Jahaaa

Herregud vad ni moraliserar. Som förälder bör man veta vad som är bra eller inte för sitt barn och jag utgår från det.

Jag anser att man självklart kan lämna sina barn så länge de är trygga.

Nästa vecka lämnar jag min fyraårig en hel vecka. Hjälp hur ska det gå ;)

Pja, läs boken "Hemligheten" (KBT-inriktad bok om relationer baserad på modern psykologisk forskning) så får du perspektiv på hur det kan bli när man blir övergiven och har dålig anknytning som barn. Det påverkar resten av ens liv helt enkelt, man får svårare att ha långa och hållbara relationer, får taskig självkänsla och löper högre risk att drabbas av psykisk sjukdom. Har inte barnet en trygg anknytning till någon annan än mamman så förstör man mer än barnets humör för tillfället om man försvinner en längre tid. För min fyraåring hade det fungerat att vara med mormor några dagar, men då bor vi också grannar och är hos dem flera gånger i veckan tillsammans, jag hade aldrig lämnat honom till någon som han inte är tryggt anknuten till.

Men allvarligt vem har pratat om att bli övergiven?
Jag ser inget fel i att lämna barn hos folk de är trygga med.

Jag ger upp.

Vem har skrivit att "bara för att det är mormor så är det ok?"
Det är DIN tolkning. Ingen annans

Fast om du skriver i en tråd och kommer med påståenden och anser att folk ska läsa böcker du ger exempel på - vad är vitsen när de påståenden du tar upp inte ens är relevanta för tråden?

Det jag menar är att jag ser inte att någon säger emot dig?
Om barnet ska känna sig tryggt måste det ju vara en person de regelbundet träffat.

Annars har det ingen trygghet.

Det är väl ingen (tror jag) som automatiskt tänker. "jamen farmor är nära släkting det går bra". Utan att farmor och barn träffas regelbundet.