Bitter som få!

Tack för era peppande ord!

Jag är typiskt en sån där som ska hålla inne med alla känslor och låtsas som att allt är prima när jag i hemlighet sitter och gråter på toaletten. Så att få det nerskrivet och dessutom respons på det lättar massor.

Tvivlar inte en sekund på att dem som lyckas på första försöket också blir överlyckliga. Men det bittra surkärringen i mig, som jag egentligen inte låter nån se, säger att dem omöjligt kan känna lika mycket glädje som nån som kämpat under lång tid.

Vi börjar närma oss året så tar det sig inte snart så får jag väl iaf se fram emot en utredning.

Jag insåg efter jag starta tråden att det va dumt att lägga den i svårt att få barn för jag vet att det finns folk som hatar såna som mig på samma sätt som att jag är bitter på dem som klarar det på första försöket.

Ni får gärna vara bittra på mig! I know the fucking feeling! Vad jag inte förstår är varför mina känslor ska föringas bara för att jag bara försökt ett år. Visst det anses normalt som alla kastar i ansiktet varenda jävla gång man uttrycker sin ilska, ångest eller desperation. Men likförbannat kanske man känner som man gör ändå.

Jag tycker allas känslor är viktiga, och ja även dem som klarar det på första försöket hur bitter jag än är på dem för att jag själv vill vara där. Jag har aldrig sagt nåt annat och det va inte det mitt inlägg handlade om utan om MINA känslor som jag har och som jag behövde utlopp för.

Ni sa att ni alla nästan fick intrycket av att jag försökt i flera år och mitt inlägg speglar det jag känner. Varför spelar det då nån roll att vi bara försökt 1 år?

Jag har fått tjata, sura, och gråta mig fram i 3års tid innan min sambo ens fattade hur mycket det här betyder för mig. Att det sen inte händer ett skit på 1år, ja för mig känns det som att jag lika gärna kan ha försökt 4år.

Men jag erkänner mitt misstag att jag la mitt inlägg på fel ställe. Men det är också allt jag kommer erkänna!