryser nu av all extas! (Ggrodan heter jag här) HÄRLIGT att höra kämpa på och ge fan på att du ska framåt! Nöj dig inte med det någon erbjuder utan nöjer dig med det som du anser hjälper dig vad än det må vara. Jag kan inte påstå att jag såg ljuset under min process heller, så då blev jag ljuset! Du behöver inte se solen, var den så har du alltid din ljuskälla vad än som är runtomkring. Bra att du sätter en gräns, ett statement! Att du accepterar inte att må som du gör resten av livet, att du förstått att det vi inte accepterar - det måste vi förändra och första steget är att bestämma dig, precis som jag gjorde precis som du gjort nu!

Oj missade detta (nyvaken med grus i ögonen)

" Funderar på att istället för att prata skriva av mig mina minnen o känslor... Jag vill ju må bra igen"

Det här tyckte jag lät jättebra! Är du trygg i att skriva så är det ett helt fantastiskt terapeutiskt verktyg, jag själv har insett det och tar till det när än jag behöver jag brukar skriva egna citat när något känns tungt eller jag tänker igång ångest så att jag tänker på citatet jag själv skapat, t.ex " Du är alltid starkare än det du går igenom" så jag har rätt fokus.

Jag rekommenderar inte piller, det gör dig för bekväm att något annat ska ordna upp den där ångest-karusellen inombords. Varför inte möta den på en gång och se vad den egentligen är? Ungefär som att bli mörkrädd men gå och kolla vad den läskiga skuggan egentligen är. Så du slipper den återkommande rädslan.

Hade du haft cancer och tog cellgifter hade jag förstått ditt val, du vill ju inte dö. Men att pressa i sig droger som håller dig bekväm där du är, när man redan är destruktiv, nä, ta tag i livet på riktigt istället och varför vänta? Vad ska du vänta på med medicinen? Att du blir trygg? Men då måste du äta den för resten av livet för sekunden du slutar då kommer du ändå tvingas hantera allting inifrån dig själv, du bara skjuter på det, ungefär som att skjuta på att söka det där jobbet eller skjuta på första körlektionen. Att agera på en gång är viktigt! Och när vi har agerat då får vi mer självförtroende, och mer mod att göra ännu mer. Som när man styrketränar och orkar tyngre och tyngre ju mer man tränar. Du ska göra samma sak fast emotionellt mentalt och göra det via olika livsstrategier stora och små i vardagen.

Piller är komfortzonen. Och komfort är motsatsen till frihet. Frihet kräver mod och envishet och ansvar för att känna frihet måste du bemästra rädslor och det är endast då du blir stark i dig själv och växer, när jag var yngre hade jag ett citat på MSN. " difficulties is the best free education in life"

Nu pratar jag till dig enskilt så andra som säger att det hjälper de, de har en annan livssyn och livsstil än du och jag där de tycker att antidepressiva/ ångestdämpande medicinen är viktig, alla väljer ju själva men jag tycker inte du ska det, det låter som att du behöver raka motsatsen för att bli fri, utmaning! Dessutom har redan din kropp din hjärna och livet en maaaassa antidepressiva (även kallat hälsosamma) " läkemedel" utan biverkningar och lidande, jag föredrar den medicinen även om den kräver att jag ständigt utmanar mig för jag älskar att känna mig som Supetmario istället för att vara prinsessan som sitter och väntar på att bli räddad räddar jag mig själv.

Jag har en ovanlig syn på psykisk hälsa och välbefinnande

(Särskilt med mitt jävla trauma bagage!)

Men jag lovar dig att jag har hjälpt många, som precis som du letar efter lösningen, jag hjälper / brevväxlar just nu med 3 främlingar från nätet redan nej fyra! , olika åldrar kön och problem men det är det som är grejen, jag stämplar inte dig för just din diagnos din ålder ditt kön din historia, lösningen är detsamma, att välja bort det destruktiva och välja något bättre, att utmana sig själv med det varje individ behöver våga göra, och att hitta det varje individ brinner för och de verktygen som fungerar för just du. Men dessa hjälper mig med, man uttrycker sig och man ger och tar emot :)!

