Vill att 6åringen flyttar till sin pappa på heltid...:(

Nej du är ingen dålig förälder/ mamma, då di visar med ditt agerande och dina funderingar att du är rädd om din son och att du vill honom det bästa. Kan inte soc hjälpa dig med lite avlastning ifall pappan
Inte skulle vilja ta sonen på heltid? Lycka till ts hoppas det ordnar sig för både dig och sonen snart, styrkekram

Du är inte dåligt du tänker snarare väldigt klokt. Det gagnar varken dig eller din son om ni både båda mår dåligt. Mycket bättre då att han bor heltid hos ex pappa och kanske kommer en helg i månaden eller liknande till dig.

Du söker efter vad som blir ditt barns bästa. Moget och modigt tycker jag. Om inte pappa visar sig vara läsningen, har du sökt bup och barn och familj på kommunen? Avlastning och stöd till både dig och ditt barn? Kanske en kombination av mer pappa och mer stöd? Se det inte som allt eller inget utan sök fram o tillbaka. Fyra dagar varannan helg? Två? Eller två ibland och tre ibland? Tänker på dig.

Håller med de tidigare. Osjälviskt och modigt att se att ni behöver hjälp. Kanske kommer ni få en underbar relation när du får tid bli bättre och inte är inne i ett nedåtgående ekorrehjul! Jag anser att du är en riktigt bra mamma!

Absolut rätt tänkt! Ts, det du gör är att måna om din son och om dig själv. Det är inte meningen att föräldrarakapet ska knäcka en på mitten! Vilken nytta har så våra barn av oss? Gör som ovanstående skrivit, be soc om hjälp, eller använd sin diagnos för att få den avlastning du behöver av de hjälpinstanser som finns i samhället. Jag ska säga dig att jag har en underbar man, ett toppjobb, bra med pengar och nära som gärna avlastar med dottern. Trots det så undrar jag ibland vad jag givit mig in på. Ibland känns allt så övermäktigt och jag tror inte att jag ska fixa mammaskapet. Det jag vill ha sagt är att du varken är ensam eller svag. Och man behöver inte vara bipolär för att känna som du för under de omständigheter du lever i just nu. Lämna huvudansvaret för sonen en stund och ladda dina batterier! Kram

Tack ska ni ha för era fina ord, * gråter en skvätt* vi har varit hos bup under 1 års tid men det hjälper föga. Innan dess var vi på något som hette familjehuset men det gav ingenting heller tyvärr. Hans pappa har träffat en jättego tjej (som känner lite sedan innan) pappan har flyttat dit och ganska nyligen har vi bestämt att ha honom varannan vecka, vilket jag vart jätteglad över eftersom han under 6 års tid varken haft tid eller lust. Han har sitt missbruk bakom sig men är ren sedan 1 år tillbaka. Sonen var borta i två veckor med sin farmor i Norge och kom hem i söndags. Jag borde kännt lycka och varit ordentligt utvilad men kännde bara Att det var jobbigt * känns förjävligt med de känslorna* igår bröt jag ihop totalt och ringde pappan.. Ert par timmar senare kom han och hans tjej för att prata med mig ang detta. Dom förstår att jag inte klarar av det.. Jag sade att han mår onte bra pga att jag inte Mår bra och är arg jämt.. Alla barn är berättigade en bra uppväxt med glada föräldrar som hittar på saker.. Dom verkar kunna tänka sig att ha honom på heltid men det är mycket att diskutera. Dom skulle prata och sedan får vi prata igenom allihop.. Har någon av er vart med pm detta eller känner någon som har gjort såhär? Kram till er