Bitter som få!

Varför spelar tiden nån roll? Alla är vi olika och olika känsliga. Har själv "bara" försökt 7 månader men för varje mens som kommer dör hoppet en smula, det där lilla stinget man kände mot de som blir gravida fort känns som ett knivstick nu, man brottas med tankar som att man är oduglig, värdelös osv. Man känner sig stressad och pressad av både sig själv, sin partner och i vissa fall omgivningen. Sluta sätta upp mallar på hur lång tid det brukar ta att bli gravid eller en gräns för vad som är lång tid. Allt är individuellt och alla förtjänar stöd oavsett.

Jag insåg efter jag starta tråden att det va dumt att lägga den i svårt att få barn för jag vet att det finns folk som hatar såna som mig på samma sätt som att jag är bitter på dem som klarar det på första försöket.

Ni får gärna vara bittra på mig! I know the fucking feeling! Vad jag inte förstår är varför mina känslor ska föringas bara för att jag bara försökt ett år. Visst det anses normalt som alla kastar i ansiktet varenda jävla gång man uttrycker sin ilska, ångest eller desperation. Men likförbannat kanske man känner som man gör ändå.

Jag tycker allas känslor är viktiga, och ja även dem som klarar det på första försöket hur bitter jag än är på dem för att jag själv vill vara där. Jag har aldrig sagt nåt annat och det va inte det mitt inlägg handlade om utan om MINA känslor som jag har och som jag behövde utlopp för.

Ni sa att ni alla nästan fick intrycket av att jag försökt i flera år och mitt inlägg speglar det jag känner. Varför spelar det då nån roll att vi bara försökt 1 år?

Jag har fått tjata, sura, och gråta mig fram i 3års tid innan min sambo ens fattade hur mycket det här betyder för mig. Att det sen inte händer ett skit på 1år, ja för mig känns det som att jag lika gärna kan ha försökt 4år.

Men jag erkänner mitt misstag att jag la mitt inlägg på fel ställe. Men det är också allt jag kommer erkänna!

När jag "bara" försökt som ni mådde jag oxå skit och folk hoppa på mig för jag mådde dåligt över det, så visst vet jag hur du känner det.

Eftersom vi försökt så länge nu så blir man ännu mera bitter vissa dagar, idag känns de som vanligt. jag tänker inte må dåligt mer över detta.

Önskar er all lycka.

Jag tänker njuta av semestern och må gott med familjen,. 

Bitter!

Jag förstår exakt vad du går igenom. Däremot har jag kommit lite längre i processen än vad du har. Jag har redan stått i kö till IVF i ett år, gjort en... sedan kom de på att jag inte är en "bra häst att satsa på". Så jag har hamnat i en ny kö på förhoppningsvis BARA 1-2 år.
Som läget är nu har vi kämpat på i 7 år.

Fast håll en tumme eller så för mig för på fredag ska jag ta lån och vi ska till Riga och köpa ägg.
Man kan vända och vrida på saken men det finns alltid något som får en att hoppas.

Håller en tummer för dig med.

Kram

Ta bort allt vitt ur kosten, alltså socker, ris, pasta, mjöl. Jag förklarades helt infertil av min Gun och blev gravid på naturlig väg efter ett par månader. du har allt att vinna på att testa!

Min gyn ska det stå. Inte Gun.

Själv försökte vi i 4 år . Missfall, utomkvedshavandeskap med förlorad äggledare , sent avbrytande pga sjukdom hos bebis. IVF. Nu har vi äntligen vår dotter efter 3 IVF och vet du. Jag är inte ett dugg bitter och ledsen på folk som lyckas direkt. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag gläds med dom och det har hjälpt mig genom denna sjukt svåra period. Det är mycket roligare än att vara sur och bitter. :)

Till anonym som stått i kö 1 år för IVF och nu ny kö? Det där inte stämmer inte. Vårdgarantin gäller och har du inte fått hjälp inom 3 månaders i ditt landsting ska du bli erbjuden iVF i annat landsting.

Förstår precis hur du känner TS, har själv velat ha barn i närmare 11 år nu, men det har aldrig varit tillfälle att starta någon bebisverksamhet förrän för något år sen.. Jag och sambon försökte i ett halvår först tills mensen totalt bara dog ut, den vägrade komma tillbaka. Var till gyn som talade om för mig att jag inte skulle kunna få barn utan att få medicinsk hjälp och hormonbehandling men att jag var för ung för det enligt honom. Fick p-piller för att se om mensen skulle hoppa igång i vilket fall och jag själv gick in i väggen av beskedet. Allt i samma veva som folk runt omkring blev gravida utan att de ens ville ha barn eller efter ett fylleknull där de glömt bort att skydda sig. Mådde så dåligt, det var verkligen som ett knytnävsslag i magen.

 2 månader senare fick jag ett chockartat besked om att jag befann mig i tredje månaden med vår lilla knodd.  Så det är inte kört, det kommer snart.. :) Lycka till TS

Och lycka till ni andra som försökt i flera år innan med..  

Du har rätt att vara arg och ledsen. Dom som säger motsatsen är idiotet.

Jag tillhör dom som blivit gravid på första försöket (tom efter ÄL för vi tänkte vänta en månad till) och det finns inget i världen Som kan göra att jag förstår din känsla och sorg :(.

Jag kan bara beklaga och säga "fortsätt kämpa" och skit i alla som klagar på dig o inlägget !!!

Jag är inte barnlös, men vägen till barnen har varit lång och krokig. Bl.a. tog det 5 år innan det tog sig första gången,och så har jag haft några missfall,

Men, jag trots att jag har barn nu känner jag fortfarande det där stinget av avunddjuka när någon blir gravid. Det är en känsla som sitter i sen de svåra åren, men jag är öppen med det och naturligtvis blir jag glad för den andras skull, men en liten tagg sätter igång att skava lite direkt när jag får veta.

Förstår precis hur Ts känner sig. Själv har jag längtat i flera år innan vi äns funderade på att börja fösöka. Vi hinner inte pröva länge innan min sambo blir sjuk och nu står vi här, jag har genomgått min första IVF behandling. Jag svarade bra på behandling och allt såg så bra ut och ändå fastnade ägget inte. Det är en otroligt jobbig process att gå igenom och allas barnlängtan och resa till att få det efterlängtade pluset ser ju olika ut. Men som sagt förstår hur ni känner det. Vet bara inte riktigt hur man ska orka kämpa vidare.... Men det gör man ju. Och ja jag har "bara" genomgått en behandling.