Hur har ert förhållande blivit sen ni fick barn??! (obs. Långt inlägg!)

Småbarnsåren är jobbiga.
Prata, prata, prata!
Vi har haft rejäla berg och dalar.
Nu är minsta två och det är bättre
Vi fick 3 st på 3,5 år påfrestande!

Prata med varandra! Vi hade känslomässigt katastrof båda två första månaderna, om vi inte pratat om allt som kändes vet jag inte hur det gått... Alla går inte runt på rosa moln och tycker att livet är underbart när bebisen kommer till världen. Vi hade jättebra med mormor som var barnvakt redan när lillkillen var 6 v, räddare i nöden. Det enda sättet att få helt och hållet tid för varandra... Lycka till, det blir bättre!

Prata med varandra var det ja...det går inte! :( Han lyssnar inte när jag säger något längre. Spelar ingen roll vad eller hur jag säger det... Varje gånf jag vill prata om nått uppfattar han det som kritik o sen blir vi osams istället... Därför håller jag nu det mesta inom mig o det är kass :(

Hm :( ruttet, han känner sig säkert pressad eller nåt och blir handlingsförlad och känner sig kritiserad. Känner honom inte ju men känner flera som reagerat sådär omöjligt men inte menat det egentligen. Mitt råd är att du som faktiskt ser vad som håller på att hända, sätt ner foten och kräv familjeterapi el liknande om ni inte kan kommunicera!? Hoppas det löser sig, att gå med känslor inom sig är ju aldrig bra :/

Jag har en make som ofta lider av depression och det skulle det kunna vara för din man också. Just det där med att ta åt sig för allt. Jag kan fråga honom om han kommit på någon kvällsmat för jag vill veta om jag ska hitta på något. Det tar han åt sig av och känner sig usel för att han inte lagat klart maten redan... Han går heller inte att prata med under sina depressioner och det är ganska vanligt att fäder också får förlossningsdepressioner.

Tror ni skulle behöva prata om det trots allt. Det finns några knep för att de inte ska ta åt sig så mycket som man kan prova. Det är att ALLTID utgå från sig själv och sina behov och inte döma tidigare "oförätter". Börja prata genom att t.e.x. Säga: Jag mår ganska dåligt och skulle vilja prata med dig. Jag tror att det skulle kunna hjälpa mig att må bättre...
ALDRIG några anklagelser. Alltid bekänna sina egna fel och misstag... Inte lätt och inte alltid det funkar. Inte helt snällt mot sig själv heller kanske, men fungerar det som ett sätt att bryta isen så kan det vara bra. Det kan hända att ni behöver hjälp utifrån. Tveka inte att be om hjälp. Kunde jag göra om något i mitt liv så är det att jag skulle sökt utomstående hjälp mycket tidigare. För många år sedan... Om pappan inte vill, så försök ändå att få en samtalskontakt för DIG!

Min make har också drag av Asperger (är inte utredd än, men har äntligen ställt sig i kö) och det innebär att man måste vara extremt tydlig. Vill jag att han ska ta bebis då jag äter så får jag be om det. VARJE gång... Skitjobbigt tycker jag. Men han fungerar inte på samma sätt som jag gör... 

Lycka till!!! hoppas ni löser det på något bra vis. Det är en stor omställning att få barn och man kan aldrig innan veta hur man ska reagera... KRAM!