Inlägg från: Tigersoul |Visa alla inlägg
  • Tigersoul

    2190 dagar av mitt liv gick åt till mobbing - stäng inte ögonen!

    Hej på er!

    Det här är en lite udda post i forumet säkerligen. Jag mobbades svårt under 6 års tid och en stor del av varför det fick fortgå så länge var för att alla tittade bort. Skolan tittade bort, andra vuxna tittade bort och framförallt: mina egna föräldrar tittade bort. De såg tecknen även om jag försökte dölja dem, och de gjorde ingenting. Varför? Vem vet, troligen var de för rädda för att vilja ta itu med det, o framförallt rädda för att deras unge inte var någon standard-unge som skulle gå samma väg som alla andra, VARA NORMAL o allt vad det förbannade ordet representerar. Jag ser ofta denna normal-skräck när det gäller föräldrar, skrämmande nog, samtidigt ska vi alla vara unika - hur går det ihop?

    Om den här posten kan få en enda förälder till ett mobbat barn att tänka till o hellre göra för mycket än för litet, att våga se det som sker, så är jag mer än nöjd.

    Det här är min historia (inga virus eller något sådant, en länk till soundcloud bara, tryck på play knappen):

    soundcloud.com/kristian-tigersoul/sa-javla-ful-och-forskracklig 

  • Svar på tråden 2190 dagar av mitt liv gick åt till mobbing - stäng inte ögonen!
  • Tigersoul
    Whitetrash86 skrev 2012-06-10 16:25:12 följande:
    3258 dagar...
    För dig? :/ Vad säger man... fy fan :( Gjordes något eller var det bortvända blickar som gällde där med?
  • Tigersoul
    Whitetrash86 skrev 2012-06-10 16:27:35 följande:
    jupp.. nej inget gjordes... fick snarare höra att det var mitt eget fel, att jag fick skylla mig själv.
    En klassiker :/ Hur mår du idag?
  • Tigersoul
    Whitetrash86 skrev 2012-06-10 16:33:00 följande:
    mjo.. det är väl det. Idag och sen ett par år tillbaka mår jag bara bra.
    Skönt att höra. Jag kämpar fortfarande med en del saker som kommer från den tiden.
  • Tigersoul

    En av mina har uppenbarligen knarkat ihjäl sig, men vet inte om jag känner någon större glädje över det på det sättet. Jag är förbannad över hela paketet, faktumet att folk valde att titta bort, att mina egna föräldrar rent utav fann det enklare att inte göra något alls.

    Man formas av det man upplever o jag har säkerligen positiva egenskaper som jag inte skulle haft utan mobbingen men samtidigt är det en skral ursäkt för att rättfärdiga eller ens acceptera sådant här beteende. Det är ju bra att förlåta o gå vidare o allt det där men samtidigt tycker jag inte att man ska glömma bort det ständiga arbetet med att hindra att detta sker igen och igen. Vi borde vara mer civiliserade än så 2012.

  • Tigersoul

    Hej Sin74!

    På "den tiden" (jag är 32 idag) fanns det ju inte precis några utstuderade antimobbing-planer på det sätt som det gör idag så erfarenheten fanns väl å ena sidan inte där, men det gjorde inte heller medmänskligheten eller det sunda förnuftet. Det började med ord o knuffar, men blev snart en systematiskt utfrysning från i princip alla killar i klassen med några få undantag. Fick jag vara med i någon aktivitet så hade jag "skitgörat". Knuffar, ord, ungar i ring runt var vardagsmat. Så småning om blev det allt mer fysiskt men de värsta bitarna där kanske främst skedde bortom den innersta skolgården. Det fanns en skog bredvid skolan, man fick vistas i den "mindre delen" av den, dock fortfarande långt bort från någon som helst insyn av vuxna. Där var det grenar, kottar, stenar, piskning med sly etc som gällde. På vintern naturligtvis snöpulning på gränsen till kvävning.

