Ohållbara nätter med 2 och 4-åring!

Min situation börja bli ohållbar. Idag bröt jag ihop fullständigt efter snart 2 år med sömnlösa nätter. Fick stanna hemma från jobbet för att sova helt enkelt och börjar gråta för ingenting. Känner mig som en dålig förälder dessutom för jag har inget tålamod med barnen längre.

MIn snart 2-åriga dotter vaknar flera gånger per natt, då brukar jag gå in till henne och stoppa om henne. Helst vill hon komma till mig men det brukar funka att stoppa om henne men hon vaknar ju som sagt flera gånger fram tills halv fem-fem då jag inte orkar mer utan bär in henne i vår säng. Där ligger hon och far rundor fram till ca halv sju då somnar hon om lagom tills det är dags att gå upp.

Min andra dotter som är 4,5 år snart som egentligen alltid varit "duktig" på att sova krånglar också. Hon väcker mig och säger att hon drömt något läskigt vilket ju kan vara sant men det är det inte alltid för jag märker på henne om det är så för då är hon upprörd på ett annat sätt. Då vill hon sova i vår säng men hon brukar få sova på en madrass bredvid sängen, nu duger inte det längre utan hon vill som sagt upp i sängen. Jag brukar då gå in till henne och lägga mig i hennes säng fast jag inte kan sova där, tills hon somnar om. Ofta börjar hon också tjafsa om att hon har fel pyjamas - måste byta den, att hon är törstig, hungrig etc etc... Allt för att bråka känns det som och mitt tålamod är inte på topp mitt i natten, jag blir till slut arg och skäller på henne och så är det igång med skrikutbrott och allt....

Jag tar alltid nätterna själv, min sambo tycker att jag är för mesig med barnen och att vi ska sätta gränser. När vi har provat att säga till stora tjejen tex att hon måste ligga i sin säng så slutar det med att hon står och skriker och gråter och bankar i väggen/dörren (som inte är stängd men hon vet att hon inte får gå ut). Hon vädjar till mig och gråter och det känns helt fel i mitt hjärta.
Tror du hon känner sig orättvist behandlad då lillasyster oftast ligger i vår säng på morgonen när hon kommer in? Och hon inte får...?
Vad ska jag göra, ska de få skrika och gapa på nätterna så lär de sig eller?
Minns att jag själv fick lov att sova hos mina föräldrar när jag var liten och orolig. Min sambo tycker inte det och han fick inte det när han var liten. Jag tycker han saknar empati och vill inte att barnen ska bli likadana...

Hej!
Konsekvens och gränser är grundpelare i all barnuppfostran. Empati står inte på något sätt i motsättning till det.
Empati utan gränser är dock förödande för de flesta familjer.
I stället för att kritisera varandra som föräldrar för de metoder ni använder ska ni hjälpas åt med era olika ingångar och på det viset ge barnen precis vad de behöver.
Barn blir oroliga av att få styra och ställa för mycket och om de dessutom märker att pappa och mamma är oense ökar det oron och de spelar ut ännu mer.
Ni verkar ha kommit till den gränsen och det ni ska göra är att sätta er ner tillsammans och göra upp en gemensam plan. Eftersom ditt sätt har gått över styr behöver ni göra annorlunda. Börja med att du reser bort några dagar, bor hos en kompis eller liknande och låter pappa ta över hemmarutinerna. Det är alltid lättare för någon annan att ändra på saker och du behöver få sova ut för att ta itu med det när du kommer hem. Låt pappa ge förslag hur han ska hantera det, stöd hans förslag och bestäm när ni ska börja.
När du sedan kommer hem måste ni göra på samma sätt. Ta ansvaret varannan natt till att börja med så att en får sova och ha som mål att flickorna ska sova i egna sängar. Då kommer både ni och de att må mycket bättre.
Lycka till!
Margit Ekenbark

Ohållbara nätter med 2 och 4-åring!

INNEHÅLL