Studera på annan ort. Pappan vägrar

Nej, det är inte skadligt. Dessutom hänger det på mamman att se till att övergången bli bra. Slänger hon bara över barnet är det hennes ansvar att det blir svårt för barnet. Åter är detta inget du kan lasta papporna för utan här handlar det om mammor som inte tar sitt ansvar eller agerar efter barnets bästa.

Att tro att en sexåring klarar det mycket bättre än en treåring är fel, helt fel. det handlar om individer och inte ålder. Är mamman så bra som du vill göra gällande så vet hon detta och agerar därefter vid inskolningen.

Du får tycka vad du vill men sanningen är att du har fel.

Du är rätt säker på din sak. Att små barn inte påverkas negativt av att byta boendeförälder om inskolningen sker ansvarsfullt och pedagogiskt. Har du yrkeskunskaper i barnpsykologi eller någon forskning som stödjer din tes. Jag kan ändra uppfattning men inte bara efter någons åsikter på ett internetforum. Lite nyfiken faktiskt.

Ja det är jag eftersom jag för en generell diskussion. Du å andra sidan är mycket säker på din sak fastän den är mycket vinklad till mammors fördel.

Jag har läst mycket  utan att för den sakens skull vara utbildad, helt enkelt för att det intresserar mig och för att det har hjälpt mig och mina barn.  Vad min utbildning eller länkar har med saken att göra förstår jag faktiskt inte eftersom du knappast heller styrker dina åsikter med länkar eller forskning. Det finns en signifikant skillnad dock, jag skulle kunna göra det om jag ville, det kan inte du, fortfarande pratar jag generellt,

Det enda jag tror är att små barn behöver kontinuitet i relationen till sin primära vårdgivare. Det baserar jag på mina lekmannamässiga kunskaper i anknytningsteorin. Forskning har visat att barn traumatiseras av separationer från sin primära anknytningsperson. Barn har en förmåga att knyta an till nya vårdare om denna är närvarande och omsorgsfull med barnet men traumat efter separationen kvarstår. Såklart blir det inte en lika stor påfrestning för barnet om den nya personen är välkänd sedan tidigare. Men barnets trygghet ligger ändå i första hand i relationen till den primära anknytningspersonen. Barnets anknytningsbehov är störst och känsligast för störningar fram till tre årsåldern. Kvaliteten på omsorgen har också viss betydelse även om jag tidigare hävdat motsatsen för enkelhetens skull. Om den primära anknytningspersonen inte är tillräckligt trygg och känslig i sin omsorg över barnet kan det också vara skadligt för barnet och hämma dess utveckling. I sådana fall kan det faktiskt vara bra att i vissa fall byta vårdare. Du kan googla på Bowlby och Ainsworth och Attachment theory om du är nyfiken. Sluta påstå att jag är jävig till kvinnors fördel när det inte riktigt stämmer. Anledningen till att jag oftare tycker att mamman är bättre lämpad än tvärtom är för att det fortfarande är kvinnor som tar störst ansvar över barnen och därmed också har bäst relation till dem.

Jag har förstått att du bygger dina åsikter på det. Men som jag förklarat vid upprepade tillfällen så faller de teorierna platt, annars hade min son inte haft en fördel av att bo hos sin pappa tex då jag alltid har varit den primära anknytningspersonen. Barnet knyter normalt inte an till en ny vårdare utan en redan befintlig, det är inte adoptioner vi pratar om!

Vidare tar du den teorien som ursäkt för att utesluta papporna. Mammorna är ju så gott som alltid primär. Barn traumatiseras inte av separationen utan hur den görs! Du blandar teorier och forskning till en enda sammelsurium för att exkludera pappor, ser du inte det?

Nej jag är faktiskt inte intresserad av dina anknytningsteorier eftersom du använder dem fel i fel sammanhang.
Jag kommer aldrig sluta att påpeka att du är jävig helt enkelt för att det är det du är! med tanke på vad du skriver i inlägg 116 så är även du medveten om det. Nu råkade du bara känna dig träffad av att få läsa en uppenbar sanning.