    Den lärare som först höjde sin röst var ironiskt nog gymnastikläraren, en av de lärare som såg minst av oss men som faktiskt inte valde att titta bort för det som skedde. Andra som reagerade var tjejerna i klassen som i slutskeendet började gå emellan för att det gick för långt. Allt det här var väldigt synligt. Förutom misshandeln i skogen så skedde allt fullt synligt. Något konkret slut fick det dock inte förrän jag linkade hem en dag med så allvarliga skador att morsan vaknade till o tog mig till en läkare där det på intyget stod att jag blivit svårt misshandlad under lång tid. Skolan blev anmäld o fälld. Det värsta upphörde, men nu blev jag istället osynlig. Ingen ville vara i närheten av mig eller ens tilltala mig, och det var ingen som brydde sig om det heller, för nu var ju misshandeln iaf över. Så jag gick från slagpåse till osynlig. Det här var i sexan och det började i förskolan. Jag klarade mig ett år i högstadiet, faktiskt helt fri från mobbing då det var nya klasser, sedan brakade psyket ihop totalt o jag hoppade ur skolan i halva 8an. Soc utredde familjen som är ett kapitel i sig, men utan konkreta åtgärder åter igen (det var på nivån att jag borde lyfts därifrån). När 9:an väl tog slut backade soc o lämnade mig åt mitt öde (morsan bad dem fara o flyga). Vården gav inget stöd och så fort jag blev 18 blev jag istället sjukskriven på heltid o så fortsatte det... Nya sjukskrivningar utan åtgärd år efter år, jag fick kämpa själv med mina psykiska problem o familjesituation. Vid 22 hade jag ork att äntligen fly hemmet och för ungefär ett halvår sedan fick jag för första gången en långvarig kontakt med psykolog/terapeut för att bearbeta all skit.

    Där har ni historian.

  • Tigersoul

    Så det där med att "man formas av allt man upplever" känns tyvärr lite som ett slagord för min del. Visst har jag formats positivt säkerligen också men det är banne mig inte någon ursäkt på något plan för det som hände mig och jag kan med mycket stor säkerhet påstå att jag inte skulle vara en sjukskriven, icke arbetsförmögen stackare idag som kämpar för o trivas med livet om något hade gjorts.

    Jag minns den sk uppföljningen också när allt väl kom fram. Så snart den påtagliga fysiska mobbingen försvann var alla bara nöjda. Det gjordes ingen uppföljning på hur jag mådde efter allt, om jag behövde hjälp eller dyl. Jag vet här att min morsa slog bort alla förslag om sådant från myndigheter o dyl, men hur långt får en förälder egentligen gå i att bossa över vilken hjälp sitt barn bör få? Här är en annan fråga jag är utomordentligt förbannad på, barn får lida något oerhört än idag under sina föräldrars beslut o livsstil utan att ett SKIT görs åt det annat än byråkratiskt jävla pappersdrabbel. 

  • Tigersoul

    Nej jag vet ju att det är helt annorlunda idag, även om den psykiska delen än idag ofta går under radarn med facebook, sms o alla möjliga saker som inte lärare kan veta något om.

    INGEN lärare var o tittade över vad som gjordes i skogen när ungar lekte där, vi pratar om ett område som var utanför hela kärnan av hus som var ganska stort.  Så länge man inte gick över cykelvägen som ledde till den större skogen så var det inga problem. Detta hände ju dock självklart ändå och det var inga åtgärder på det. Under en tid hade ungarna t.om kniv gömt i skogen för att fälla träd o dyl.

    Jag minns inte hur mycket jag försökte bättre, jag försökte ju hemma. Samtidigt känns det när man kan stå där o bli trakasserad med lärare som bara går rakt förbi som att det inte finns någon poäng med att försöka berätta, deras avståndtagande säger ju redan de uppenbara orden: sköt dig själv, det är ingen som bryr sig, det är säkert du som är felet. 

  • Tigersoul
    SIN74 skrev 2012-06-10 17:48:05 följande:
    Förstår precis vad du menar. Barn läser av om det finns mening med att berätta eller inte.

    Även om mobbing uppdagas och avslutas behöver man ju följa upp. Ganska lång tid efter.

