2190 dagar av mitt liv gick åt till mobbing - stäng inte ögonen!

Men ja' e inte bitter, eller vad hur lyder skämtet nu igen... Jo, jag är faktiskt lite bitter!

Tigersoul!
Det är andra tider nu. Jag skulle aldrig tillåta egen lek i dunge. Vi har riskbedömning av skolgården och går ständigt in i olika lekar och kollar läget.

Nu blev jag ännu argare. Menar du att inga lärare var där och kollade vad som hände?

Sa du något till någon?

Att det behövde ta så många år innan det uppdagades. Bra att idrottsläraren ingrep, likaså tjejerna.

Tufft att ha det så i skolan när det ej heller var på topp hemma.

Jag hoppas verkligen att resten av ditt liv blir så mycket bättre, du har haft ditt jobbiga!

Så det där med att "man formas av allt man upplever" känns tyvärr lite som ett slagord för min del. Visst har jag formats positivt säkerligen också men det är banne mig inte någon ursäkt på något plan för det som hände mig och jag kan med mycket stor säkerhet påstå att jag inte skulle vara en sjukskriven, icke arbetsförmögen stackare idag som kämpar för o trivas med livet om något hade gjorts.

Jag minns den sk uppföljningen också när allt väl kom fram. Så snart den påtagliga fysiska mobbingen försvann var alla bara nöjda. Det gjordes ingen uppföljning på hur jag mådde efter allt, om jag behövde hjälp eller dyl. Jag vet här att min morsa slog bort alla förslag om sådant från myndigheter o dyl, men hur långt får en förälder egentligen gå i att bossa över vilken hjälp sitt barn bör få? Här är en annan fråga jag är utomordentligt förbannad på, barn får lida något oerhört än idag under sina föräldrars beslut o livsstil utan att ett SKIT görs åt det annat än byråkratiskt jävla pappersdrabbel. 

Nej jag vet ju att det är helt annorlunda idag, även om den psykiska delen än idag ofta går under radarn med facebook, sms o alla möjliga saker som inte lärare kan veta något om.

INGEN lärare var o tittade över vad som gjordes i skogen när ungar lekte där, vi pratar om ett område som var utanför hela kärnan av hus som var ganska stort.  Så länge man inte gick över cykelvägen som ledde till den större skogen så var det inga problem. Detta hände ju dock självklart ändå och det var inga åtgärder på det. Under en tid hade ungarna t.om kniv gömt i skogen för att fälla träd o dyl.

Jag minns inte hur mycket jag försökte bättre, jag försökte ju hemma. Samtidigt känns det när man kan stå där o bli trakasserad med lärare som bara går rakt förbi som att det inte finns någon poäng med att försöka berätta, deras avståndtagande säger ju redan de uppenbara orden: sköt dig själv, det är ingen som bryr sig, det är säkert du som är felet. 

försökte berätta*

Förstår precis vad du menar. Barn läser av om det finns mening med att berätta eller inte.

Även om mobbing uppdagas och avslutas behöver man ju följa upp. Ganska lång tid efter.

Föräldrarna har ju yttersta ansvar för barnen men en bra skolkurator kan de inte hindra att man går till eller en lärare som bryr sig.

Om föräldrar motarbetar ett bra arbete med barnet får man gå vidare till fler instanser till dess att man får fram den hjälp man som lärare känner behövs för eleven.

Måste äta nu.. återkommer.

Tack för att du delar med dig. Det hjälper andra ska du veta.

Vad hade du velat säga till lärarna om du fått chansen? Vad skiljde idrottsläraren från de andra? Varför ingrep denne?

