Ni som vuxit upp i familjehem, är ni arga på bio föräldrarna nu i efterhand?

Jag är glad att jag kom därifrån så de fick ordning på sina liv och jag slapp växa upp där.
Är arg för att ingen öppnade ögonen och omhändertog mig förrän jag var 8 år trots tydliga tecken på en dålig situation i hemmet.
Är arg för att jag fick flytta så många gånger!
Familjehem, barnhem, barnhem, familjehem, släkting, jourhem.
Nej jag är inte arg på mina föräldrar, besviken och ledsen men inte arg. Jag är arg på socialtjänsten!

...och JA, jag skulle dra mig för att sätta mitt barn i familjehem. Aldrig någonsin skulle jag göra det. Har bara dåliga erfarenheter.

Jasså.. Hände det något illa?  ja, man hör ofta dåliga saker om familjehem. Jag har själv aldrig bott i något så jag har inte den erfarenheten, men jag tycker det är konstigt att det kan bli så fel.
Jag är väl blåögd och tänker att det handlar om trygg familj som vill göra allt för ett barn.  

Ja tänk om man kunde tänka mer på barnens rättigheter istället för föräldrarnas och låta någon adoptera dem så att de kunde få en egen stabil familj istället för att skyfflas runt.

Hur kommer det sig att de skyfflas runt egentligen? Det där har jag aldrig förstått. Tröttnar familjehemmen helt plöstsligt eller va? 

Om man låter dem adoptera, kan de ju inte bli en juridisk familj med sin biologiska familj igen. Det är väl den anledningen.. det är väl meningen att man ska återförenas. 

Svarar för min man som bott på många "sommarhem", fosterhem och familjehem. Alltid ditskickad av sina föräldrar som inte orkade med honom och en av hans systrar (medans 2 av systrarna slapp).
Ja han är arg, men framförallt så har det knäckt hans självkänsla. Några av hemmen var bra men de flesta var skit och han blev illa behandlad. Bästa hade nog varit att han blivit bortadopterad som mycket liten. Ja, eller att hans föräldrar varit bättre funtade såklart.
När han tar upp det med sin mamma idag så säger hon att han ville dit...ehhh!! Jo tjena.

Första behandlade mig som slav. 8 år gammal och jag fick göra ALLT i hemmet och på gården.
Rymde därifrån efter 2 månader.
Hamnade på ett akut barnhem där jag fick bo 2 månader. Kom till ett annat barnhem där jag spenderade 6 månader. Blev hämtad av en fosterfamilj sär jag bodde i 6 år sen tröttnade dom och slängde ut mig. Flyttade till min farmor och sen blev jag placerad på ett jourhem.

Soc ville placera mitt barn i minst 3 år och tyckte att jag skulle gå med på det frivilligt.
"för barnets bästa..." som det så fint heller.

Jag vägrade totalt så dom hotade om att gå vidare rättsligt med lvu.
Dom letade familjehem och skulle kalla både mig och mitt barn på "förhör" för att finna ett passande hem.

Mitt barn blev helt förstörd av detta besked! Mådde oerhört dåligt psykiskt, hade plötsligt alltid "ont i magen", gick hem från skolan, sov dåligt och sov varje natt hos mig.
Hemskt var det, för oss alla i familjen.

Men så fick jag ett brev där det stod att utredningen var klar och att familjen inte är i behov av någon insats.

Soc klampar förmodligen bara vidare in i någon annan barnfamilj, helt ovetandes av den enorma skada dem har orsakat mitt barn!! (och oss alla i familjen)!

Ibland tänker jag på hur det hade gått för mitt barn om jag varit "svag, naiv, godtrogen" och gjort som soc ville???

Hade ALDRIG förlåtit mig själv om jag låtit soc ta mitt barn!!

oj...men om det hade blivit så att barnet placerats i 3 år, hur ofta skulle ni få träffas då? Är det inte stor risk att anknytningen blir helt krashad? Det borde gälla oavsett hur gammalt barnet är.
Jag tycker inte att det är fel med placeringar om det verkligen behövs, men det låter ju sjukt med först "3 år" och sedan "ingen insats"...helt olika budskap! 

Jag har ingen erfarenhet av familjhemsplaceringar alls. Mina uttalanden är bara vad jag tror och jag talar inte för någon annan än mig själv.

Självklart kan någon hamna i tillfälliga bekymmer som gör att barnen måste placeras hos nån annan under en period medan föräldrarna kan jobba på att må bra igen. Men som förälder har man inga rättigheter-bara skyldigheter. Det verkar som om man som biologisk förälder kan få hur många chanser som helst- men barnen har bara en barndom!

Att låta barn bo hos föräldrar som är inkapabla att fullt ut möta ett barns behov är så fel! Det är klart att barnen i mångt och mycket försvarar sina föräldrar- de är de enda man känner till och man älskar ju dem! Men är det rätt att barn ska vara rädda, få ta alldeles för mycket ansvar, inte få den chans att utvecklas till de personer de ar kapacitet till?

Som sagt om det gäller en placering för en kortare period på upp till några år beroende på barnets ålder (borde vara kortare tid för yngre barn) då är det en sak. Alla familjer kan drabbas av kriser där man som förälder behöver hjälp och då är ju systemet fantastiskt.

Men det finns ju även sk. uppväxtplaceringar, där man bedömt de biologiska föräldrarna som oförmögna att NÅGONSIN ta hand om barnet och ändå låter man inte barnet få en egen familj genom adoption! ( Detta har hänt någon i min bekantskapskrets där de haft barnet hos sig sedan det var i tvåårsåldern men de kommer inte att få adoptera barnet trots att de vill och att föräldrarna aldrig kommer att få vårdnaden)

Eller exempel där barnen placerats under en tid och hunnit rota sig i det nya hemmet, för att sen slitas upp och tillbaka till bio till det kraschar igen, återigen placering kanske i ny familj, tillbaka igen osv..

