Hur skulle ni ha reagerat i denna situation?

Hade min 3-åring gjort så så hade jag satt ner denne i vagnen (förmodligen fullt illvrålande) och talat om för denne att det är helt ok att h*n är arg men att det inte spelar någon roll för h*n kommer ändå inte få som h*n vill. Sen talar jag också om att jag vill att h*n slutar skrika för det låter illa och varken jag eller de andra i affären vill lyssna på det. Det argumentet biter sällan men då kan man ist konkretisera det genom att peka ut någon person och fråga barnet om h*n tror att personen i fråga vill lyssna på en massa skrik i affären. Funkar inte det frågar man en random främling om de tycker om att barnen skriker eller om det hellre ser att det är tyst i affären. Det har hittills aldrig misslyckats för mig, främmande personer som talar om för barnet att det gärna får vara tyst rockar :D

Jag gick öht inte in i butiker med dottern när hon var knappa tre, det gick helt enkelt inte. 
Jag hade dock blivit vansinnig om större barnet hade hotat sin syster till livet.  

Vill bara säga till dig TS att det verkligen stämmer, små barn små bekymmer. Tror du att det blir lättare när småbarnsåren är över om du beter dig helt hysteriskt så fort barnen trotsar?

Du måste ju ha lite is i magen! Klart storasyster blir arg när du rusar ut på det sättet och hon inte får det hon skulle få... Och det var ju i hennes ögon lillasysters fel.
Jag hade låtit ungen yla bäst hon ville, hos mig vinner man inget på att tjuta. Hon hade fått valet fralla eller ingenting och hade hon fortsatt yla efter bulla hade hon blivit utan, och jag hade tagit båda med mig till kassan, betalat avokadon och frallan till storasyster och sedan åkt hem.
Och ger pappa med sig så lär sig ju lillasyster att det lönar sig att skrika. Det är ett jättebra sätt om man vill ha oupfostrade ungar med sig på affären... Eller så får man ta att dom tjuter och gnäller, för så småningom lär dom sig att det inte är ett önskvärt veteende och att det i slutändan bara är till deras nackdel istället för tvärtom. 

Håller med. Min 7-åring får ta ansvar när vi är i affären (5-åringen med). Dom får updrag, som att hämta tomater och mjölk och kaffe och annat. Det gör att dom känner sig viktiga och håller sig sysselsatta. Om min 7-åring hade sagt "jag ska döda dig" till sin lillebror hade hon ångrat sig rätt rejält efter ungefär en tiondels sekund. Vi accepterar inte sånt. Vi säger inte heller "jag hatar dig" (men den varianten har hon testat en gång faktiskt, men bara en) eller andra elakheter. Det tillhör vanligt hyfs och då spelar det ingen roll om det är ett syskon, alla ska behandlas med respekt.

För att göra det lättare kan du som andra sagt ge uppgifter i affären. Lilla kan köra vagnen och stora ha inköpslistan, kan stora inte läsa kan du rita bilder på vad som ska köpas.
Innan ni går in i affären så förklarar du för barnen vad som förväntas utav dom, ge inte massa förbud utan förklara helt enkelt vad dom ska göra. Så kan du förbereda dom genom att säga "idag köper vi bara det som står på listan". Så kan du med fördel lägga till en belönng på listan om barnen har skötit sig genom hela handlingen.
Skulle mina barn bete sig så som dina gjorde i affären så skulle jag lämna affären utan att handla nånting, det har jag gjort flera ggr med mina barn. Dom lär sig ganska snabbt att det är inte så kul att bli utburen skrikandes ifrån affären och missa det lilla äventyret man faktiskt kan göra av veckohandlingen.
Mina barn lugnade aldrig ner sig utanför affären hade dom gjort det så hade dom fått en ny chans att visa att dom kan sköta sig i en affär.
Problemet i affären är dock ditt minsta problem och relativt lättlöst. Du behöver luska ut varför din 7 åring vill se sin lillasyster död. Det är ditt stora problem       

Hej! Var det okej från hela början att storasyster fick en fralla? Eller var det för att få slut på någon slags strid? Sluta upp med det isåfall. Var konsekvent! Är det från hela början; Nej! Då är det; Nej! Från början till slut. Och vad gäller fel tid att att handla - strukturera! Gör ett schema! Hur? När? Var? ska saker å ting ske. Var inte så spontan, du har barn! Ta det viktigaste från affären, sen ut! Och annat fall; låt maken handla det. Försök att hindra strider med dina barn! Bättre lycka nästa gång (-: Lycka till!

Herregud vad folk drar på stora växlar!

TS - eftersom du här endast kommer att få förklarat för dig att du är en kass mamma, med stora problem som bör tala med någon, är mitt råd till dig att skita i den här tråden och sätta dig ner i lugn och ro. Fundera över vad som gick fel. Hur kan du göra nästa gång för att det inte ska bli så? Spela upp olika händelseförlopp i huvudet så du inte blir så överrumplad nästa gång du är i en stressig situation med barnen.

