min styv son vill flytta till oss men mamman säger nej..

Ok, men om barnet inte mår bra psykiskt så borde ni ta kontakt med nån, vet inte om det är soc.. eller familjerätten man kontaktar lr liknande.
Men då gäller det ju att han oxå säger sin mening..

Han har velat flytta till er i tre år, han mår dåligt när han ska tillbaka till mamman. Vad gör pappan åt detta?

Prata rejält med killen så att han verkligen vill och står fast vid sitt beslut att flytta till er, sen får pappan ta det med mamman och lägger hon sig emot så får ni låta det bli en tvist om det.

Det är bara att ni stämmer mamman på boende, då får Tingsrätten besluta var han ska bo.

Han har pratat med mamman å hon vägrar tycker han ska gå klart skolan.
Nu har pojken då sagt till henne när han har gått ut 9:an kommer han flytta vare hon vill eller inte och börja gymnasiet där vi bor.

Men när han mår dåligt å när jag som styv mamma märker det så känner jag mig så hjälplös på nått sätt försöker få min sambo att kriga lite men det är som han är rädd för henne .  Vet inte vad jag ska ta mig till
 

Där är mer ruter i killen än i hans far.
Han har ju tänkt till lite när man läser hans planering, hoppas att det går bra och att han kommer in på den utbildningen han vill gå.
Men han kan ju nog behöva pappans stöd när det väl kommer till kritan, för hon släpper nog inte taget frivilligt.

Det är en av sveriges bäst bevarade myter att "man får bestämma själv när man blir 12". Men nej, det stämmer inte och det har aldrig funnits någon sådan 12-årsgräns i vårdnadstvister .....

Ja att han ska gå klart högstadiet låter ju som ett rätt ok argument. Likaså att han sen kan flytta när han börjar gymnasiet.

Sen detta att du vill att pappan ska ta mer strid. Han vill alltså inte utan det är du som vill mer än han. Då skulle jag säga att det är det som är problemet och inte mamman. Som styvförälder får (och ska man kan jag tycka) hålla sig utanför. Läste en gång om en man som berättade att han först förlorat kontakten med barnen för att hans nya inte ville han skulle träffa dem. Hans nästa partner ville sen han skulle stämma mamman på umgänge. Och om sen nästa vill att han bryter med barnen igen...vad då? Nej det är föräldrarna som får ta sina egna fighter isf och du har bara att ta ställning till om du accepterar hans sätt att hantera det tycker jag.  

Det fanns tidigare i lagen att man skulle ta hänsyn till barns vilja när de nått en mognad av ca 12 år. Som det är idag så har barn alltid rätt att höras och bli lyssnade på i frågor som rör dem själva men ju äldre de är desto troligare är det att tingsrätten verkligen lyssnar på dem och tar deras vilja/åsikter i beaktande..

Som partner har man rätt att säga vad man tycker, men sen är det upp till föräldern att ta sitt beslut i frågan. Att hatta fram o tillbaks som mannen i din historia, det går ju inte. Ena minuten så lässer han över dem på mamman för att sen när nästa fruntimmer dyker in så ska han dra igång en tvist. Mamman måste också få lugn och ro och inte leva med oron över att hennes ex kvinnor styr honom till att ställa till bråk och dra i ungarna. Det är ju inte bra för dem heller, för då har dom först fått bearbeta att han inte bryr sig om dem och sen dras dom genom en tvist där dom till varje pris ska tvingas dit igen. Som förälder måste man bestämma vilken kontakt man vill ha med sina barn och sen leva efter det och inte bara vända kappan efter vinden.

Det har aldrig funnits någon sådan lag då det gäller vårdnadstvister (däremot i reglerna kring verkställighet!). Idag tar man hänsyn till barns vilja långt ner i åldrarna om det är förenligt med vad de vuxna anser vara barnets bästa. Fö skall inte barn (i någon ålder) behöva ta ansvar för det som i ett ansvarsfullt föräldraskap handlar om de vuxnas ansvar.