Jag har funderat på att jobba som volontär i psykisk ohälsa - organisationer för det här är verkligen jättegivande, att kunna stötta och ge hopp om så ett litet, det betyder mycket, det betydde mycket för mig i mitt mörker med och det kommer alltid betyda mycket att man har någon som tar sig tiden till att finnas där. Men samtidigt, om jag försvinner från forum, då kommer det vara massa människor som inte kanske vänder sig till hjälporganisationer, som behöver stödet i kommentarer i en tråd. Så jag blir nog kvar lite till. Jag stöttar trots allt bra med skrift, jag skulle iofs kunna öppna en chatt och hitta volontärer, påtal om att volontärarbete, det är jätteviktigt med!

Motsatsen till offer är att hjälpa andra. Du kan skänka bort lite kläder till röda korset eller bjuda ett barnhem på fika eller lyssna på en vän som är uporörd eller ja vad som helst? Men något då du ger åt andra. Det är också "antidepressivt" det är läkemedel!

Nog om mitt, jag ordnade en mail (Frogtaste999@hotmail.com) nu så kan vi ha kontakt där. Jag har en regel med de jag hjälper, jag kan kontakta människor som bestämt att de inte tänker vara ett offer. Du verkar definitivt inte tänka att du ska vara offret.

Det känns helt fantastiskt när jag vaknade i morse. Tänkte att denna dag ska jag börja genast. Har suttit hela förmiddagen och helt gått in för att spela monopol med mina barn och två andra barn! Jag har njutit varje sekund för första gången på minst ett år som jag kan minnas. Och jag känner mig mycket starkare och piggare. Jag skriver gärna privat till dig. Känns som att vi har samma sätt att ta itu med problem. Kom på att jag i gymnasiet hade en hemsk lärare som sa åt oss alla i klassen att ingen skulle få godkänt. Vad gjorde jag, jo jag bestämde mig för att läsa vartenda ämne han hade och inte ge mig förrän jag hade MVG. Jag skulle överbevisa den idioten. Han gjorde mig så himla motiverad med sitt negativa beteende att han inte trodde på oss. Så nu ska jag göra samma sak med mina destruktiva tankar. Jag ska se dem som den där läraren och minsann visa att jag ska vinna ett riktigt krig mot destruktiviteten. Alltså jag fattar inte riktigt vad som hänt just nu. Sitter och småler hela tiden istället för att bara gråta. Men jag ska inte stoppa in mina upplevelser i boxen igen och glömma för då kommer de poppa upp när jag minst anar det igen. Jag ska envist fortsätta och det är fantastiskt att ha hittat ett stöd här. Det känns så spännande detta! Nästan som att jag blivit kär eller nått.. hjärtat slår liksom dubbelslag!!! ????

Hoppas ditt inlägg inspirerar andra som behöver hitta samma utväg fast i deras egna tunnel grop väg eller var människor befinner sig.

Klart du har energiiiiiii

Du får energi via ett enda sätt = Du tillgodoser dina känslors behov.

Så jag gissar att du just nu mött många behov:

- Hopp

- Stöd

- Motivation

- vilja

- Entusiasm

- Glädje

Detta ger ju MASSA tillbaka, i form av energi likt en raket!

Fortsätt tillgodose dig själv så fortsätter du få tillbaka i energikällor! :)

Denna jävulska sjukdom och symtom! Jag själv fick höra att jag hade PTSD av en psykolog. Hade mardrömmar, dissocierade (frånvaroattacker), på helspänn, tappade håret och så vidare, symtomen började när jag fick en ny chef. Sedan bytte jag jobb och symtomen har successivt avtagit/försvunnit nu efter ett halvår. Jag vet varken ut eller in. Nuvarande psykolog har tagit bort PTSD-diagnosen. Men frågan kvarstår ändå, blev den nya chefen en trigger pga gamla trauman eller var det något annat som hände? Man KAN bli bättre. Jag lovar. Det är bara fantastiskt snårigt och det är många lösa trådändar man måste följa och reda ut.