Om anknytning och umgänge

Hej! Skulle vilja få rätsida på ett par saker, och kollar runt lite för att kunna fatta våra beslut, vi ska även prata med FR. Men det jag undrar lite om är anknytning och umgänge med en bebis på snart 7 mån. I dagsläget har modern och barnet en god anknytning till varann och fungerar "som en", de ser varann hela tiden, sover tillsammans, ammar, läser varann bra. Barnet saknar dock anknytning till fadern och har vid vissa tillfällen reagerat på honom som en främling. Han kan inte heller direkt läsa att barnet är trött, har bajsat osv. Barnet har också kommit in i en seperationsfas nu. Fadern "kan bara" träffa barnet en gång per vecka, det är inte förhandlingbart, trots att modern helst hade sett det så, just för att skapa en anknytning.

Nu börjar dock fadern prata om ensamtid med barnet, men modern har sagt att det är nej för tillfället, just för att hon ser att barnet inte är tryggt med pappan (är bara tyst och iakttar, jollrar inte och är inte "sig självt" fullt ut, att jämföra med en ffrämling, söker ofta tröst hos modern där barnet är nöjt, vill helst umgås från moderns famn). Fadern accepterar dock detta, så där ligger inte problemet fullt ut. Men modern vill ändå veta om hon bör lita på sin känsla i just detta fallet, för det är hennes övertygelse, men hon fick kritik från en vän pga detta.

Sedan, hur kan man hjälpa anknytningen med fadern på traven, med detta umgänget som det ser ut idag (gå till ett annat rum?). Och vad vore det optimala umgänget? Om umgänge fortsätter ca en ggr/vecka, vid vilken punkt kan barnet vara ensamt med fadern, finns det tecken? Egentligen finns ju inga stressmoment, men vi arbetar ju självfallet utifrån att få till ett umgänge där fadern ensam kan ha barnet.

Vi vill ha svar ur ett barnpsykologiskt perspektiv och frågar därför här om råd.