Vill dom inte vara hos mig ?
Hej!
Jag och mitt ex separerade för snart 2,5 år sedan. Våra barn är nu, 4,5 och 6 år.
Det har varit en jättejobbig separation och relationen mellan mig och mitt ex är fortfarande mycket ansträng. Just nu har vi enbart sms och mailkontakt, om det inte är så att vi ses på sammarbetssmatal, vilket vi gör kontinuerligt.
Pappan är fortfarande mycket arg på mig , för att jag splittrat familjen i o m att jag ville separera. Han är dessutom mycket kontrollerande när det gäller mig och mitt privatliv.
I början när barnen var mindre, bytte vi växelvist mellan 2-3 dagar, nu sedan drygt ett år, så byter vi varannan veckan.
På dagis säger dom att lilla tjejen verkar må dåligt , och att hon den dagen vi gör bytet på , är väldigt nere , deppig och ledsen som ett annat barn helt enkelt. ( spelar ingen roll från vem bytet är )
Hon har även problem med magen, ofta ont, samt förstoppningar, vi har gått på utredningar och det visar sig att hon är inte allergisk. Jag misstänker att detta kan vara psykiskt och att det kan bero på att hon inte mår bra helt enkelt.
Mitt förslag som jag la upp på senaste sammarbetssamtalet är att vi kanske skulle gå till BUP för att få hjälp , och jag tror det gäller båda barnen. Mitt ex är dock väldigt skeptisk till det. Jag vet inte varför, jag vill bara att barnen ska må bra, och jag tror att det kan vara en hjälp för oss , hela familjen.
Det som jag undrar är dock, att när dom är hos mig, så frågar dom ( speciellt min son ) väldigt ofta, när ska vi till pappa nästa gång, hur många dagar är det kvar mm mm . Och jag försöker då att säga hur långt det är tills dess, och så frågar jag om dom längtar efter honom, och i början kändes det som om dom inte riktigt vågade säga att dom gjorde det. Så nu säger jag bara, saknar du honom, du kanske vill ringa och prata med honom ? Och då vill sonen göra det ( tjejen vill aldrig det ) och så får han ringa honom och prata, brukar bli ca 2 gånger på en vecka. Jag är noga med att gå undan så att han får prata med sin pappa under privata omständigheter , utan att jag ska vara i närheten och lyssna.
Enligt pappan, så frågor dom i stort sett ALDRIG om mig när dom är hos honom. Och dom ringer ALDRIG heller till mig ( vi har kommit överens om att inte ringa barnen själva utan låta dem avgöra när dom vill ringa , eftersom det inte ska bli påtvingat , vi kan däremot skcika sms som den andra föräldern läser upp för dem , så att dom vet att vi tänker och längtar efter dom när vi inte är med dom ). Jag brukar skicka 1-2 sms på en vecka till dom, mitt ex skickar aldrig sms, bara om dom ringer, så skriver han tillbaka och tackar dom..
När jag hämtar barnen , första dagen, så har jag ju såklart längtat så himla mkt efter dem , och det som händer är , att min lilla tjej, springer och blir jätteglad att se mig, vi pussas och kramas och jag säger som det är att jag saknat henne så himla mkt och och älskar henne. Sen börjas det, så fort jag ställer ner henne blir hon tokig., hon skriker och gråter oavbrutet, från att vi ska hämta hennes grejjer, och hennes storebror, om precis ALLT , ingenting är bra , hon ligger på golvet , marken , vill att jag ska bära henne ( vilket jag inte kan, hon är 4,5 år, och jag har ofta massa andra saker att bära på ).Hon skriker att jag är en jäkla skitmamma och att hon inte vill vara med mig, ofta brukar hon säga att hon vill till pappa. Jag tycker att det är så himla jobbigt att se henne vara så himla ledsen och arg, och jag försöker att trösta henne genom att hålla henne, krama henne och vara med henne.
Det brukar lugna ner sig redan vid middagen, men ofta kan det sitta i , ända tills dagen efter, då lämningen på dagis är olidligt, eftersom hon inte vill släppa mig, hon vill vara med mig, och hon vill följa med till jobbet.
Hon är inte såhär alls när pappan hämtar, utan då är hon bara glad hela tiden.
Jag undrar VAD jag kan göra för att göra detta lättare för henne, och jag har ont i magen, då jag känner mig orolig för att dom inte vill vara med mig, utan hellre med sin pappa.
Jag känner att min son hanterar detta på annat sätt, och ofta blir han väldigt ledsen om man säger till honom ( inte med höjd röst, eller så ) för den minsta ligga triviala saken, t ex saker som att man sitter vi matbordet och äter, utan leksaker mm , han kan bli så arg/ledsen, att det nästan inte går att nå honom . Och det går nästan inte att prata med honom och förklara att jag inte är arg på honom , utan att han bara måste förstå , att vi saker gör / eller gör man helg enkelt inte.
Jag känner mig så himla ensam i allt det här , eftersom jag inte kan prata med mitt ex och det ända jag vill är att båda mina barn ska må bra. !
:(
