flyttat hemifrån..

Du är 21år..dags att stå på egna ben. Dina föräldrar är vuxna,du behöver inte ta hand om dem. De borde jobba på sin relation,de har ju varandra.

Jo, en av orsaken att jag flyttade var väl pressen av att jag faktist snart är 22 och måste stå på egna ben.
Blir väl bättre ju mer tiden går. Har inte så mycket att göra om dagarna heller, är på semester (sista veckan) och alla kompisar har jobb..

Det tar säkert tid att vänja sig. Min pappa och mamma säger att det gick jättebra när jag flyttade hemifrån (jag är äldst av två barn). Men när min lillebror flyttade hemifrån två år senare så var det tufft. Det var en ny del av livet, oundvikligt att det skulle ske men ändå ledsam att gå igenom. Barnen var stora. Dom hade ingen hund längre (hade haft hund 30 år typ men mamma ansåg att dom inte hade tid förening ny igen). Nu är det här fem, sex år sen - mina föräldrar tycker att vi barn bor för långt borta (60-65 mil, vi hamnade i Gbg båda två) men dom har hittat sig tillrätta med sitt nya liv. Och en ny liten vovve blev det förra våren ett riktigt yrväder så dom har fullt upp med sitt nya barn

De vänjer sig. Du är trots allt deras barn vilket innebär att du inte har den sortens ansvar för dem. Klart det är tufft när ungarna lämnar boet, men det är en naturlig del av livet!  Lycka till! 

Det är en livskris för dina föräldrar. Det kommer att ordna sig!

Att dina föräldrar inte har det bra tillsammans är deras ansvar. Inte ditt. De borde förmodligen ha gjort något åt situationen för längesedan. Du ska absolut inte ha dåligt samvete för dina föräldrar. Det är, som andra i tråden påtalar, hög tid för dig att stå på dina egna ben.

Jag kan ge dig en liten historia på vägen. Min gamla klass har efter en massa år börjat umgås i form av återträffar några ggr per år ( jag är i ålder så jag skulle kunna vara din mamma) och det är ett enormt spektra av livsöden i den dör klassen. Allt ifrån en professor på ett av Sveriges främsta sjukhus till en kille som arbetar som montör. Och bor hemma. Han flyttade hemifrån till Stockholm och hoppade på ett jobb där när han var 22. Efter en tid blev pappan sjuk och föräldrarna lyckades (omedvetet förstås) belägga killen med så dåligt samvete att han sade upp sig och flyttade hem för att hjälpa till med sin pappa. Han är yngsta barnet och han är fortfarande kvar därhemma över 20 år senare......

Att din pappa sitter och stirrar i väggen - varför säger han det till dig förresten? - är något han själv får ta itu med. Det är upp till honom att ha ett umgänge. Man kan och ska inte leva genom sina barn. De har sina egna liv att ta hand om. Sin framtid att forma efter sitt huvud.

Du ska inte ha dåligt samvete för dina föräldrar. Tänk vad mycket som väntar därute. Vilja möjligheter det finns. Om du bara vill! Du har ett liv att ta hand om. Ditt. Ta vara på det. Jag skulle ta ett snack med föräldrarna om jag var du och säga dem att ni givetvis ska umgås med varandra, men att du är vuxen nu och att det kommer att bli annorlunda. Du kan ju fortsätta att ha en god och nära relation med din pappa, men då ska det vara för att du vill det - inte för att du tycker synd om honom. Det gagnar varken fig eller honom. Han har alla möjligheter att skaffa eget umgänge istället för att sitta och stirra in i väggen. Det inser du säkert om du tänker efter. Låt honom inte ge dig dåligt samvete. Tänk vad mycket det finns att ångra om man inte gör det man känner för i sitt liv.....

Du har ett liv att leva! Gör det bästa av det!

Min pappa grät när jag flyttade! Han kunde knappt prata med mig närmaste dagarna utan att bryta ihop, men nu är han så glad över att få göra om mitt barnrum till gym