    Föräldrarna har ju yttersta ansvar för barnen men en bra skolkurator kan de inte hindra att man går till eller en lärare som bryr sig.

    Om föräldrar motarbetar ett bra arbete med barnet får man gå vidare till fler instanser till dess att man får fram den hjälp man som lärare känner behövs för eleven.

    Måste äta nu.. återkommer.
    I det här fallet verkar det som att det inte fanns någon uppföljning alls alternativt så stoppade min mor alla försök till detta. Jag gick inte en enda gång hos en kurator eller dylikt, det  var inga möten, utöver mötet då allt gicks igenom. Otroligt nog.
    SIN74 skrev 2012-06-10 18:29:38 följande:
    Tack för att du delar med dig. Det hjälper andra ska du veta.

    Vad hade du velat säga till lärarna om du fått chansen? Vad skiljde idrottsläraren från de andra? Varför ingrep denne?
    - Tanken är ju att det just kan vara till hjälp för någon annan på ett eller annat sätt, om så bara för en enda människa så är det värt det. Vad jag skulle vilja säga... hur sover du på natten? skämt o sidor, jag skulle vilja veta hur man kan titt bort på det sätt som de gjorde. Gymnastikläraren fick i princip ruska om dem o TJATA fram att frågan ens togs upp, så inte ens när någon faktiskt valde att se så fanns det någon vilja att agera. Det är helt otroligt när man tänker efter och jag hoppas faktiskt att mitt fall är tämligen unikt på den fronten.

    Varför hon ingrep vet jag inte, det hon såg var främst mobbing i omklädningsrummet. Det var inlåsning på toa, retning om min tidiga utveckling etc etc o varför hon av alla tog klivet vet jag inte, jag antar att hon helt enkelt hade lite mer i hjärtat o huvudet än de andra? 
  • Tigersoul
    Whitetrash86 skrev 2012-06-10 18:48:20 följande:
    Redan från 4an så kunde man lätt gå utanför "skolgården" Till en liten skogsdunge, upp på taket på ett av husen, till 2 stora fält och till innegården av ett lägenhets område. Och bara fantasin stoppade mina mobbare.
    I 5an så kunde jag inte gå på toa utan att hela klassen stod utanför och sa att dörren gått i baklås, och varje gå så trodde ju läraren på dom och låste upp dörren. Jag fick inte klia mig utan att det på något sätt skulle få en sexuell kommentar på det hela.
    I 6an blev det total utfrysning och jag fanns inte längre. Varken för elever eller lärare. Råka jag vara borta av någon anledning fick jag inte veta om vi hade läxor, prov eller om vi skulle någonstans. Jag fick hela tiden höra att det inte var någon mening att försöka lära mig saker (har ADD) då jag ändå är (bokstavligen) dum i huvudet och IQ-befriad. Och detta höll i sig tills 9an. Så du kan ju tänka dig hur mina betyg såg ut.
    I gymnasiet så var det fortsatt utfrysning, lärare fattar inte varför jag inte klara vissa saker eller att det tog längre tid pga min ADD. Så fick även där höra att jag var dum i huvudet. Elever som "klara av mig som person" och därav sket i mig.
    Rektorn på det sista gymnasiet (av 2) tog även och kasta ut mig eftersom jag var "dum" och satte mig på, åhh. vad heter det nu igen, IV? det man går mellan 9an och gymnasiet om man saknar betygen... fast dom fatta ju inte vad jag gjorde där eftersom jag hade G i allt nödvändigt.

    Jag kan inte ens räkna upp hur många gånger man sagt till lärare och rektorer om detta, suttit hos kuratorer och psykologer som hela tiden försöker få det till att det är min pappas fel, eller mitt eget eftersom jag är som jag är. Mamma och pappa försökte hjälpa till 1 gång men eftersom det inte kom någonstans så sket dom i det, med orden "det löser sig sen, bara att hålla ut".

