13 år och deprimerad?
Min sambos dotter är 13 år gammal. Hon bor med oss på heltid sedan 3 år då det uppdagades att hon och hennes idag 1-årige bror blivit psykiskt och fysiskt misshandlade av sin mamma.
Mamman är dömd och min sambo har fått vårdnaden. Mamman har aldrig sagt förlåt eller erkänt att hon gjort barnen illa.
Sonen klarar sig fint. Han är som killar är mest. Sportar, är med kompisar, pluggar när andan faller på.., har börjat träffa tjejer. Men han är sängvätare. Med det får vi hjälp med. Det största problemet är dotter som är 13 år.
När allt uppdagades var jag mycket med barnen och lärde känna dom ganska bra tyckte jag. De öppnade sig för mig och slukade nästan mig med hull och hår.
Jag tyckte så synd om dom och tog dom till mig samtidigt som jag tog hand om mina egna två jämnåriga barn.
Efter ett tag började mina barn visa svartsjuka. Jag frågade då en barnpsykolog hur jag skulle göra och fick tipset att först och främst ta hand om mina egna barn. Jag skulle ändå aldrig kunna ersätta min sambos barns mamma. Utan bara finnas där som en kvinnlig, vuxen förebild.
Jag gjorde så och märkte att min sambos dotter, Cindy, accepterade detta. Men så fort mina barn var i närheten så drog hon sig undan. Och så fort vi var ensamma så slukad hon all min luft. Det gick så långt att jag undvek henne...
Jag gör det än idag, tyvärr. Jag är livrädd att ge henne min hand, för då kommer hon att sluka mig. Hon är till sitt sätt väldigt krävande. Hon är väldigt lik sin mamma till sättet tyvärr vilket gör det lätt att bli irriterad på henne.
Hon är lat och mycket långsam i både tankar och handling. Jag är tvärtom och kan orkar knappt vänta ut ett svar av henne då man ställer en fråga.
Hon har inte många kompisar på fritden. En, kanske två tjejkompisar. Sedan två år har hon slutat sporta (vilket jag försått är vanligt i hennes ålder), hon älskar socker men har svårt för min husmanskost vilket hon tydligt visar genom att peta i maten. Under de tre år vi bott tillsammans har hon ALDRIG sagt till mig att maten var god! Maten äts glupskt av de andra fem familjemedlemmarna så det är inget fel på maten..
Hon har gått upp en del i vikt och blivit välidgt utseendefixerad. Hon går upp 2-3 timmar innan skolan börjar för att hinna med alllt som har med hennes morgonriutaler att göra. Och de är många... och långsamma...
Hennes pappa låter detta fortgå då han inte vill pressa henne i onödan.
Hon vill att pappa sover med henne varje natt. Detta har jag satt stopp för och nu nöjer hon sig med att pappa ligger bredvid henne tills hon somnat.
Hon ska även ha lampan i köket tänd då hon är rädd för mörkret. Mycket av hennes beteendes tycker jag man kan jämföra med en 5-årings. Hon känns väldigt omogen.
Det har gått så långt att jag inte kan röra vid henne. Inte ens ge henne en klapp på kinden. Jag mår dåligt pga detta då hennes pappa inte är speciellt fysisk med henne heller. Jag tror att en tjej i den åldern har ett stort behov av en fungerande mamma och fysisk beröring. Hon får inget av detta...
I sommar vägrar hon åka på läger. Hon vill bara vara hemma. Våra andra tre barn har aktiviteter hela sommaren. Jag får panik av att veta att hon ska gå hemma hela sommaren och hänga efter mig eller min sambo. Vi flyr ibland hemifrån för att slippa vara hennes lekkompis. Hon frågar alltid sin pappa vad de ska göra i helgen. Hon kräver hans hjälp med läxorna fast hon inte behöver det. Hon kräver så mycket av sin pappa att han håller på att gå under av trötthet. Hon ska diskutera ALLT i minsta detalj. Ber man henne om hjälp får man automatiskt ett svar Varför?. Jag har försökt prata med henne om hennes beteende, men det verkar medfött negativt och ifrågasättande.
Ibland känner jag att jag inte orkar vara sambo längre tack vare Cindy. Hon är en sådan energitjyv och man får ingenting tillbaka.
Även mina barn är trött på henne mellan varven. Hennes pappa är otorligt trött på henne med. Det värsta jag hört han säga om Cnidy är när han försökte förklara sina känslor för henne. Då sa han att hon är så lik sin mamma som han hatar med samtidigt så älskar han ju henne. Han har sådana motstridiga känslor till Cindy.
Hur ska vi kunna hjälpa henne? Säg inte att jag ska börja krama henne, för då har jag en ny "bästis" bredvid mig som jag ska göra allt med igen. Jag varker orkar eller har tid för det.
En plågad bonusmamma
