Olika stor närhet till barnen? Gosekaninen för viktig?

Jag har två barn som jag älskar lika mycket förstås, men jag har funderat på jag att jag aldrig haft samma närhet till honom som till min dotter på ett år.

Flickan kändes direkt när jag fick upp henne på bröstet att vi hörde ihop - nästan var samma person - och så har det känts framledes. Hon verkar vara i större behov av närhet än pojken varit. Sover i samma säng som vi, ammar fortfarande fast hon är över ett. Hon har aldig tagit varken napp eller gosedjur utan det är jag som är hennes tröst och trygghet - och till viss del hennes pappa med.

Det gör mig orolig att jag gjort något fel med sonen så han inte har samma trygghet med honom. Han är världens bästa, på dagis får han bara beröm. Hemma kan han vara trotsig ibland förstås men så ska det väl vara. Utomstående brukar tycka vi verkar ha en bra relation men jag känner ju skillnaden mellan mina barn.

När pojken föddes blev det komplikationer som gjorde att jag inte fick upp honom på bröstet och inte sova med honom på bb de första nätterna vilket jag fortfarande är ledsen för. Han har alltid varit självständig. Gick själv tidigt, ville inte amma mer när han var 7 månader, sov helst i egen säng från början osv.

När han blir ledsen kommer han ibland till mig eller pappa men ibland går han bara till sin gosekanin som har varit oerhört viktig för honom från ca 8 månader.

Min oro: 1. Har jag lärt honom trösta sig med saker i stället för människor? Är gosekaninen för viktig?

2. Är det normalt att man inte har samma närhet till båda barn eller är något fel? Ska jag göra något?

Som det är nu jobbar jag deltid och pappan föräldraledig. Vi har mycket tid att umgås med våra barn.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-05-12 19:53
Jag ser att jag skrivit konstigt. Min son är 4 år och min dotter 1 år. Jag tycker att jag har en bra relation med min son men känner inte den där överväldigande närheten som till min dotter.

Jag älskar dock båda två över allt annat och skulle ge mitt liv för dem om nödvändigt.

Hej!
Barn är olika. De har olika personlighet redan från start. Sedan förstärker vi lätt dessa olikheter under uppfostran och med hjälp av barnen. De har en påtaglig egen inriktning och vilja.
Dessutom finns det forskning på att det i detta avseende är skillnad på pojkar och flickor. I vår kultur har vi olika förväntningar och olika sätt att hantera och bemöta våra barn utifrån om de är flickor eller pojkar.
Att dina barn är olika kan således dels handla om att de är olika personligheter från födseln och dels att de bemötts enligt vår kulturs omedvetna förhållningssätt.
Små pojkar får mycket tidigt budskap att de ska bli som sina pappor. Det betyder i deras värld att de inte ska bli som sina mammor. Därför är de också snabbare att skilja ut sig, klara sig själva, trösta sig etc och de tränar på det. Små flickor får budskapet att de ska bli som sina mammor och håller sig till dem, gör som de, blir lika och nära. Från detta finns naturligtvis mängder av undantag. men när det gäller din son och dotter låter det som om forskningsresultaten stämmer väl.
Det finns således ingen anledning till oro. Däremot är det ju aldrig fel att fundera över hur man själv förhåller sig till sina olika barn och varför och vilka omedvetna budskap man ger dem.
Men eftersom du beskriver din son som en fin och helt adekvat 4-åring tycker jag att ni ska fortsätta som ni gjort och påverka era barn i den riktning som ni vill och som passar dem. Följ varandra. Det är en spännande resa.
Med vänlig hälsning.
Margit

Olika stor närhet till barnen? Gosekaninen för viktig?

INNEHÅLL