    Så efter 9 år av helvete så orka jag bara inte mer... satt hemma i mitt rum i 1,5år innan jag flyttade 16 mil till min bror där jag kunde börja reparera mitt liv. är idag 26 år.
    Tyvärr ser jag ju mig själv i många delar av din historia. Folk som tittar bort, fryser ut, ignorerar, låtsas som att ingenting händer... Känns verkligen inte bra o springa in i en liknande historia till det första jag gör, är det så illa ställt verkligen där ute? Du är ju lite yngre dessutom så det känns ju inte som att tiden hjälpte till precis. Det är intressant hur vi tycks ha reagerat på liknande sätt när det väl tippade över o blev för mycket: låsa in sig. Led du av agorafobi rent tekniskt sätt eller "valde" du att hålla dig inne?

    Jag blir så förbannad på hur det kan vara. Vart finns medmänskligheten egentligen där ute? Det krävs inga åtgärdsplaner och utbildningar för att se att en människa terroriseras och lider alla helvetes kval. Det kräver inte superkrafter att ta ställning o gå emellan, berätta, GÖRA någonting. Istället tittar man bara bort, eller ännu värre, aktivt deltar i terrorn. Det var många på min tid som förvisso inte aktivt var med o mobbade, men som med sin tysthet o sitt accepterande bara lät det vara och det är en nästan lika dålig kvalitet hos en människa.

    Så här i efterhand har jag hört saker från just denna grupp såsom "Oj, var det så illa..." eller "Jösses jag minns det bara vagt" eller "Vad skulle jag göra?".

    Vad hände sen, ordande det sig för dig när du flyttade?
  • Tigersoul
    Whitetrash86 skrev 2012-06-10 19:37:44 följande:
    Jag valde att helt enkelt sitta inne... det fanns lixom ingen mening att gå ut. Det fanns ju inget där ute för mig, ingen som ville mig väl.
    Jo var på klassträff för 2 år sedan.. och där satt alla mina mobbare som om det aldrig hänt något, prata om skolgången som jag skulle ha varit en av dom. "Minns du denna resa? Nej, faktiskt inte.. då ingen sa något till mig om det... "

    Det var rätt roligt, så fort jag flyttade så tog min bror med mig hit och dit till "vuxna" människor och jag fick fort vänner fast än jag hade svårt att lita på dom... men sakta men säkert så lärde jag mig lita på folk och lärde mig att leva ett normalt liv. men det var inte lätt att vara nästan 20 år och inte veta hur man ska vara social. Och det är väl det ända problemet jag fortfarande har idag... att jag vid vissa tillfällen kan låsa mig och inte veta hur jag ska agera. Samt att jag hatar att stå i centrum :)
    Förstår det. Vilken kanontur att du hade brorsan där som kunde hjälpa dig, guld med dessa människor. Jag hade tyvärr ingen hjälp från någon eller något förrän jag träffade min sambo runt 21. Det var med henne jag kunde fly från helvetet vid 22, annars vet jag inte vart jag hade varit idag. Skönt att du ändå mår ganska bra idag, jag har en hel del kvar att jobba med men det känns som det börjar gå framåt nu.
  • Tigersoul
    Whitetrash86 skrev 2012-06-10 20:04:07 följande:
    ja, han är verkligen min "ängel" :)
    Träffade själv min sambo i samma veva.. och han har väl hjälpt mig på sätt och vis genom att helt enkelt vara vid min sida i alla lägen.

    vad skönt att höra att även du träffat en sådan underbar människa och att du sakta men säkert går framåt till en bättre morgondag och framtid :) 
    Sakta men säkert, även om jag inte ännu är i närheten av vad jag kallar minimum-okej, men jag hoppas att jag snart passerar den gränsen! Det finns änglar där ute trots allt, men mest demoner o allra flest mitt emellan som man inte vet hur man ska tolka.
  • Tigersoul

    Oj det här inlägget hade jag helt glömt bort faktiskt, gjort mycket sedan dess på tigersoul.se för den som är nyfiken ;)

    Fortfarande ett nog så viktigt ämne dock, kanske gör jag om låten en dag lite ordentligare. 

Svar på tråden 2190 dagar av mitt liv gick åt till mobbing - stäng inte ögonen!