Jag är lite nyfiken på var gränsen går för när socialtjänsten väljer att familjehemsplacera barn. Hur mycket tillåts folk vanvårda sina barn innan de omhändertas? Vilka orsaker är vanligast till att man förlorar sina barn? Tänker mig att väldigt många barn får mindre optimal omvårdnad men alla de omhändertas ju inte. Alltså var går gränsen för otillåten vanvård?
Man kan inte säga att barnen mår bäst hos sina föräldrar trots vanvård om man inte själv har varit i en sån situation. Jag har, jag sa ingenting till någon för det gör inte barn i sånna situationer.
Jag och de syskonen som bodde hos min mamma hade det förjävligt, medans det syskon som bodde hos sin pappa och hade det bra var den som vart utredd.
Nu har jag småsyskon hos den mamman och jag har anmält tills soc, men vill mamman inte ha hjälp så gör det ingenting. Bara för att hon inte fysiskt slår barnen (vad finns bevis, jag är dock inte övertygad)
Föräldrar som inte kan ta hand om sina barn har aldrig en rättighet att ha barnen. Av någon anledning tror det dessutom mer på en manupulativ mamma.
Misshandlade psykiskt och fysiskt, kränkanden, fick ingen mat, levde i smuts. Mycket har jag förträngt.
Jag tror att hon inte är frisk, saknar empati. Men det är förstås inget som hon visar, hon har alltid manipulerat folk och soc väljer väl att lyssna på henne. Hon är alltid väldigt noga med att berätta för folk om hur god hon är mot allt och alla..
Går man inte på socbidrag och inte vill ha någon hjälp av soc så gör de inget sålänge det inte finns några bevis på att de blir fysiskt misshandlade, även om en massa annat står helt fel till.
Jag vet inte helt vad min pappa visste eller inte visste, men han visste att hon inte var frisk. Han försökte få vårdnaden, iaf för några, men hon anmälde honom för en massa falska saker och ljög.
Vet inte vad hon sa till soc heller, men det är helt enkelt lättare för en mamma att få barnen.
Hej!
Jag har inget svar på din fråga, men efter att jag o min sambo fick en dotter för 11 månader sedan så har vi (eller min sambo) varit granskad av socialen.
Min sambo började bete sig konstigt kort efter att vi kom hem ifrån BB. Och jag tog upp det med BVC när jag märkte att hon hade blåmärken på sina ben. Det visade sig att när hon var ledsen så blev pappan så frustrerad att han nöp henne i benet. Han går nu hos psykolog och han blir bara bättre o bättre här hemma.
Jag måste bara tillägga att jag (mamman) aldrig har gjort något mot vår dotter. Men vi är granskade av socialen och var 3:e månad är vi där för samtal o kollar hur allt går hemma. Ska även tillägga att det är jag själv som har bett dom fortfarande ha kontakt med oss.
Man skall inte alls vanvårda sina barn, se till så att dom har rena kläder och att de inte går hungriga och framför allt kärlek, så mycket det bara någonsin går, stressa inte med barn, skall man itne heller göra. framför allt lugn.
Lättare sagt än gjort förståss, men gör så gott du kan då.
Tycker jag läser nu och då om vuxna som beskriver att det haft ett helvete under uppväxten och som känner att nästan det största sveket är att ingen utanför familjen såg eller ingrep - att det var värre än att föräldrarna brast i sin föräldraroll.Tankvärt!
Min uppfattning är att man får ha det dåligt men inte farligt, om man lever i en farlig miljö måste soc gripa in men tyvärr inte när man bara har det dåligt 
Anonym(varit där) : varför är du anonym när du redan skrivit allt detta på din blogg om din mamma utan att vara anonym , varför välja att vara det nu?
Jag har ingen blogg? Jag är anonym för att det inte är något jag vill att folk ska veta.
Det finns väl flera än jag som har liknande uppväxter.
Detta med att barnen har det bäst hos sina föräldrar är ju bara hur dumt som helst. Fördomar som aldrig tvättas bort.
Hur mår alla vår adoption barn som inte är hos sin bio-föräldrar om man ska se saken på detta sätt.!!