Kan man vara för pedagogisk?

Sen behöver det inte göra ett barn rädd eller osäker bara för man säger ifrån. Skillnaden ligger i hur man förklarar för barnet varför man blev arg och höjde rösten.

Nej man kan inte vara för pedagogisk, då är man inte det nämligen.

Fast jag vet inte...det känns ju som att du pratar om två helt olika saker (tänker även på dina senaste inlägg till Moonis) när man skriker och gormar och kränker ett barn och när man blir arg över något och säger till på skarpen. Får en känsla av att det antigen är av eller på för din del fast har man barn och jobbar man med barn så vet man ju att det inte är det. Självklart måste man ibland "säga till på skarpen" både hemma och på förskolan och man gör det genom sin röst (genom att låta allvarlig och markera med rösten att en sak inte är ok) men det behöver inte innebära att man skriker och gormar och säger elakheter.
Min erfarenhet är faktisk att vuxna som alltid låter likadant när dom är glada och arga är ganska svåra för ett barn att tolka, vilket i sin tur kan göra ett barn ganska osäkert.

Fast har ju som sagt beskrivit det här flera gånger tidigare. Att jag menar inte att man inte ska uttrycka att man är arg. Jag talar till barnen i normal samtalston men har en mycket bestämd röst. Jag visar även med mimik och kroppsspråk när jag blir arg. Men höjer aldrig rösten. 

Det jag syftade på med "säga till på skarpen" är att jag har hört det uttrycket många gånger i förskolan. Pedagogerna som använder uttrycket har egentligen bara tappat humöret och fräst i från. Sedan ursäktar dom det med "jag sa till på skarpen" 

Och vad är det för skillnad mot hemma? Menar du att andra inte får skrika på ditt barn men det är helt okej när du gör det? 

Se inlägg 144, om vad jag menade med att säga till på skarpen.

 

Ja jag kan tycka att exempelvis min kompis är lite "överpedagogisk" ibland med sin son. Som exempelvis när pojken, 3½ säger eller visar att han ska bajsa. Då säger jag käckt och naturligt att "jaha men vad bra, då går vi på toa!"
Hon å andra sidan böjer sig ner och tittar pojken allvarligt i ögonen och frågar: "Vill du göra det på toan eller i blöjan?"
Pojken är inte ens i närheten av att vilja vara blöjfri, han väljer ju det som är enklast, stå kvar och skita på plats. Men han kan ju tala om att han ska göra det innan han gör det- då tycker jag man tar med honom till toa, inte håller på och jamsar med onödiga val.

Kan tycka det blir lite för mycket välja själv för barnen ibland...

Jag skulle inte kalla det där pedagogiskt överhuvudtaget men jag kanske är helt ute och cyklar. 

Var har jag skrivit att det är okej att skrika/gala på barn

 

Allså, det är inget fel i att säga till på skarpen. Om mitt barn petar i smöret (bara exempel) och jag säger till lugnt "peta inte i smöret det blir kladdigt". H*n petar fortfarande och jag säger till igen lite mer bestämt plus flyttar på smörpaketet. Skulle mitt barn peta igen trots jag sagt till två gånger att inte peta då skulle jag, enligt din bemärkelse "fräsa" ifrån. Nu handlar det om barn som är så pass stora att dom förstår, mina är tex. 4 och 6 år.

Det handlar inte om att tappa humöret utan mer att tappa tålamodet när man sagt till ett antal gånger och dom fortsätter göra samma sak ändå.

Som jag skrev har jag inget emot det. 

Om man är pedagog kan man nog aldrig bli för pedagogisk. Om man är förälder så tror jag att man kan vara mer eller mindre pedagogisk, men jag tror verkligen inte att någon förälder klarar av att vara pedagogisk i alla lägen. Vilket är naturligt och rätt eftersom man är förälder i första hand, med känslor, temperament, bagage och hela rubbet. Jag tror inte ens att Petra Krantz är superpedagogisk jämt.