Har inte varit helt barnlediga en helg sen nov!

inte självvalt så alltså, vi har helt enkelt ingen som kan/vill vara barnvakt

Alla är vi olika. Vissa behöver lite barnlediga dagar medan andra inte är i så stort behov av det.

Jag och min man tillhör det sistnämnda. Vi fick vårt första barn oktober 2007 och därefter har vi fått två till 2009 och 2010 och har aldrig varit barnlediga. Dels för att vi anser att det inte behövs när dom är så små och vi "tar igen" oss på kvällarna när de sover.
Visst hade det varit trevligt att kunna gå ut och äta och gå på bio men vi har inte haft den möjligheten det senaste året med familj/ släkt som bor över 30 mil ifrån oss.. Men det är som det är och vi accepterar det.

Jag skulle nog bli mer glad om någon hade velat hämta hem barnen tidigare från dagis om jobb hade dragit ut på tiden så det slipper bli långa dagar för barnen. Leka med barnen så jag kan fixa med tvätt i lugn och ro exempelvis..

Har inte varit barnfri sedan 2003. Inga bekymmer. Saknar ungarna för mycket vid frånvaro.

Sist vi hade en helt barnfri helg.... jadu, det har inte hänt sen.... ja, innan första barnet föddes i november 2006 :P

Nu har vi turen att farmor ställer upp en hel del och hämtar hem stora flickorna till henne, men lillebror dock, 2 år har vi hemma ändå. Fast det är otroligt skönt att få rå om bara honom en dag :)  

Förstår precis hur TS känner. Men vilket lyxproblem ändå! Har själv inte haft en barnfri helg sen jag fick barn, dvs. för 5,5 år sedan och eftersom det är så det är när man har barn lider jag inte över att aldrig vara barnfri.

Blev inspirerad och har precis bokat in en familjefri helg i sommar ( ja, maken åker ut han med )

Ha det så trevligt! 

Hoppas ni kan få lite härlig partid snart TS.  

Jag måste ju vara lite konstig då, som skulle klara flera dagar i sträck utan mina barn, bara jag visste att de hade det bra. Kanske beror på vilken familjesituation man har? Jag är ensamstående med dom, och de har ingen pappa som tar varannan vecka/helg. Utan jag får ibland, i snitt varannan månad ett barnfritt dygn (har två pojkar, 5 och 7 år), då tar mormor/morfar/moster hand om dom, om jag inte anlitar hjälp...

Jag tycker det är skönt att få vara ensam, hitta på saker själv, eller med vänner eller med särbon, utan barn. Jag kan tänka; vad skönt det ska bli imorrn att vakna utan att nån hoppar i sängen/sätter på bolibompa på högsta volym/skriker efter frukost etc.

 

Det förstår jag emmi82! Just en helg är nog ganska ovanligt. Men jag och sambon går kanske och tränar själva eller som jag nästa vecka har en tjejträff med några vänner. Man kommer iväg en liten stund. Bara ica 20 minuter är underbart nu när jag är föräldraledig med en 1 och 3 åring. En hej helg så saknar jag också mina barn mycket. Men vi hade en sån för ett väg sen och det va skönt att få sova en hel natt.

Det har säkert nämnts tidigare i tråden. Men det är ju en stor skillnad på att förvänta sig att folk ska passa ens barn bara för att man själv tycker det. Och sen bli besviken om ingen ställer upp mer än i nödfall.
Eller om man har som inställning att om någon visar intresse och vill passa barnet så är det helt ok, och då kan man passa på att göra saker själv. Om min son var större o ofta frågade morfar eller någon annan om han fick sova där skulle jag ju inte säga nej om alla inblandade var med på det hela. Det handlar väl inte om att det är fult att lämna bort sitt barn, snarare att det känns fel att förvänta sig och bli sur om ingen nappar på att vara barnvakt.

Jag är nog lika konstig is så fall. Tycker det är superskönt att vara utan barnen ibland. Skulle nog bli galen om jag inte hade den möjligheten ibland. Våra barnvaktsmöjligheter är extremt begränsade, går lösa någon timme någon enstaka gång om man har tur. Som tur är är maken och jag överens om att turas om att ha barnen ibland så att den andra får egentid. Banrfritt tillsammans med maken lite längre stund någon gång skulle vara otroligt trevligt men lär ju tyvärr inte bli innan barne är stora nog att klara sig själva.