Jag tror att män oftare överger sina barn än vad kvinnor gör. Vet inte om det beror på biologi eller socialisering. Med att överge sitt barn menar jag dom föräldrar som försvinner på grund av sina egna behov. Inte dom föräldrar som avstår boende på grund av barnets behov. Vi vet egentligen ingenting om hur ts och pappan tänker kring boendet. Det enda vi vet är att barnet bor hos mamman och har umgänge hos pappan varannan helg. Mamman skulle inte kunna neka pappan växelvis boende om han önskade så. Därför utgår jag bara ifrån att de antingen gemensamt kommit överens om att det är för barnets bästa att ha sitt boende hos mamman eller att pappan inte är intresserad av att ha växelvis boende. I vilket fall som helst så är det bäst för barnet att flytta med mamman enligt mig.

Då är vi tillbaka på ruta ett för det var här diskussionen började, märker du det?
Jag vet att det förekommer men inte är speciellt vanligt nu för tiden. Däremot är det vanligare att de tvingas till vh och när man ser ditt resonemang ser man tydligt varför det är så. (vh har man bara om man är ointresserad eller olämplig) Det betyder inte att de är mindre lämpade utan mammor som tar sig rätten att döma ut sitt ex som olämplig. Det handlar sällan om barnets bästa utan kvinnans egetintresse.

Ett stort misstag du gör är att tro att vv är det bästa. Det är pga att du tror det som gör att du dömer ut vh så som du gör.

Om man ska hålla diskussionen på en vettig nivå så ska barnets behov vara vägledande i bedömningar gällande boende och umgänge i största möjliga utsträckning. Jag tror att vi kan vara överens om det i alla fall. Barn har behov av båda sina föräldrar. Barnet har ett behov av att föräldrarna ska vara både kroppsligen och känslomässigt friska och att vårda barnet och lägga barnets behov före sina egna. Barnet har ett behov av en tät och regelbunden kontakt med båda föräldrarna och ju yngre barnet är desto viktigare är det. Barnet har ett behov av en konfliktfri uppväxtmiljö och föräldrar som försöker samarbeta på ett konstruktivt och fredligt sätt. Barnet behöver ha föräldrar som förstår dess kroppsliga, känslomässiga och mentala behov och klarar av att tillfredsställa dem på utvecklande och respektfyllt sätt. Alla föräldrar fallerar väl på någonting även om de flesta gör sitt bästa och man får då göra det bästa av situationen och ge det näst bästa. Med det menar jag att det bästa för barn vore att få växa upp i en hel familj med båda föräldrarna lyckliga med varandra och med livet och ständigt närvarande i sina barns liv på ett kärleksfullt sätt. Separerade föräldrar har redan misslyckats med detta och då får de försöka göra det bästa möjliga för barnet under omständigheterna. Vad det näst bästa är för barnet är det vi inte riktigt är överens om. Det näst bästa skiljer sig med all säkerhet beroende på de inblandade och rådande omständigheter. Barn är olika med vitt skilda behov och en lösning fungerar inte för alla. Men det är vi också överens om. Jag förstår inte vad vi argumenterar om. Du tycker att båda föräldrarna är lika viktiga och att barnet ska bo med pappan. Jag tycker också att båda föräldrarna är lika viktiga och att barnet ska bo med mamman. Du påstår att jag har personliga skäl att vara av den åsikten. Det kan ju lika väl vara du som har det problemet. Du vore ju hemskt för dig att börja ifrågasätta ditt beslut gällande ditt eget barn (ni fattade säkert rätt beslut under omständigheterna).

Jag utgår från det hela tiden, barnets behov.

det jag inte håller med om är att det bästa för barn är att bo i en kärnfamilj, tvärt om. Många barn mår dåligt för att föräldrar håller ihop. Det bästa för barn är föräldrar som mår bra och är harmoniska, som kan tillgodose sina barns behov. Att kärnfamiljen är en norm och det bästa är en gammal föreställning.

En separation innebär inte ett misslyckande i sig, inte ens i relationen behöver det vara ett misslyckande. Åter är det här en gammal föreställning om att det är tvåsamhet som är norm och allt annat är en anormali som kan åtgärdas på något sätt (nytt parföhållande i kärnfamiljsliknande situation)

Jag kan nästan tänka mig det att du inte förstår diskussionen. Jag argumenterar mot din syn som mamman som automatiskt den mest lämpade föräldern och att pappan automatiskt spelar ut sin lämplighet.