En annan aspekt är ju detta med rätten att få känna sig älskad. I situationen med familjehem kan ju inte detta vara optimalt. Som familjehemsförälder vet du att du har barnet till låns och att närsomhelst kan barnet ryckas från dig. Du ska dessutom aktivt medverka till kontakt med bio och att barnet ska hem. Kommer du då att aktivt knyta an till barnet och älska det som ditt eget-det blir svårt och om det händer ses det väl mer som något negativt då det kan försvåra återgången till bio. Eller där man helt enkelt gör det för pengarna. Kan vara svårt att känna sig älskad under de premisserna.

Vid en adoption finns alla möjligheter till anknytning åt båda hållen så att barnen kan få all de kärlek de förtjänar. Det vanligaste i Sverige idag är öppen adoption (tror jag) där man kan ha kontakt med de biologiska föräldrarna om man vill ( och om de vill) men skillnaden är att barnen VET att de har en trygg familj och en mamma och pappa som älskar dem och som ingen kan ta ifrån dem.

Och ja, jag är kraftigt färgad som varande adoptivförälder åt ett barn där de biologiska föräldrarna insåg sin begränsning och satte barnets behov framför sina egna.

Jag är inte bittra på mina föräldrar i efterhand... Eller ja, hade pappa gått första gången hade vi inte blivit placerade. Sen hade jag velat reda ut saker och ting innan mamma dog.

Har bara dåliga erfarenheter när det gäller soc så ALDRIG att jag skulle låta mina barn bli placerade. Inte en chans!

"anonym samma som#4"

Jag förstår vad du skriver, men samtidigt har ju barnet redan en egen familj även om den inte är bra.
Jag förstår det ur barnets synpunkt också, men jag förstår inte hur man skulle kunna bedöma att några är oförmögna att NÅGONSIN ta hand om sitt barn som du skriver. Adopterar man bort det sätter man ju stopp för den processen. Jag kan förstå det om det handlar om äldre, döende föräldrar men..   

Nu vet jag ingenting om hur det såg ut i just det här fallet, men soc. kan ha kommit fram till att det inte är aktuellt med någon insats eftersom vårdnadshavaren vägrar frivilliga insatser och helt andra kriterier måste vara uppfyllda för att det ska bli aktuellt med tvångsomhändertagande. Det behöver alltså inte nödvändigtvis innebära att soc. först ansåg att man skulle sätta in insatser och sedan att det inte behövdes några insatser.

Beroende på anledningen till placeringen kan umgänget se väldigt olika ut. Jag har sett exempel på när barn placeras pga föräldrarnas bristande förmåga att klara föräldrarollen (pga t.ex. neuropsykiatrisk problematik, begåvningshandikapp m.m.), men där en nära kontakt har ansetts gynna barnet. I såna fall har umgänget kunnat vara mycket omfattande. Vad det har handlat om i de fallen har framförallt varit att se till att barnet får tryggheten av att bo hos och bli omhändertagen av stabila vuxna som t.ex. klarar av att se till att barnet går till skolan, går på läkarbesök, får näringsriktig mat m.m. Det har då inte på något sätt ifrågasatts att de biologiska föräldrarna älskar och månar om sina barn eller att en omfattande kontakt gynnar barnen.

Läste nu att hon skrivit att soc. sagt att det inte fanns behov av några insatser, då håller jag med om att det låter lite märkligt att de först hotat med LVU (även om jag har full respekt för att det ibland kan vara svårt att göra rätt bedömning av en situation när man kommer in utifrån).

Det du kan läsa på nätet är inte alltid sant och inte alltid objektivt. Försök kom ihåg att en sak ofta har två sidor. Skulle du fråga soc skulle nog deras bild av saken vara helt annorlunda.

Men om du är av sorten Soc Är Människor Som Äter Upp Oskyldiga Små Barn så kan du bortse från ovanstående.

Jag antar att det är otroligt svårt att bedöma i vissa fall. Men just detta fallet handlade om bioföräldrar med utvecklingsstörningar och man redan provat med stödinsatser av olika slag.

Jag hörde en kvinna på radion som berättade om sin uppväxt med sin psykiskt sjuka mamma. Det hon berättade ska inget barn behöva gå igenom.

Nej men hur länge ska barnet behöva vänta på att mamma och/ellerpappa ska bli nykter/frisk/mogen. Och hur många gånger ska man bli besviken på att de återigen valde spriten/knarket/annat före en själv?

Jag förstår att det är jättesvårt att göra en bedömning om placeringar och det är alltid lätt att vara efterklok. En adoption är ju oåterkallerlig. Men om en barn varit placerad i en familj sen det var spädbarn och bott där i fem år, det känner ingen annan mamma och pappa än dem- så ska helt plötsligt barnet till en ny mamma (den biologiska) som det kanske knappt har träffat. Om inte den biologiska mamman ( eller pappan för all del) är superstabil med 100% säkerhet att en ny placering aldrig kan bli aktuell  är det inte för barnets bästa- bara för bioföräldrarnas.

Vi pratade aldrig om hur umgänget skulle se ut efterssom en placering i mina ögon aldrig var aktuell!

Jag frågade soc om dom hade något annat förslag på en frivillig insats, men det hade dem inte.
Det var bara placering som var aktuellt, inget annat kunde "hjälpa" oss.
Flera ggr sa dom att "förhoppningen är att barnet så småningom skulle få flytta hem igen".

Vi mår alla bra idag, men har förlorat all tillit till myndigheter, eller iaf till soc!!