8-årings jobbiga tankar.
Vår 8-åring har ibland tankar som hon mår så dålig av. Vi vet inte hur vi ska bemöta detta eller hur pass oroliga vi bör vara. När hon börjar tänka så gråter hon och vill helst inte prata om det utan vi får dra det ur henne. "Åh, jag gillar inte såna här långa samtal, mamma!" säger hon då.
Hennes tankar rör framtiden och det som varit. Att allt har ett slut.
Tex fick hon ångest och gick iväg till rummet och grät vid tolvslaget på nyårsafton: "Nu kommer vi aldrig få uppleva 2011 igen".
Igår tittade hon på bilder från förskolan och var så ledsen över att aldrig få vara liten igen, att aldrig få veta hur det känns att vara bebis och överhuvudtaget att allt som händer just nu, att varje dag som går, aldrig kommer att komma igen.
Hon vill, som sagt, inte ha några långa samtal och jag får dra ur henne varje ord. Jag vill såklart inte förringa hennes känslor samtidigt som jag vill att hon ska känna att framtiden är härlig och inte må dåligt över detta. Men hon har ju helt rätt i att allt tar slut! Eftersom hon inte vill prata känner jag att jag måste säga rätt sak med en gång. Men vad skulle det vara?
Hennes lillasyster som snart blir 7 har inte dessa tendenser alls utan är mycket mer lättsam och lever i nuet. Hon är också mycket mer känslosam och uttrycksfull och skriker och vrålar lika ofta som hon skrattar och tramsar. 8-åringen är lugnare och gråter istället för att skrika hysteriskt som lillasyster. Som exempel var 8-åringen knappt 3 år när jag läste sagan om den fula ankungen och hon grät floder för att alla var så hemska mot ankungen.
Hon är väldigt snäll men har svårt att hitta kompisar ibland (är absolut inte blyg dock - kan prata med alla) och hon säger själv att ingen förstår henne. Ingen annan har såna tankar som hon har kring livet. Ingen är som hon...
Oftast är hon glad och snackig och hon leker väldigt mycket med sin 7-åriga lillasyster och även lillebror som är 1,5 och ser framemot att vi ska få en liten till om ett halvår. Ja, det är mycket som händer just nu (vi flyttade för ett par år sedan också) men jag upplever att hon alltid haft dessa tendenser och tror inte att det bara handlar om att vi flyttat, att hon får syskon, att hon börjat skolan osv...
Hon är språkligt tidig. Lärde sig läsa och prata tidigt och språket är på en ganska hög nivå. Även det matematiskt-logiska tänkandet är väldigt väl utvecklat. Grovmotoriskt är hon dock rätt sen. Jag upplever att hon alltid varit ojämn i utvecklingen på något vis och ställt frågor och haft tankar som inte andra barn har haft i samma ålder. När andra ungar sprang omkring och lekte satt hon och funderade över livets frågor typ...
När vi frågar hur hon haft det i skolan svarar hon nästa alltid "sådär" lite dröjande och liksom letar efter något som inte varit så bra, även om fröknarna säger att hon alltid är glad och pratar och pysslar hela tiden. Ibland blir jag nästan irriterad på hennes sätt att se saker så negativt samtidigt som jag blir orolig för henne. Som förälder vill man ju bara att ens barn ska må bra och vara lyckligt!
Svårt att få med allt på denna text, men du förstår kanske problemet. Hur bemöter vi hennes tankar och känslor på bästa sätt? Vad är bäst för henne?