Jag påstår inget av det utan tar fasta på det du själv säger (inlägg 116). Ja du, möjligt att jag skulle kunna ha problem med mina egnaa fördomar och föreställningar men när det gäller barn och deras situation frågar jag mig ständigt varför jag tycker som jag tycker, vad det beror på, vilka föreställningar har jag som bygger på det jag tycker osv osv. Jag ägnar mig således åt mycket självreflektion när det gäller det här. Jag gör det inte för att det är så roligt utan det går av gammal vana eftersom jag övergav" mitt barn och lät" det bo hos pappan. Så starkt kritiserad och ifrågasatt som mamma, kvinna och människa har jag aldrig någonsin varit och det tvingade mig till att börja reflektera över mig själv helt enkelt för att jag var tvungen att veta inför mig själv varför jag beslutade som jag gjorde. För enligt i princip alla andra var jag så värdelös att jag knappt hade rätt att leva. 

Men visst kan det vara personliga problem som gör att jag hävdar att mamman inte automatiskt är bättre för att hon är primär anknytningsperson. Visst kan det vara personliga problem som gör att jag hävdar att pappan är lika bra som mamman och att vh inte har ett smack med bättre/sämre förälder att göra. Visst kan det ha det men jag tror personligen inte att det är så därför att hur jag än "dömer" så dömer jag mig själv som sämre eller bättre eftersom jag har erfarenhet av alla roller. Som ensamstående, som boförälder, som vh-förälder, som vv-förälder, som bitter osv Och jag har erfarenhet av att vara barn till skilda föräldrar.

Reflekterar du själv över varför du säger, tycker och tänker som du gör och vad bygger du detta på?
Vilka fördomar och erfarenheter har du?

Det enda jag inte har erfarenhet av är att vara pappa.

Det försöker jag att kompensera genom att läsa det de skriver om motsvarande situation. Fortfarande har jag svårt att ta in det kompakta motstånd de oftast möter.

Jag har erfarenhet av att leva tillsammans med en separerad pappa, med alla dess motstånd som kommer längs vägen. 
Det i sig gör att jag:
1: Ibland skäms ofantligt över att tillhöra det kvinnliga släktet.
2: Ändå är ohyggligt glad över att jag är kvinna och slipper bli ifrågasatt som förälder bara av automatik och pga kön.  

Vänta du bara tills du gör tvärt emot vad kvinnor förväntas göra då är du än mindre värd än en pappa.
Halvt på skämt, halvt på allvar.
Men jag känner lite samma, att jag många gånger skäms för att vara kvinna och mamma.

Oh, det vet jag ändå, jag är bonusmamma. Längre ner på stegen hamnar man inte bland hatiska kvinnor. 

Aj då. Det är helt sant. Ni är än minst värda av alla.
Jag undrar ärligt om synen på bonuspappor är lika? Men jag misstänker starkt att de bara är ett plusvärde.

Jag skyndar mig att tillägga att jag inte alls tycker så, det är den uppfattning jag fått.

Jag tror även jag att bonuspappor är ett plus, och bonusmammor är ett minus. 

Återigen läser du in vad du själv tycker i mina texter. Jag har aldrig sagt att kärnfamiljen gör alla lyckliga, inte ens barnen. Men eftersom jag tror på att barn behöver en tät och regelbunden kontakt med båda sina föräldrar så tror jag att det underlättar om föräldrarna bor i någon sorts familjekonstellation. Jag tror på att det bästa för barnet är att ha fri tillgång till båda sina föräldrar och att förälderna finns tillgängliga till barnets förfogande så ofta som möjligt. Detta gäller som sagt båda föräldrarna. Små barn har nog behov av båda sina föräldrar dagligen skulle jag tippa på. Att föräldrarna bor i samma hushåll eller åtminstone som grannar och kommer överens är en grundförutsättningen för att daglig kontakt ska fungera utan konflikter. Inget växelvis boende eller annat arrangemang där föräldrarna turas om att ha barnet kan helt och hållet kompensera för det faktum att barnet alltid lever i saknad över den av föräldrarna som just då inte är närvarande. Jag har aldrig påstått att du är en dålig förälder. Kanske är du en riktigt bra förälder till och med om det var barnets behov som låg som underlag för beslutet att du blev umgängesförälder. Och det är högst beklagligt om du fått ta skit för det för att sätta sitt barns behov framför sina egna gör en till bättre förälder. Jag vet inte hur omständigheterna såg ut för er och kanske skulle jag bedömt situationen annorlunda om jag skulle varit i din sits, kanske inte. Jag lever inte tillsammans med pappan till mitt barn. Hur vi än väljer att lösa boendesituationen för barnet kommer det ur barnets perspektiv aldrig bli lika bra som om vi hade lyckats reparera vårt förhållande och fortsätta tillsammans.

