Min 2-åriga dotter driver mig till vansinne när man ska klä på henne!

Jag ser det som såhär, varje ålderskillnad har sina fördelar och nackdelar. 
Nackdelarna är ju tydligast i början om man har tätt: Två att bära, ev två blöjbarn, två som sömnstrular, två som inte kan klä sig själv, två som inte kan/orkar gå själv. 
Fördelarna kommer mer sen; De har en lekkamrat, när båda är blöjfria, sover på nätterna, klär sig själv etc så känns det som rena semestern.

Men å andra sidan ska man nog inte vara så snabb att anta att tätt = bästisar.

Visst, en 7 åring leker ju inte med en bebis, men sina syskon har man ju hela livet. 
Idag är jag mycket tajtare med mitt yngsta syskon som är 7 år yngre än med mitt syskon som är 2 år yngre, och jag och syrran som jag är nära i ålder med var bara bästisar tills jag började skolan, sen slogs vi och bråkade JÄMT tills jag började gymnasiet. Brorsan däremot som varit några år yngre har vi aldrig haft några konflikter med eftersom han varit så liten.

Men jag förstår definitivt att du inte vill ha en trea inom 1,5 år. Jag ryser av bara tanken! Jag hade inte klarat det varken psykiskt eller mentalt.
Jag känner nu när jag ska få trean att det här blir första gången jag kommer få NJUTA av bebistiden!
Med ettan var man ung och osäker, med tvåan var det kaos men nu ska jag verkligen njuta! 

För att i dagens samhälle verkar alla anmäla det minsta lilla ting. (Känner ett barn som hade för lite kläder på vintern och vars föräldrar blev anmälda till soc pga av det) Kände inte familjen just då... 

Tror det är rätt vanligt att 2 åringar inte vill klä på sig, min dotter 3 år i juni är likadan, nästan varje morgon är en kamp för att få på henne kläderna, brukar gå bättre när pappan klär på henne. Det är bara att inte ge sig, kläderna ska på, ibland får man hålla fast henne för att det ska gå. Försök att inte ge med dig, bestäm dig för att kläderna ska på. Till slut fattar de att det är ingen ide att bråka längre.
Sen är det samma sak på kvällen då är det en kamp för att få AV kläderna.

Jag har haft samma problem. Det är lätt att säga men försök att inte göra det till en kamp. Dom mornar som jag har massor av tålamod och pratar lungt med henne går det bättre medan mornar där jag blir arg blir 100 gånger värre. Känner du att du håller på att bli galen, gå in i ett annat rum och andas några gånger. Hitta något på morgonen som hon kan få bestämma över och tala om att just när påklädning ska ske bestämmer du över för du är vuxen.

Stor kram!

Be pappan hämta i början, på de flesta ställen har man rätt att ha syskonet på heltid de första veckorna. Sen tycker jag att du ska fråga om någon på förskolan kan hjälpa dig. Jag födde lillebror med kejsarsnitt och det var helt enkelt inte möjligt för mig att klä henne medan hon slogs och skrek.
Lycka till!

Ja, nog vet jag det. Folk har ju för lite att göra.
Dock gör inte soc något åt sådana skitsaker.
Så länge det FINNS kläder som ungen faktiskt KAN använda så finns det ju inget att klaga på i en sån situation som jag beskrev tidigare  

Ska oxå föda med snitt, pappan är hemma i tre veckor, men sen får jag hämta o lämna själv, dottern går 5 h om dagen de första månaderna. Hoppas ärret läkt tillräckligt tills dess.

Vi har också haft en period då yngsta dottern vägrade klä på sig. Det spelade ingen roll om hon fick välja kläderna själv eller inte eller hur lång tid hon fick på sig. Inget hjälpte. Två gånger åkte vi till dagis med henne i pyjamas och väl på dagis bytte hon snällt om. Sedan bestämde jag mig för att vi kan inte ha det såhär längre. Jag talade tydligt om för henne att imorgon kommer jag att klä på dig oavsett vad du säger för det är mamma som bestämmer. Efter det laddade jag mentalt inför uppgiften. Dagen efter klädde jag på henne mer eller mindre med våld (dock utan att tappa mitt lugn), eftersom det var enda sättet att klä på en stark sprattlande bläckfisk. Jag talade också om att det blev så därför att hon inte hjälpte till.

Konstigt nog fungerade det redan nästa dag att klä på henne utan problem.

Tur eller skicklighet? Eller bara en slump? Vem vet?

Vad vill din dotter? Vill hon gå naken?

Nu ser jag att den här tråden är ganska gammal men jag hoppas på att kunna få lite pepp och tips ändå.

Jag har en två-åring som är hysterisk vid dagishämtningar. För det första så måste jag bära ut honom skrikandes och sparkandes från lekrummet. Sedan vill han INTE ha overall, stövlar, vantar eller mössa på sig. Visst, vantar och mössa klarar man sig utan för det mesta (eller så lyckas jag få på det på vägen hem när han upptäcker att det är kallt) men overallen och stövlarna är ju ett måste nu när det är kallt och snö. 

Han skriker, vrålar, kastar sig, sparkas, slåss, skallar mig och blir nästan okontaktbar. Jag försöker att truga med honom att han kan sätta på sig overallen själv men han plockar bara upp den och kastar bort den. Till slut tvingas jag klä på honom med milt våld och han är så förbaskat stark så snart klarar jag det inte längre. Idag fick jag BÄRA hem honom utan stövlar och med ena armen uppkrånglad så att den stack ut i halsöppningen på overallen. Allt detta medans tre andra föräldrar kom och hämtade sina barn som snällt satte på sig kläder och följde med sin förälder. Kan ju säga att de stirrade duktigt på oss.
Jag försöker att prata om att vi ska leka hemma och att vi ska äta mellanmål och att han ska få hjälpa mig med olika saker som han tycker är roligt och allt möjligt. Men han VILL INTE gå hem.

När vi kom hem satte jag mig bara ner på golvet och grät för jag vet inte vad jag ska göra åt det här. Just nu känner jag att jag aldrig mer vill lämna honom på dagis för hämtningarna verkar bara bli värre och värre. Han går 15 timmar (tis-tor 09-14) då jag är arbetslös just nu så hans pappa har inte möjlighet att hämta honom. 

Imorgon ska jag be att någon av pedagogerna förbereder honom på att jag ska komma och hämta. Även om de inte har resurser nog att låta någon av dem klä på honom innan jag kommer så kanske de i alla fall kan få honom att avsluta sin lek innan jag kommer. Annars kommer vi båda att gå under. Stämningen här hemma är just nu väldigt tryckt kan jag ju säga. Usch. Det här känns inget bra alls...

Gör påklädningen till en lek. Säg "nu ska vi leka!!!" och sen tar du fram kläderna och sätter igång och sjunger. Jag brukar bara hitta på en melodi och sen sjunger jag "nu vill den lilla mössan hamna på huvudet, hå hå jaja". Sen gör man så tills alla kläder är på. D flesta barn brukar även vilja engagera sig i "leken". Låt dom komma på egna melodier och fraser. Dom kanske tycker det är roligare när man leker flygplan med vantarna osv. 

 

Tappa inte tålamodet så fungerar det varje gång.