Barn med ADHD - Bortskämda & Tjuriga?

Ska inte anklaga någon men sättet det skrivs på låter inte som ett syskon.....

Men...? Det är ju inte bara hypraktivigteten an behandlar när man ger tex centralstimulerande, det är så mycker runt omkring, det som händer i huvudet. Förmågan att se mer av helheten, att följa upp en planerad struktur, att inte bry sig om smådetaljer som man annars hänger upp sig på. 
De med både ADHD och ADD (ADHD utan hyperaktivitet)  behandlas med samma medicin, tex Conserta, Ritalin, Medikinet osv. Det tillför en motor som går att reglera, inte bara av och på. 

Sen det här med att mediciner skulle "sönder-knarka" stämmer sällan. Från den infon jag har fått från BUP i samband med vår sons diagnos. Det är oftast mycket små mängder man använder av, 50 mg Conserta tex för en vuxen. Sen är det alltid individuellt anpassat, någon kanske klarar sig på mindre och någon behöver lite mer. Det är såpass små doser och livet blir så mycket bättre så det finns ingen längtan efter att få något rus eller risk för att man kommer gå över till droger istället. 

Att behandla NPF är sällan en enkel patentlösning, här ta ett piller. Utan man måste göra många små saker, medicinering kan vara ett ben att stå på, terapi, träning, anpassa familjerelationer, hemmet något annat, har man inte alla benen välter pallen ändå. 
Har man tex perceptionsstörningar och alltid flippar ur varje gång man ser den skarpa gula väggen hemma så får man fundera på om man inte skulle måla om, byta plats, sätta upp ett tygskynke som tavla eller något annat.
Det är därför man har diagnos, för att man inte klarar av att se, göra, stå ut med, lära sig sånt som andra finner enkelt. 
Det har inget med (oftast) uppfostran eller brist på. En tonåring med ADHD har det dubbelt så svårt, att vara tonåring är inte enkelt att var, det med ADHD, redan infekterade relationer med föräldrar och syskon som hela tiden förvärras pga diagnosens natur så måste det vara ett helvete.  
Även om man VILL göra rätt och bra ifrån sig så kommer problematiken där och förstör allt, minsta lilla motgång gör att man får gå  flera steg tillbaka och då är förväntningarna fortfarande eller ännu mer efter som man borde ha växt till sig, borde ha lärt sig.

Om killen fortfarande tillhör BUP ber att få hjälp från arbetsterapeuten men schema och planering. Om killen är myndig tillhör han väl vuxen NP-enheten/HAB kontakta dom då och be om att få hjälp. Det kanske bara är en med diagnos men det är hela familjen som ska jobba tillsammans, mot samma mål och då kan man behöva hjälp utifrån så man kan få en "arbetsledare/chef". 

Tror inte alls att han gillar det, bara det att han inte vet hur han ska göra annars. Plus att hans impuls förmåga inte hinner stoppa honom när det väl händer. 

Han behöver seriesamtal och serieberättelser för att lättare klara av vardagen.  Be HAB/BUP att göra upp en plan. Finns böcker på biblioteket om seriesamtal och serieberättelser, eller googla.

Min son har adhd och beter sig inte så där han städar sitt rum, blickar bort talrik efter maten hjälper till om man ber säger tack osv han är 6. Det har med hur man förhåller sig till barnen.

Vet du med säkerhet hur han kommer vara om 10 år? -Tonåring, full med hormoner och en NPF-diagnos?

Jag tackar varje dag som liknar något som normalt med vår son, men jag vet också att det kan ändra sig från en dag till en annan. Samma sak som att jag trodde ju inte att jag skulle få ett barn med den problematiken men det är sällan som det blir som man tänkt sig.
När man är trött som förälder så orkar man inte utan något stärkande emellanåt, ibland behöver man hjälp utifrån, då är det viktigt att man får hjälpen. Att din son är bra på att ta bort efter maten och tackar hjälper ju inte TS, killen och killens föräldrar.
Hur gjorde du när du lärde honom de här sakerna? När ni har stått inför något problem, hur har ni då löst det? Vad har BUP hjälpt er med? Vilka böcker har ni läst för att hitta uppslag och information?
Dela med dig till TS så h*n lättare kan bemöta killen med det här uppförandet. 

Okej, för att lära min son allt han idag kan har tagit lååång tid, mycket tränande och envishet, jag har inte läst några böker utan har använd mig av mig själv, vad vill ja att han ska kunna, och så har vi hittat vägar dit. Bup har bara varit inkopplade i 3 mån då siagnos ställdes och nu har han medicin för att hjälpa honom i skolan i höst för att han inte få få ett misslyckande då han han så pass svåra konsentrationssvårigheter. Ja räknar med att det kommer att bli svårare ju äldre han blir med tak vare benhårda förväntningar och mycket belöning samt konsekvenser och tränande och tränande och kommunikation så kommer han att klara sig fint. Han har från start fått lära sig respekt och att man hjälps åt i en familj. Han har inte detta vid någon dator eller tv för att äta eller nått utan han har samma regler som vi andra bara att det krävs mer träning för honom och upprepa hela tiden så klarar han det. Han kommer inte undan för att få ett utbrott utan får göra i alla fall vilket har gjort att han lärt sig att ta sig igenom spärren som kommer när det låser sig vilket gör att det inte händer så ofta.