Och har dessutom helt ofrivilligt hamnat i värsta kvinnofällan genom separationen från barnets pappa. Såklart jag vill vara med mitt barn hela tiden men jag vill också att mitt barn ska ha en pappa lika mycket som en mamma. Men jag kan inte tvinga pappan till ett umgänge hur mycket jag än skulle önska att han skulle vara närvarande i barnets liv. Det är mycket lättare för en pappa att dra för han vet att det alltid finns en mamma kvar som inte sviker sina barn (jag generaliserar). De flesta mammor skulle inte överge sina barn och kallt räkna med att det finns en pappa som plockar upp alla bitar. Det absolut vanligaste i min omgivning är att båda föräldrar fortsätter att ta ansvar för sina barn efter en skilsmässa men i de fall det verkligen krisat är det alltid mannen som har dragit. Det är banne mig inte jämställt än. Och så länge det inte är det är män oftare sämre föräldrar än kvinnorna.

Det här egentligen off topic. Men kvinnor och män är inte föräldrar på samma villkor. För männen är föräldraskapet "frivilligt". För kvinnor är det inte det och moderskapet är fortfarande heligt. Så är det fortfarande. Både du och jag är offer för den synen. Du när du blir kritiserad i ditt föräldraskap när du valt att vara "omoderlig" och jag som är ensamstående som ska försöka vara "två föräldrar för priset av en". Jag hade planerat för ett jämställt föräldraskap men det går inte om ena drar och jag skulle mycket hellre vara i din situation än min egen. Mitt barn behöver också två föräldrar. Jag har inte riktigt bearbetat klart mina egna problem än men det betyder inte att jag är helt tappad bakom en vagn eller saknar all förmåga att tänka objektivt.

Först av allt anklagar jag inte dig för att vara korkad eller inskränkt, tolka det inte så för det är inte så jag menar. Jag tycker bara att du tycker fel. (Ja, ja, jag vet hur dumt det där låter ) men jag har förståelse därför att jag har varit där du är. Så länge man pratar, ältar och petar i det så går man ju framåt! Det är därför jag personligen tycker att det är bra när du ställer frågan "har du problem" (lite kort dårå) Just nu tycker jag att det framgår rätt tydligt vilka brister ett forum har, diskussionerna tenderar till att bli platta och utan de där skiftningarna som finns över en kopp kaffe.

Det är helt sant att både mammor och pappor är offer för föreställningar och jag tror att det är det jag värjer mig så mycket mot. Man måste få vara förälder under sina egna förutsättningar! Det är därför jag blir upprörd över att säga vh = oengagerad därför att det kan ligga så oändligt mycket bakom.

Däremot håller jag inte med om att föräldraskap är frivilligt för män i större utsträckning som kvinnor. Kvinnan bär barnet men bägge ser till att barnet blir till. Sen kan man förvisso inte dra till med klyschan "kvinnan kan alltid välja abort" för så enkelt är det inte. Men till syvende och sist, så anser jag att det är lika "frivilligt" för bägge men på olika sätt och olika plan.

Sen beklagar jag verkligen din personliga situation. Jag förstår verkligen att det är en jäkla sits, att alla goda ideer och föresatser faller platt till marken.  Jag har egentligen inget annat råd än att älta, gnissla och bearbeta till den dagen du kan säga att allt är ok, "jag ville det där men det bidde det här" och vara tillfreds med det.