Måste jag ha kontakt med pappan och hans familj alls egentligen?

Det är faktiskt inte på ditt samvete. Om han väljer att inte träffa sitt barn så är det hans val, hans samvete. Inte ditt.

Tack för att du skriver så, man kan ju tycka att det är på hans samvete, men samtidigt vet jag jag ju att om jag handlar på ett visst sätt på blir konsekvensen att han inte träffar barnet. Om jag bara står ut med dem, får barnet träffa honom nån gång ibland. 

Jag ser ju själv hur det ser ut när jag skriver det, men man är ju beredd att att göra mycket för barnets skull, och barnets framtida kontakt med familjen.  

 Samtidigt vill jag bara lägga ner dem, eftersom att de ändå måste vara de mest obotligt arroganta och förlåt, men korkade människor jag någonsing haft kontakt med.

Och jag vet! Jag skaffade barn med honom, men tro mig! Han var inte sån här när vi var ihop, han ändrades över en natt och har sedan dess varit ett svin.  

Ärligt talat TS, tror du verkligen att pappan kommer att få igång ett "fungerande" umgänge med sitt barn där han hinner knyta an till barnet och barnet till sin far?
Han är en främling för barnet och jag som mamma skulle då aldrig lämna mitt barn till någon som inte ens pratar samma språk som mitt barn och då spelar det ingen roll hur mycket pappa han är, för barnet är det en främling och känslomässigt för barnet är det detsamma som att du överlämnar vagnen till totala främlingar på stan som får agera barnvakt några timmar och barnet förstår inte ett skit av det dom säger till det.
Förstår du hur jag menar? Du får aldrig riskera att barnet känner sig övergivet av dig för det kan göra barnet mycket osäker på främlingar vilket kan störa den sociala utvecklingen, i detta läge måste du tänka på barnets bästa först och pappans behov hör inte hit innan barnet har uppnått en ålder där det förstår att det är pappa som går och fikar eller leker, trots att han inte pratar barnets språk.
Barn är mycket följsamma, men för en ettåring så blir det bara en främling som det ska vara med utan inskolning. Dagis ska man skola in barnen på och då är det ändå pedagogiskt utbildad personal, i det här läget så är det en pappa som inte känner sitt barn och även där behöver barnet en inskolning för att behålla sin trygghet.

Det är precis därför som jag är med vid allt umgänge, just på grund av detta. Men han vill ju inte se mig, och jag vill väl egentligen inte se honom heller när han beteer sig sådär mot mig. 

Den ende forlaren i det här är barnet, tänk om pappan bara kunde vara lite trevlig, hur mycket enklare hade inte allting varit om vi kunde sammarbeta!

Jag har bett om filmer/cd med hans språk på tusen gånger, barnmusik eller film för att barnet ska ha åtminstone hört språket förr, just för att underlätta framtida kontakt. Men nej. Noll intresse.  

Jag tycker att du ska skriva ett trevligt men bestämt brev där du förklarar att situationen inte är hållbar på grund av deras attityd mot dig och ointresse för barnet. Meddela att du inte tänker höra av dig mer utan att de får komma till dig om de vill ha en seriös relation med barnet, och då ska de uppföra sig normalt. Skriv att du aldrig kommer att hindra barnet att ta kontakt, men att det nog dröjer ett par år innan det är aktuellt. Förklara att du inte gjort något för att förstöra deras relation, du vet ju inte ens varför du blev lämnad!
Var tydlig med att det är på grund av deras ohyfsade beteende och orimliga krav och att barnet riskerar att bli påverkat negativt.
Skicka även en kopia till familjerätten för säkerhets skull, men kolla först att det inte kan ge dig problem i framtiden.

Jag har också en jobbig far till mitt äldsta barn, det är tungt, jag lider med dig och barnet.

Lycka till!

Så litet barn ju..klart han får åka om han vill träffa sitt barn. Men du har ingen skyldighet att hålla kontakt med barnets farföräldrar..det får han /de göra.