Barn är olika och tar olika lång tid på sig för att lära sig saker, speciellt våra. Att få ett utbrott hos oss innebär inte att man trotsar eller försöker komma undan för att få sin vilja igenom utan det finns massor av andra orsaker. Kanske klarar man inte förändringen, orken är slut, eller har stressnivån nått max. Att i vårt hem ha samma regler för alla skulle bli att bestraffa sonen för sitt funktionshinder bara för att de ligger på en beteendenivå. Vi måste anpassa för sonen precis som att dottern har sin självklara rätt till lactosfri kost. Visst ska vi träna honom att kunna hantera och fungera i samhället framöver men under vägen  dit måste vi respektera hans funktionsnedsättning för om vi inte gör det blir den ett hinder. Vissa dagar sitter sonen med oss och äter som vilken 10 åring som helst medan han andra dagar vandrar fram och till baka och sätter sig när vi andra är klara. Detta är en anpassning till hans stressnivå inte att vi skulle ha någon form av låtgå/fri uppfostran. Om vi anpassar för honom så orkar han en hel dag, det ger både honom och oss en bra dag. Att ha adhd innebär inte att man är som gemeneman  och man bara kan bita ihop, utan det innebär att gå på minst 80% av ens maxkapacitet i allt även det vi andra kan göra i sömnen , om man har med sig detta inser man att orken inte räcker utan anpassningar. Jag kanske läser in saker i ditt inlägg som inte finns men jag blir bekymrad när jag läser det då det känns som om du inte ser vidden i din sons funktionsnedsättning. Det finns massor av bra litteratur som vi föräldrar har glädje och nytta av. Varför uppfinna hjulet själv och kanske riskera ett misslyckande. Mina favoriter är ADHD-Att leva utan bromsar och Bo Hejlskovs Problemskapande beteende. 
TS ADHD handlar inte om lättja utan har en så mycket djupare kärna som utifrån kan vara svår att både se och förstå. 

Mitt barn betedde sig inte sådär vid 6 års ålder heller.
Jag är väldigt lur på att tonårshormonerna kan ställa till med en hel del.

Mitt barn var väldigt lätt att "låsa upp" då hon var mindre, men med åren här kommer allt fler knepiga situationer där låsningarna blir hårdare att lösa upp och dessutom svårare att förstå sig på.

Ärligt talat tror jag att adhd ger föräldrarna nya matcher genom åtminstone hela barn/ungdomen.
Det är vad jag ser nu.
Det gäller att vara med hela tiden som förälder och inte slappna av för mycket, för då backar det snabbt.

Väldigt bra skrivet, mamma till 2 frön och W Goldberg.

Mamma till 2 frön: jag får ta andra vägar att må ditt ja vill. Man får anpassa till honom och ge honom tid. Men han lär sig precis som alla andra. Adhd eller inte. Jag ser ingen anledning att göra det till ett problem ser bara lösningar på problem som uppstår. Jag blir så arg på föräldrar som inte lär barnen det dom måste kunna för att dom har ett funktionshinder. Det blir va man gör det till.

Man lär nog barnen vad dom måste kunna, men sanningen kvarstår......
Det som fungerade med en 6åring kan vara störtomöjligt att applicera på en 10åring.
Tänk hur bökigt det kan bli när barnet är 14.... 

Man kan inte säga att saker som fungerade förr,  kommer att fungera om några år då man har ett barn med adhd.
Det dyker upp nya känslor och idéer hos större barn. Så som med alla barn.
Skillnaden är att det blir förmodligen ännu svårare för ett barn med adhd att förstå vad som händer då hormonerna börjar störta omkring i kroppen, än för ett "vanligt" barn som har det svårt nog att få livet att gå i hop.
Jag tror man ska vara försiktig med att döma föräldrar med barn som har adhd, innan man varit där själv.
Jag lever mitt i det och har gjort det ett tag nu, och skillnaden i hanteringen av problemen ändras radikalt för vart år som går. 

Men en sak är klar. Jag skulle inte för alla miljarder i världen vilja byta ut mitt barn. Hon är trots sina problem, det största underverket som går omkring på denna jord. (om jag får säga det själv.    ) 

W goldberg: håller med dig att det förändras. Men ja har sett allt för många som inte orkar kämpa utan ger efter och gör som barnen vill. För att det är lättast. Skulle inte byta ut adhd i mitt barn allt för det är det som gör honom speciell och ger honom sin personlighet. Han är perfekt. Han är min son alltid! Och mitt jobb är att leda honom igenom allt han kan tänkas möta i livet. Det är jag som ska va den stabila i hans instabila vardag. Det är ja och min sambo som är hans model i livet. Man måste kämpa med vanliga barn men ännu mer med våra. Och ja kommer aldrig att sluta kämpa för att han ska bli allt han kan!