Fast hur skönt man än kan tycka att det är med barnvakt ibland (jag är också ensamstående på heltid precis som en tjej ovan) så saknar man ju barnen när de väl är borta!!
Speciellt när de är mindre; även om jag älskar mina barn lika mkt (såklart!) så saknar man ju 2-åringen på ett annat sätt än 8-åringen när man är ifrån dem en natt, eftersom man fortfarande är bunden till den lille på ett annat sätt än till den äldre, maa av den ringa åldern!

Min högsta önskan är att få åka på en veckas charter helt ensam, o att få vila i en solstol i en hel vecka i lugn o ro med en god bok.
Dock känner jag att det inte är aktuellt än, med tanke på att lilleman är så liten - men när han är lite äldre så skulle jag lättare kunna tänak mig att ta en veckas barnledigt, om nu möjligheten finns så att säga!

Men det handlar väl om att vänja sig också; skulle jag ha en pappa att lämna barnen till varannan helg så hade man ju vant sig vid att vara ifrån dem så pass länge, medans det nu istället blir så ovant när de väl är borta någon natt (hos mormor eller liknande) att man saknar dem en hel massa istället!!

Det har vi inte haft sen stora barnet föddes för tre år sedan:) Några timmar ett par gånger. Men jag räknade med att det skulle vara så innan vi skaffade barn.
Om ni har svårt med barnvakt och vill få det lite lungt ibland kan ni inte köpa barnvakt? RUT-avdraget tror jag man kan anända till sånt. Hoppas ni får en lugn helg snart!

Nä, jag saknar sällan barnen när jag är borta från dem. Tycker faktiskt det är superskönt att vara ifrån dem någon vecka ibland och ser till att vara det också:)

Ja, alla är ju olika o kanske har du lite större barn?
Jag för min del har inget större behov av att vara borta en längre tid från en 0-2-åring, medans det blir lite annorlunda när barnet når skolålder o barnet är mer självständigt.

Men kanske anpassar man sig till situationen man lever i också; kanske hade man vant sig att vara ifrån det lilla barnet om man hade varit det ända från start, istället för att som för min del vara med barnet dtgnet runt?

Vi har inte varit barnfria en hel helg sen 2008... inte för att jag vill det heller iofs. En natt däremot (dock innan lillebror föddes i juni i fjol).

Jag tänker lite såhär; även om orken tryter ibland så är det bättre att anpassa sig efter rådande situation, o göra det bästa utav det - än att gå o längta efter något man ändå inte kan få!

Jag tycker samtidigt att det har blivit en sådan hets kring detta med "egentid" - precis som om det är en rättighet med egentid efter att man har fått barn.

Tids nog är barnen större, o då får man mer o mer egentid avre sig man vill eller inte..!

Nja, man är nog olika där:)

Mina barn är 6 & 8, nuförtiden har jag inte alls lika stort behov av barnfri tid som när de var små. Helt enkelt för att de var så otroligt krävande när de var yngre att jag behövde vila kropp o själ ibland. 

Hmm jag behöver också vara barnledig ibland, men för att landa och ladda mina batterier. Dock skaffade jag ju inte barn för att vara barnledig direkt heller De flesta gångerna saknar jag henne enormt och bara längtar tills hon kommer hem, andra gånger får jag vilat ut mig iaf lite.

Men hade jag haft en partner så tror jag inte jag hade haft något behov av barnledighet alls, men de är svårt att veta.

Ja man är väl olika; själv har jag lättare att vara ifrån ett större barn, medans jag inte alls känner behov av att vara ifrån en 0-1-åring.
Nu är lillkillen 2½ o visst längtar jag efter att få vara ensam o vila upp mig lite - men skulle ha svårt att slappna av någon längre tid utan honom faktiskt!
Men det är väl för att man är så tajt med honom just nu när han är liten - snart är han större o då blir det en annan sak (enl min erfarenhet iaf).