Ibland har jag känslan av att man borde få rätt att namnge och ge ett aborterat barn en anständig begravning. Nu tänker jag kanske främst på fäder som velat ha barnet men modern aborterat mot hans vilja, eftersom det är hennes rätt. Får man ha en sådan åsikt? Vad tycker ni?
Ett aborterat foster HAR rätt att namnges och begravas om det gått längre än en viss vecka. (22?, då det räknas som ett barn. Dessa är ju nästan uteslutande aborterade pga sent upptäckta skador)
Däremot skulle det ju bli fullständigt absurt om varenda foster som aborterats i v 8 pga "det passar inte så bra just nu", skulle lämnas ut söndertrasat (jo, kropparna slits sönder emellanåt ffa vid kirurgiska aborter) hejvilt till vem som nu hävdade sin rätt till det.
Ska fostren sparas i flera år? Nej nej, men att hamna bland soporna i sjukhuset känns så ovärdigt. Jag visste inte att det fanns rätt att namnge och begrava barn över 22? veckor. Enligt vem anses de vara barn först då?
Alla aborter som görs efter v 12 kremeras och läggs i minneslund. Det är ett "anonymt omhändertagande" och görs oavsett.
De föräldrar som vill får själva bestämma minneslund annars har sjukhuset ett där alla läggs.
Efter vecka 22 får man inte avbryta graviditet ens med tillstånd, däremot får man begrava foster från 13 fulla veckor. Efter 22 fulla veckor MÅSTE barnet tas omhand precis som vilken avliden person som helst, eftersom definitionen för barn är just 22 fulla veckor (både enligt svensk lag och WHOs rekommendation). Jag har fått ett sent missfall efter 20 fulla veckor och valde ett icke-anonymt omhändertagande. Det innebar att vi fick välja hur vårt efterlängtade barn skulle tas omhand och även lägga personliga saker i hans kista. Man kan också (mellan 13 fulla och 21+6) välja anonymt omhändertagande, då fostret kremeras och sprids i minneslund.
Däremot får man inte ge barnet ett namn officiellt sett, eftersom folkbokföringslagen är begränsad till just fullvärdiga människor (22+0 och framåt). Man kan dock begära en markering i sin egen folkbokföring om jag minns rätt, det har jag dock inte gjort själv.
Tack för bra svar, nu blev jag litet klokare. Tanken kom bara för mig när jag och vår yngsta dotter vandrade genom gravgården för att besöka hennes farmors mors och fars grav. Vi såg gravar där barn begravts, många födda och döda samma dag och jag var tacksam över att mina barn lever. Jag minns en liten gravsten för en liten kille där det stod ditt minne lever i stora bokstäver. Det var så enkelt men ändå så djupt.
Visst, men man kan ändå sakna ett aborterat barn oavsett om man är far, mor, syster, bror etc.
Då abortskälen kan vara många så tycker jag absolut att den rätten att begrava ska finnas. Kanske inte namngivande dock då man inte får registrera det som en person så tidigt. Riktigt tidigt vet man dessutom inte könet säkert.
Vet du kattdamen, du tänker väldigt logiskt är till stor hjälp för intuitiva människor med känslorsom undrar över mänskliga rättigheter, man inser mer aspekter av det hela. Jag kan bara säga att jag kände en våg av medlidande för alla föräldrar som förlorat sitt barn just då på gravgården. Jag tänkte inte på WHO s standarder för vad som är liv och vem som inte anses existera. Visst det borde vara begränsat på olika sätt.