Antingen låt barnen få uppdrag att hjälpa till att handla, i sina egna små korgar/vagnar. Eller åk själv och handla nästa gång... Så brukar vi i min familj göra och det brukar funka rätt bra. Visst ,det kan givetvis bli tjat om olika grejor eller godis ibland, självklart. Barn är barn...

Ta en kundvagn nästa gång och när lillan får ilskeutbrott, sätt ner henne i vagnen och säg: Jag ser att du är arg, men idag ska vi inte köpa xxx utan vi ska köpa avokado.

 

Åker jag och handlar med båda barnen 3 och 5 så förbereder jag och tänker till vad jag tycker är ok att de kan få där som en liten belöning. Det berättar jag då för dem innan. Tex nu ska vi handla, vi kan köpa en liten godis påse var som ni kan välja men det kommer inte bli någonting annat så tjata inte.

Detta låter ju lätt men det är många gånger jag har haft ett helvete att handla med dem speciellt 3 åringen, men nu börjar det gå bättre faktiskt. Några gånger har jag varit tvungen att avbryta hela alltet när 3 åringen har haft sina värsta tjutperdioder, men då är det för att skona mina medmänniskor inte att han har vunnit

En lite ful strategi jag har tagit till med 3 åringen är att vi går till leksaksavdelningen först och 'lånar' en leksak i en kartong som han får hålla genom hela affären, detta låter kanske skitkonstigt men han vet att jag inte kommer att köpa den och det har faktiskt inte varit några protester när vi har lämnat tillbaka den. Självklart ser jag till att det inte är något han kan öppna eller förstöra. Det har blivit en sorts avledningsgrej bara.

Haha ja det är inte så svårt att ha is i magen själv men när jag var och handlade med 1.5-åringen häromdagen och hon ville ha en EM-fotboll och jag inte ville köpa den så bröt helvetet loss.
Barnet blev till en hal ål som skrek som en griskulting i sjönöd ungefär. Nu har jag ju större barn och har varit igenom det här några ggr så jag tog upp barnet och bar det vilt slingrande och skrikande i famnen och fortsatte handla varpå folk omkring blev som tokiga tydligen.
En herre kom fram och gav barnet en rulle med ballerinakex under tiden som han upprepade inte gråta,  inte gråta och en dam kom fram när barnet 'väl tystnat och menade att "ja nu är det mkt bättre. Så fiiiina skor du har" sen vänd till mig "man måste distrahera barnen förstår du". Jag svarade med lite ironisk stämma "JAHA måste man?" sen log jag bara och gick därifrån.  
De flesta nöjde sig dock med att stirra som om de aldrig sett en skrikande unge förut.  Nu är jag 40+ och flerbarnsförälder och kan mycket väl ta medmänniskors idioti ibland men jag kan ju tänka mig hur situationen blir om man är osäker i sig själv och barnen beter sig och främlingar prompt måste lägga sig i. Det är nog lätt att slita till sig det barnet vill ha då och tyvärr bädda för fler uppträdanden i framtiden. 
 
Till Ts jag tror också på att du ska ha med dig barnen oftare när du handlar. Avdramatisera det hela lite för er alla och absolut inte ge med er när barnen skriker eller gå därifrån med outrättat ärende. Gå igenom med barnen innan vad som kommer hända om de inte uppför sig (de är tillräckligt stora för det) och genomför sen vad det nu är du bestämt ska hända konsekvent om de inte uppför sig.    

Mitt stora barn (snart 7) säger ofta "jag ska döda dig" till sitt småsyskon (snart 4). Jag undrar vad ni som reagerar så starkt på detta i den här tråden gör, när ert stora barn säger så till sitt småsyskon (eller tvärtom för all del). Hur får man barnet att sluta med det? Förstå att det är fel är ju en sak - jag antar att barnen ofta gör och säger saker som de egentligen vet är fel - men att faktiskt låta bli att göra det? 

"Bortom all kontroll" tycker jag nämligen är rätt starkt uttryckt (även om jag förvisso erkänner att jag inte har full kontroll på mina barn. Vem har det, liksom?). "Det hade jag inte accepterat" också. "Jag hade blivit vansinnig" - vem hjälper det egentligen??? 

Jag kan inte säga vad jag har gjort eller inte gjort i just den situationen - hen har aldrig mordhotat sitt syskon precis på affären, och ärligt talat minns jag inte vad jag brukar säga/göra, men jag vet detta: det har ingen som helst effekt. Och nu börjar jag bli blasé. "Jag ska döda dig" börjar låta som vilka ord som helst, i stil med "bajskorv", "dumskalle" m.m.. Jag antar att jag har gått från att "inte acceptera" till att "inte bry mig så hårt" även om det antagligen långsamt gröper ur själen att höra det. Än så länge har ju inget av mina barn dödat det andra heller, även om det finns tillräckligt med tillhyggen här hemma. 

Så vad ska man göra??