Redan från 4an så kunde man lätt gå utanför "skolgården" Till en liten skogsdunge, upp på taket på ett av husen, till 2 stora fält och till innegården av ett lägenhets område. Och bara fantasin stoppade mina mobbare.
I 5an så kunde jag inte gå på toa utan att hela klassen stod utanför och sa att dörren gått i baklås, och varje gå så trodde ju läraren på dom och låste upp dörren. Jag fick inte klia mig utan att det på något sätt skulle få en sexuell kommentar på det hela.
I 6an blev det total utfrysning och jag fanns inte längre. Varken för elever eller lärare. Råka jag vara borta av någon anledning fick jag inte veta om vi hade läxor, prov eller om vi skulle någonstans. Jag fick hela tiden höra att det inte var någon mening att försöka lära mig saker (har ADD) då jag ändå är (bokstavligen) dum i huvudet och IQ-befriad. Och detta höll i sig tills 9an. Så du kan ju tänka dig hur mina betyg såg ut.
I gymnasiet så var det fortsatt utfrysning, lärare fattar inte varför jag inte klara vissa saker eller att det tog längre tid pga min ADD. Så fick även där höra att jag var dum i huvudet. Elever som "klara av mig som person" och därav sket i mig.
Rektorn på det sista gymnasiet (av 2) tog även och kasta ut mig eftersom jag var "dum" och satte mig på, åhh. vad heter det nu igen, IV? det man går mellan 9an och gymnasiet om man saknar betygen... fast dom fatta ju inte vad jag gjorde där eftersom jag hade G i allt nödvändigt.

Jag kan inte ens räkna upp hur många gånger man sagt till lärare och rektorer om detta, suttit hos kuratorer och psykologer som hela tiden försöker få det till att det är min pappas fel, eller mitt eget eftersom jag är som jag är. Mamma och pappa försökte hjälpa till 1 gång men eftersom det inte kom någonstans så sket dom i det, med orden "det löser sig sen, bara att hålla ut".

Så efter 9 år av helvete så orka jag bara inte mer... satt hemma i mitt rum i 1,5år innan jag flyttade 16 mil till min bror där jag kunde börja reparera mitt liv. är idag 26 år.
 

Jag valde att helt enkelt sitta inne... det fanns lixom ingen mening att gå ut. Det fanns ju inget där ute för mig, ingen som ville mig väl.
Jo var på klassträff för 2 år sedan.. och där satt alla mina mobbare som om det aldrig hänt något, prata om skolgången som jag skulle ha varit en av dom. "Minns du denna resa? Nej, faktiskt inte.. då ingen sa något till mig om det... "

Det var rätt roligt, så fort jag flyttade så tog min bror med mig hit och dit till "vuxna" människor och jag fick fort vänner fast än jag hade svårt att lita på dom... men sakta men säkert så lärde jag mig lita på folk och lärde mig att leva ett normalt liv. men det var inte lätt att vara nästan 20 år och inte veta hur man ska vara social. Och det är väl det ända problemet jag fortfarande har idag... att jag vid vissa tillfällen kan låsa mig och inte veta hur jag ska agera. Samt att jag hatar att stå i centrum :)

Jag hade en kompis som jobbade som lärare. Hon hade haft en klasskompis x som varit mobbad i skolan under flera år. X blev sedan som vuxen chef på ett företag och en av hans fd mobbare kom på anställningsintervju hos honom. Han ville inte anställa honom pga mobbingen då de skulle jobba tillsammans och min lärarkompis kunde inte alls förstå varför. Hon tyckte x var löjlig. Så det finns nog oempatiska personer inom alla yrken, även inom lärarkåren. Jag tyckte x gjorde rätt jag. Varför skall man anställa och jobba med en sådan person för.

Usch

Oj det här inlägget hade jag helt glömt bort faktiskt, gjort mycket sedan dess på tigersoul.se för den som är nyfiken ;)

Fortfarande ett nog så viktigt ämne dock, kanske gör jag om låten en dag lite ordentligare. 

Bra! Jag skulle inte heller anställa en sådan mobbare, Ni skall veta att jag har ett briljant minne, vad folket och hela jävla skolan har gjort mot mig! man minns, det är bara så och detta är mycket oförlåtligt.

Sitter o gör en remake på denna gamla låt o kom att tänka på tråden, kanske vill ni höra hur det låter sisådär ett år senare i musikkarriären ;) Den är klar sånär som på lite småputs, inte riktigt den stil jag brukar ägna mig åt men tycker det passade för den här låten. Finns mer musik på www.tigersoul.se för den som är nyfiken.

soundcloud.com/kristian-tigersoul/sa-javla-ful