Vår son är så himla viljestark, vad skall vi göra?

Jag har en son på 15 månader som alltid vart väldigt viljestark. Han har precis först nu börjat ta några staplande första steg och han pratar ännu inte, det enda han säger är "vad är det?" men härmar aldrig det man svarar. Han slåss otroligt mycket och rivs och bits. Han lyssnar varken på mig eller sambon och klättrar högt och lågt överallt och ramlar därmed ofta och slår sig, trots detta gör han om samma sak typ 100 gånger till, han verkar alltså inte lära sig. När vi är på öppna förskolan så lekar han helst själv, han delar sällan med sig av leksakerna han leker med och får vredesutbrott som inte är från denna värld. Han lägger sig ner på golvet och skriker och sparkar och dunkar huvudet i golvet om någon tar hans leksak eller om någon vuxen äter tex en kaka som han inte får äta. När man försöker krama honom eller trösta honom så stretar han emot och skriker. Det var först för en dryg vecka sedan som jag fick min första puss från honom och han kramade mig för första gången för drygt en månad sedan. Han verkar inte ha ro i kroppen att sitta still så det är väldigt svårt att "nå fram till honom" eller sitta ner och pyssla etc. Han träffar andra barn ca 2-3 gånger i veckan och verkar helt ärligt inte bry sig varken till eller från om dem som är jämngamla utan han är enbart nyfiken på barn som är äldre. Hela hans uppväxt har vart väldigt tuff för oss alla då han haft kolik etc och efter det alltid vart väldigt "skrikig". Hans pappa arbetar långa dagar och träffar vår son som max 1-2 timmar per vardag, men oftast inte alls då sonen hunnit lägga sig när sambon kommit hem. På helgerna är vi alltid samlade som familj, men den senaste tiden har vi vart tvungna att renovera vårt nya hem så han har stundtals bott hos sina far eller morföräldrar så länge som 2 dagar i sträck och liknande. Vi har även nyligen flyttat. Kan allt detta vara något som påverkar honom att bli så otroligt okontrollerbar som han blivit? Det känns som att det bara eskalerar så vi börjar bli otroligt oroliga då vi inte vet vart detta kommer sluta.

Hej!
Mycket av det du beskriver om din son är både vanligt och utmärkande för barn i den här åldern. För mig låter det som om ni har mycket högt ställda förväntningar på vad han ska klara av på egen hand. Så här små barn kan tex inte dela med sig, de talar inte mer än 1-ordsmeningar och de lär sig gå. Oftast har de ganska dålig motorisk kontroll och är de därtill nyfikna och vetgiriga så är risken stor att de ramlar och slår sig.
Att han bryr sig mer om äldre barn än jämnåriga är också helt naturligt, de är lättare att leka med för de kan mer.
Er son är ännu så liten att han håller på att utforska sin egen värld och sin egen förmåga. Är det något som inte funkar så försöker han igen. Så småningom ger träning färdighet, men man måste ramla många gånger först. Det är dessutom ett bättre sätt än att sluta försöka.
Med saker som är farliga är det er sak att bli hans yttre skydd, att inte utsätta honom för det. När han blir riktigt arg ska ni ta upp honom och hindra honom från att göra sig illa. Detta är viktigt.
Säkerligen är det så att både flytt och renovering med följande separationer från mamma och pappa har skakat om hans trygghet.
Försök att ge honom så mycket tid och omsorg ni är mäktiga och drar ner på krav och förväntningar. Hjälp honom med hans utveckling snarare än observera och oroas över den. Det låter som en kraftfull kille som tar för sig i livet. Ge honom ett gott stöd i det så kommer han att må bra och ni också.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark

Vår son är så himla viljestark, vad skall vi göra?

INNEHÅLL