Sluta behandla era barn som kungar

Fast barn som känner att de ska uppträda på ett visst sätt för att deras föräldrar ska tycka om dem tycker jag låter rätt hemskt faktiskt. Man kan väl lära barnen sociala regler utan att kärleken ska stå på spel?!

Måste det vara antingen eller? Jag ser det inte som något positivt vare sig att barn ska försöka bli älskade av sina föräldrar eller att föräldrar ska försöka bli älskade av sina barn.

Jag tror inte att de flesta föräldrar som leker med sina barn gör det för att de är ängsliga utan för att de tycker att det är ett roligt sätt att umgås på. Inte behöver man leka med sina barn om man inte vill (lite beroende på vad man lägger i begreppet "leka") men jag håller inte med om att det är skadligt för barnen att man leker med dem.

Det talar jag om för mina barn flera ggr i veckan när de gnäller över att de har tråkigt, att de får leka själva. Ordagrant brukar jag säga "Det är inte mitt jobb som mamma att underhålla dig, leka får du göra själv. Det är mitt jobb att se till att du mår bra, har mat, har något som tröstar om du är lessen eller rädd och en massa andra saker. Men det är inte mitt jobb att se till att du har något att leka med, det får du lösa själv" Sen brukar jag komma med en massa förslag på saker barnen kan göra och de brukar sura och gå därifrån och tycka att jag är uttråkig. Men det kan jag leva med.

I allmänhet tror jag artikeln har många rätt, får man saker för lätt är det inte alltid så lätt att lägga om vanor och beteenden när livet går emot en. Därmed inte sagt att man aldrig ska få skämmas bort eller slippa städa eller få det man vill. Men jag tror att det är svårt att värdesätta det som är extra om man är van att få allt man pekar på och svårt att acceptera det som man inte kan få som inte är nödvändigt om man är van att få allt man vill.

När jag gick i femman skulle jag få ny cykel och mina föräldrar talade om för mig att jag skulle tänka nog för det var den sista cykeln de skulle betala åt mig. Det var en 28-tummare så jag skulle helt enkelt inte behöva byta upp till någon större utan kommande cyklar skulle isf vara bara för att jag ville och det hade de inte tänkt sponsra och så blev det också. Visst var jag sjukt sugen på en ny cykel många ggr framförallt på högstadiet men nödvändigt var det inte och jag hade själv inga pengar så det fick vara och det är jag glad för idag. Inget hade eg blivit bättre med en ny onödig cykel, jag hade ändå velat ha något ännu nyare 2 år senare om jag fått som jag velat. Min plan är absolut att köra samma med mina barn och det kommer säkert tjata som f-n de också men så får det bli.

Skadligt har jag aldrig sagt. Långt ifrån nödvändigt, däremot.

I texten du citerar framstår det som att barn som uppträder "bra" för att få sina föräldrars kärlek är något positivt till skillnad från dsgens barn som tydligen får ovillkorad kärlek. I alla fall uppfattade jag texten så.

Inte du - men är det inte det som är syftet med artikeln att lyfta fram vissa saker som artikelförfattaren anser dåliga för barnen? Jag tycker det är upp till föräldrarna om de leker med sina barn eller inte bara de ser sina barn, umgås med dem och ger dem så mycket kärlek och omtanke som de behöver.

Jag tror inte att det är vad vare sig artikelförfattaren eller psykologen menar heller. Jag läser artikeln som att det är ett bekymmer att folk ger sina barn 1)saker istället för tid 2)FÖR mycket saker 3)undviker konflikter 4)sopar banan för mycket (curlar)

 

Men om artikelförfattaren inte anser att det är ett problem att föräldrar "leker, underhåller och ser till att barnen aldrig behöver ha det långsamt och tråkigt", varför lyfter han i så fall upp detta? Sedan håller jag som sagt inte med om de slutsatser som du anger ovan heller, och jag tycker han talar emot sig själv.

Jag tror att det viktiga ligger i det jag fetat.

Du anser att artikeln skall tolkas annorlunda, eller du håller inte med om slutsatserna? 

Jag tycker väl mest att skribenten gör det lätt för sig och slänger ur sig en massa påståenden utan någon täckning. Bland annat detta med hög ekonomisk standard = med socialt inkompetenta barn om man hårdrar det. Jag håller inte heller med om att det är ett problem att föräldrar ger barn saker istället för tid. Jag tror inte att dessa föräldrar tänker "jag har så mycket pengar så jag kan köpa en ny leksak istället för att leka med mitt barn" jag tror, i den mån dessa påstådda föräldrar ens existerar, att det snarare är så att de tillbringar för lite tid med barnet och ger barnet saker för att stilla det dåliga samvetet. I så fall är det ju inte prylarna ( bortskämdheten) som är problemet. Problemet kvarstår ju även om föräldern inte stillar sitt samvete med en leksak. Alltså är inte problemet bortskämda barn i det fallet utan föräldrar som inte har tid med sina barn. Och sedan tycker jag att det är motsägelsefullt att i samma korta artikel anklaga föräldrar för att ge barnen för lite tid och att ge dem för mycket uppmärksamhet och kalla båda dessa företeelser för bortskämdheten. Jag anser också att en förälders kärlek ska vara villkorslös vilket jag uppfattar att skribenten inte tycker. Jag tycker han blandar ihop kärlek med uppfostran på ett luddigt sätt.

Varför drar du sådana slutsatser?
Man behöver ju inte ge barnen "allt" bara för att man har det ekonomiskt bra ställt. Jag tror dessutom att det är vanligt att folk som inte har det så jättefett faktiskt många gånger är MERA måna om att ge barnen det de pekar på. 
Däremot tror jag på att barn som inte får kämpa för sina saker alls, många gånger varken får känslan för sakernas värde eller förmågan att känna tacksamhet. Här behöver jag bara gå till släktingars barn, som har barnrum som ser ut precis så som det beskrivs i artikeln.  

Nu menade jag hög ekonomisk standard hos barnen som tex leksaker och iPhone som det beskrivs i artikeln. Jag uppfattar att artikeln skyller "dåligt" beteende hos barn på materiell bortskämdheten och jag anser att det är att göra det lätt för sig. Exemplet med föräldern som ger barnet för lite tid anser jag inte har med bortskämdheten att göra alls. Fast det är svårt att veta riktigt vad som menad då ingen definition av bortskämdhet görs i artikeln. Det verkar som att mycket leksaker, "curlande", dålig gränssättning ( som inte heller definieras), överarbetade vuxna, tidsbrist och en allmän ängslighet klumpas samman till att handla om bortskämdhet. Jag tycker att man klumpar ihop för många saker helt enkelt. Ett barn som har en leksaksaffär till rum behöver inte alls ha samarbetssvårigheter, vara egocentrisk och behandla omgivningen som tjänare. Jag ser inget samband där helt enkelt. Och jag tycker att mycket som beskrivs i artikeln inte alls handlar om bortskämdhet utan helt andra brister i ett föräldraskap.