Jag skulle nog egentligen vilja att en advokat, eller familjerätten själva skickade ett brev. Det känns helt omöjligt att göra det. Tanken har funnits länge, men attan, det är så svårt. 

Jag kanske borde låta dem komma hit och bara ta upp det med dem, under fyra ögon. Då måste de ju också reagera och framför allt, prata med mig. Vad tros om det?  

Men de verkar ju inte vara intresserade av att prata, vad är då vitsen? Jag har gett upp umgänget med mitt barns pappa, jag nekar ingenting, men hör heller knappt av mig sen nästan 2 år tillbaka. Att uppfostra ett barn ensam är svårt, ännu svårare om man ska lägga en massa energi på att skapa en relation mellan barnet och någon som inte bryr sig. Du ska vara förälder främst, du kan inte tvinga fram något hos någon annan tyvärr. Pappan i mitt fall får gärna komma och hälsa på, men jag sitter inte och väntar på honom och avbokar saker för hans skull som tidigare, då det ändå oftast slutar med att han har viktigare saker för sig.

Jag resonerar så att då jag uppfostrar mitt barn ensam, står för allt både materialistiskt och känslomässigt, så är det den andre förälderns uppgift att skapa en relation med barnet. Vill han inte så är det väldigt synd, men det är inte min uppgift att jaga och slå knut på mig själv för att fixa detta. Jag gör så mycket annat som är viktigare(har dessutom en ny familj, studier och jobb som tar upp min tid). Mitt barn lider inte så mycket just nu av att inte ha någon pappa, tyvärr vet jag ju att det kommer sätta sina spår i framtiden men det kan jag inte göra så mycket åt. Vi har ett stort kontaktnät som tur är, så mitt barn har många som älskar hen och bryr sig, även en styvpappa som ser hen som din egen sedan flera år.

Satsa på er relation istället, din och barnets, och ert liv och låt pappan komma om han ställer upp på dina mycket realistiska krav som är bra för barnet.

äach varför bryr du dig om den där pappan för.. varför ha dem hos dig om de behandlar dig som skit och varför åker du över halva europa med ett barn för att må dåligt.

skit i dem låt dem visa instresse och bete sig trevligt om de nu har nåt intresse.

vägra prata med hans farsa det är du och pappan som ska ha en föräldrarelation inte hans farsa med dig.

 skit i dem och bry dig mer om barnet än alla de bekymmer som de verkar ställa till med.

träffa någon trevlig som kan vara barnets styvpappa och lev livet.           

Du kallar barnet för hen men andra för hon och han? Hahhaha

Det är en bra poäng, men det var mest för att jag inte orka skriva h*n. Haha. Men, ja, du har rätt =)

Du har ju redan skrivit att det är en dotter du har, vad spelar det för roll förresten när du är anonym?

Stackars dig. Fan vilken jobbig situation. Bli behandlad som skit och du har varit tillmötesgående mot honom och hans familj. Jobbig sits.

Kram 

Du kan ju kontakta en jurist och be om hjälp att skriva ett brev till pappan som är rätt och riktigt enlgt agen där du inte hindrar men heller inte lovordar honom nu.. Om jag förstått det hela rätt så har han skrivit på pappren som far men du har ensam vårdnad beslutat hos familjerätten och då kan du visst neka dem att träffa barnet. Pappan får tärffa barnet ENSAM med din närvaro eller inte alls. kolla det med juristerna istället då får du fakta om vad som EGENTLIGEN gäller å hur du skall te dig. De vet bättre än familjerätten!!!! Iar var det så i vårat fall!!!!

Tack för alla tips! Jag har försökt formulera ett brev själv, men känner mig så taskig gentemot barnet. Skitsits, verkligen. Skulle vilja att de bara försvann..

Jag tycker du skall bjuda in pappa till samarbetssamtal i din kommun för att prata om hur ni skalll kunna vara bra föräldrar till barnet och hur umgänget skall utformas, trots att ni bor i olika länder ....

Jag har faktisk tänkt tanken, men, tja, det har inte blivit av.
Jag tror att jag ska se om det inte bara dör ut av sig självt,...