är det lika bra separera?

jag vte inte vad allt beror på. men han verkar ha svårt knyta an och ta mer ansvar. tror det verkar vara så att han inte förstått att det blir lite mer jobb för mig.

En kväll sa han då vi diskuter a m detta var att "du är ju mamman och ska ta hand om barnet själv" eller hur han uttryckte sig, han menade på iallafall att jag har det mesta ansvaret eftersom jag är mamman!
tyvär har han tagit det från sin egen morsa då hon predikat hur allt "ska" vara eftersom hon är 70+ och på hennes tid var det minsann så... 

jag själv mår piss, är stressad, har fått struma och allt vad de innebär, både hög och nu har jag för låg. skit trött om kvällarna och att jag ammar om nätterna då jag blir väckt och han aldrig vill ta henne någon natt utan sover som en stock.

    

Jag fattar inte varför du inte kastat ut honom. Verkligen inte. Stackars dig. Vilken egoistisk skithög. Du är värd bättre. Och är han 35 år lär han inte bättra sig heller.

Ts, det du bör fråga dig är ju ifall det innebär mer eller mindre jobb för dig, ifall ni skulle separera.

Ifall du anser att man bör hjälpas åt med barnet, och han inte delar den synen, så har ni ett ganska rejält problem.

För min del är det helt otänkbart att lämpa över allt ansvar på kvinnan. Jag och min sambo har sedan vi fick vår son delat upp ansvaret godtyckligt emellan oss. Det har aldrig varit några bråk eller problem gällande barnet.

Nattningar, vaknätter, tidiga mornar, blöjbyten, matning, etc har vi helt enkelt fördelat mellan oss.

En fråga till, diskuterade ni detta någonting innan-, eller under tiden du var gravid?

Oj, oj.....det verkar hemskt. Men innan du bestämmer dig för att dra, så tycker jag att du ska berätta för honom hur du känner. Det är ju givetvis ett stort steg att separera från barnets andra förälder och han bör får en (dock bara en) chans att ta itu med sitt liv.

Som du beskriver det har du det troligtvis både lättare och trevligare utan honom. Din beskrivning tyder inte på ett "normalt" familjeliv och en normal anknytning till barnet.

och samtidigt är det så jäkla tragiskt att trots ett förhållande på 7 år, första barnet och separera när inte ens barnet är 1 år. Känns helt som ett misslyckande. jag ägnar så mycket tid åt bebisen och jag skulle ha jättesvårt lämna av henne till honom om dagarna i så fall, när hon är så liten. Hon måste ju ändå få chansen att växa upp och knyta an med sin pappa

Hur var han med sitt tidigare barn som du tar hand om? Du skriver att du får ta hand om henne med? Har han gjort det tidigare? Hur gammalt är det barnet förresten?

Hej Norrtjejjen, huvva inte lätt det här inte, verkar som att han måste få börja ta lite eget ansvar.. hur han själv ska komma underfund med det är dock en gåta (han lär ju inte vilja bli beordrad det). Kanske familjeterapi kan vara något? Det kan faktiskt hjälpa rätt bra att få hjälp från någon utomstående, det hjälpte mig och min sambo det första året när vi fick vår dotter, annars vet jag inte hur det hade gått; vi gick på rådgivningen och ventilerade och kunde sedan fara hem och inte behöva tjafsa så överdrivet mycket. Plus att min sambo inte kunde slå dövörat till, ifall terapeuten satt framför honom och väntade på ett svar!
Men det är ju också så att det är som tuffast när bebisen är som minst, och pga tröttheten så blir allt outhärdligt, sådant man kanske inte hade brytt sig om innan, det är ju i sådana situationer man verkligen behöver en stöttande karl.. någon som sitter i samma båt som kan förstå hur det känns. Jag känner verkligen med dig, du är värd allt! 

hm. var har jag skrivit det? måste ha skrivit dåligt eller nått. han har inget tidigare barn..

i fredags lämnade jag dom ensam. jag var jätte nervös för han skulle va med henne själv. jag for till en väninna den kvällen och pratade.

hon vaknade givetvis efter jag sövt henne och han ringde flera gånger och ville att jag skulle komma hem och ta hand om henne.

Till slut somnade hon och han lugnade sig lite men var spänd hela kvällen sa han.
 jag försökte förklara till honom att detta är vad jag får jobba med varje dag nu i 6 månader. du drar till kompisar. fäörstår du hur jag känner då? och jag tycker så klart det inte är så jobbigt på kvällen att söva henne eftersom jag är då van att hantera det rätt. men han var så pass otålig att han ville att jag skulle komma hem igen.

det var första gången på 6 månader jag fick vara med en vän en kväll utanför dörren- Det kändes så bra efteråt att det ändå gick vägen.          

Börja planera för hans föräldraledighet så kan han förhoppningsvis inse att han behöver öva och förbereda sig på att ta ansvar lite pö om pö istället för cold turkey.

Prata med honom, ge honom konkreta uppgifter som han SKA göra. Gör en lista på det som han ska göra. Det kan låta löjligt men det kan vara räddningen. Som tjej tar man så mycket för givet, man tycker att mannen ska förstå och hjälpa till självmant. Det har inte min man gjort. Jag var så less på honom i början, under flera års tid, men nu har han lärt sig. Dels hade jag själv svårt att släppa på ansvaret, dels hade han svårt att ta ansvar när jag inte gav honom konkreta uppgifter. Vi har varit ihop snart i 10 år och klarat oss genom småbarnstiden med 2 barn. Jag är så lycklig över att jag har haft tålamod med honom. Så länge man har respekt för varandra, så länge båda vill vara tillsammans då är det värt att försöka lösa situationen. Räddningen behöver inte komma idag, den kanske inte ens kommer nästa år men någon gång löser det sig om man har tålamod och visar kärlek för varandra. Jag skulle separera bara om min man var hotfull mot mig antingen psykiskt eller fysiskt.  

jo det är nog det som behövs. ska göra ett försök och hoppas han förstår och inte tycker jag är tjatig på nått sätt.. jag är så stressa, trött, svettig, idag blöder jag näsblod..nä, jag ska ta tag i det här ordentligt med honom en gång för alla.