Hoppar bara in, men frågan är om de föräldrar som ger upp hade gjort det om det fanns ett bättre stöd,exempelvis om tex hab kunde komma hem, se hur problemen låg och man tex fick en plan att jobba efter med ider och feedback under tiden.

Har själv barn med npf och ofta när jag känner att "Nu skiter jag faaan i detta, jag oooorkar inte" så är iderna totalt slut. Överlag har vi knappt fått någon hjälp alls av tex habiliteringen utan det jag kan och vi vet är sånt jag tagit reda på över nätet, läst i böcker och fått hjälp i från skolan (sonen gick ett tag på skola för barn med npf, helt perfekt gällande stöd både hemma och i skolan)

Men som läget är nu kan jag känna mig väldigt ensam och uppgiven ibland då jag inte vet vad/hur jag skall göra.    

Litet My: skrik och bråka och kräv din rätt! Anmäl om du måste ni har rättigheter.

Det gör vi men det enda de kommer med är bildstöd, vilket vi skulle få men som tydligen tar över 3 år att fixa så jag har gjort ett eget som funkade lika bra, i övrigt får han inget, de skulle fixa mina köksluckor (barnsäkra) men de kom aldrig, han gick på badgrupp där men i höst blev det inget vilket är synd då det fungerade superbra, i övrigt pratar de bara om hur duktiga vi är. Av alla vi haft kontakt med så är det hab som hjälpt till minst.

Just nu är det förvisso inga större problem, inte efter han gick på npf skolan men överlag har hab inte lyft ett finger förutom att läkaren vill ge mediciner vilket vi inte vill (provade det med resultat att allt blev 20 resor värre)

Däremot som sagt när det blir problem  så är det främst internet och andra föräldrar som funnits där, inte hab, därav att jag kan förstå varför det blir som det blir för en del, samt att jag tror många skulle behöva ett nära stöd av tex habiliteringen med stöd under tiden man tex börjar med bildstöd, omkring metoder runt konflikter osv.Överlag finns det många föräldrar idag med barn som har npf som är utbrända så till den milda grad att de inte orkar, så tror jag inte det blivit om det funnits ett stöd i vardagen, ett bollplank, någon som ger feedback och ider, kan stötta med ansökningar och har koll på rättigheter mm mao kanske något i form av en samordnare.     

Jag tror inte att många ger upp för att det är lättast.
Dom som ger upp har nog tappat bort hela orken.
Gudarna ska veta att man ibland bara vill gå och lägga sig för att aldrig mer stiga upp, men ännu så länge så håller man i hop. (och så ska det förbli hoppas jag)
Jag hoppas att med vår envetenhet och omsorg, så ska vår tjej landa i den hon är en dag.
Vägen kan kännas lite lång ibland men målet är en självständig tjej, som mår bra i sig själv, har skinn på näsan och klarar av att parera besvären som kan dyka upp på vandringen genom livet.

Jag förstår att du har ungefär samma inställning, och jag hoppas att alla med den inställningen lyckas nå sina mål. 

Ja men precis, visst lär sig våra barn sig precis som andra även om vi får gå andra vägar och låta det ta den tid de behöver. Ibland kan det se ut som man låter ett beteende vara men i själva verket har man förtillfället valt att arbeta med andra mål och då får man välja sina strider. Jag är väldigt noga med att inte döma andra föräldrar för hur de arbetar just för att jag vet hur ont det gör när förståelsen saknas övet hela situationen. Vi råkade ut för detta nyligen då vi var på semester med mycket nära vänner. Sonen är selektiv ätare och har väldigt svårt med nya smaker och konsistenser. I perioder är han på gränsen att stanna i växten så prio ett är att få i honom mat, ibland oavsett vad det är. När han för tredje dagen ville ha hamburgare trots att vi erbjudit annat, fick vi snällt abdikera. Näring är viktigare än principer och Socialstyrelsens rekomendationer . Då kom den där kommentaren som gör så ont : hur ska han lära sig äta annat än hamburgare om du aldrig sätter ned foten! Om hon bara visste hur vi kämpat och framför allt han för att han skulle kunna äta olika hamburgare . En viktig fråga att ställa sig är också för vems skull måste de kunna eller bete sig på ett visst sätt. Jag blir också arg när man använder sonens funktionsnedsättning som en ursäkt att inte lägga manken till, främst från skolan. Vi var så trötta på att ständigt höra från dem att han inte kunde ditten eller datten istället för att det sattes in resurser och man bytte metod att vi krävde ett begåvningstest. Jag lovar att de aldrig mer kommer hävda hans adhd (ofta vanligt förekommande med olika inlärningssvårigheter) som anledning till kunskapsbrister då han har ett iq på 131, så visst kan han lära sig men vi kanske inte kan använda de klassiska metoderna utan måste som i så många andra situationer gå utanför ramarna.