Någon som kan ana hur rätten skulle döma?

Tr dömmer till det som är bäst för barnen efter att lyssnat på er bådas redogörelser för varför varför/ inte det ska förändras. Då kan du ta upp din oro

ja självklart förstår jag det!!! men hur troligt är det att han skulle få MER umgänge när jag inte har "teknisk bevisning" på mycket av det som hänt??

Början vh och går det bra så kan det gå vidare till vv. Har du inte bevis annat en vänner och anhöriga så har du inte mycket att komma med utan håller tyst om sånt annars är inte du heller trovärdig

Så då får barnet skickas till en psykiskt sjuk och misshandlande förälder :(

Ja om du nu inte har trovärdigt bevis av läkare eller är du läkare som professionellt ställer den diagnosen? Många drar till med det men det krävs bevis inte ditt ord på det.

föräldern HAR diagnoser, ställt av en läkare.

Lagarna är väldigt dumma. För det första så måste du ha en duktig familjeadvokat. Annars så kommer du ingen stans med ditt ärende.

Ett av mina barn har blivit misshandlad med märken. Pappan ha fortfarande samma umgänge som innan pga soc tycker inte det är tillräckligt allvaligt. Han har gått i terapi för sitt humör utan reslutat. Han hävdar att jag är psykiskt sjuk och mår inte bra. Misshandlar mina barn psykiskt.

Så för hoppningsvis så få du en bra socutedare som skriver rätt. Den utedningen som tr går efter. Tyvärr finns det många dåliga socutredare som inte vågar ta de andras parit och är nerutrala. Då kan tr dömma hur som helst.

Du skriver inte hur gammal barnet är. Är det så stort så det kan ringa till BRIS ombud så går det mycket på barnets talan. Lita inte på socutredarens samtal med barnet. De kan ställa sådana frågor som ni förlorar på.

Kolla om grannarna kan lämna in en anonym orosanmälan till soc att barn far illa. Skickar man det så är det lättare att inte avslöja sig vem man är.

Lycka till!      

Du känner till talesättet att man ska vara försiktig med vad man önskar sig, för det kan hända att man får det?

Ett i avtal eller dom reglerat umgänge skulle medföra fler nackdelar för dig, inte som du tänker dig, fler fördelar:

Då det finns ett reglerat umgänge så kan du inte "straffritt" inskränka umgänge, göra avsteg från hur det brukar vara etc. utan då är du skyldig att se till att det följs. Som du har det nu, med ensam vårdnad och oreglerat umgänge så bestämmer du i praktiken helt själv, ända fram till det att en domstol reglerar umgänget, vilket i sin tur förutsätter att den andre föräldern stämmer dig. 

Nu kan jag inte alls uttala mig om hur det är i just ditt fall, men utifrån hur det brukar se ut så förefaller det rätt osannolikt att rätten skulle begränsa umgänget mer än hur det är i dag (med tanke på att det bara är dagumgänge).

Med andra ord skulle en rättsprocess som du själv initierar med största sannolikhet leda till att du uppnår precis motsatsen till vad du säger att du vill uppnå. 

Det är PRECIS så jag också tänker!!! Det är därför jag tvekar, annars hade jag redan gjort det.
I dagsläget VILL INTE pappan ha mer umgänge så således, som du säger, så har jag det precis som jag vill nu. Min önskan är naturligtvis att det någon gång i framtiden går att ha minst varannan helg men helst varannan vecka. I nuläget säger pappan absolut nej till båda delarna men kan kanske tänka sig varannan helg i framtiden. Dock vill jag ju att han beter sig trevligare mot barnen innan det blir så.

Som sagt, i dagsläget så har jag kontrollen, men om en domstol dömer kanske de dömer helt mot det jag tycker eftersom rätten i dagsläget sällan lyssnar på "orden" varken från förälder eller barn.

Tack för tankeställaren och lite bekräftelsen av vad jag funderat på!

Hur gammalt är barnet och hur stor "risk" tror du att det är att han stämmer dej?

Vad är det för psykiska diagnoser han har som påverkar hur han är mot barnen? Kan du förklara vad han gör mot barnen?

Vad händer nattetid som är så skrämmande för barnen?

Att försöka reglera föräldrars relation och beteende via domstol är ett av de absolut sämsta alternativen, dels därför att det sällan fungerar särskilt bra – därtill är juridikens redskap allt för trubbiga – och dels därför att rättsprocessen i sig själv oftast fungerar som bensin på brasan.

Jag tror att du hamnar i de tankegångarna därför att situationen är jobbig, ovissheten är jobbig, er föräldrarelation är jobbig osv, men utifrån det du har berättat (låt vara att det är lite, men ändå) så tror jag det vore att gå ur askan i elden om du skulle starta någon rättsprocess.

Det är naturligt att man tänker i hypotetiska banor och försöker se in i framtiden, men samtidigt måste man försöka hålla i minnet att den oro man kanske känner inför framtiden inte nödvändigtvis blir verklighet, med andra ord, man ska vara försiktig med att ta ut konflikter i förskott.

Jag uppfattar det som om barnet är litet och det är inte heller alltför länge sen ni separerade, så kanske är det så att det så småningom planar ut lite?

Sen är det också så, vad gäller sånt som t.ex. "psykisk misshandel" att det fungerar upp till en viss punkt, men det finns mycket du kan göra för att förhindra tillfällen till sådant. Kanske är det också så att en hel del av det ligger i det förflutna, vilket är illa nog, men att det över tid är avtagande?

barnet är i förskoleåldern.
Han har neuropsykiatriska diagnoser. Sedan är det rätt troligt att han även har en personlighetsstörning men det kan jag inte säga eftersom han inte har diagnos på det.

Han åker ifrån barnet, han ligger och sover fast barnet ropar, skakar på pappan, t o m lägger sig hos PÅ pappan. Han vaknar inte. Ligger och sover i 5-6 timmar efter att barnet vaknat så barnet får var själv uppe och utan frukost innan han vaknar till liv.
Barnet får inte hjälp med saker för han är trött och inte orkar gå upp utan barnet får klara sig själv större delen av dagen.
Barnet har således ingen som helst trygghet hos pappan och vet aldrig om han är hemma när hen vaknar osv.

Han skriker åt barnet (och då menar jag skriker!!), även åt saker som är naturligt (barnet hostar när det är förkylt, kräks när hen har magsjuka etc) för det är inte acceptabelt enligt honom.
Han säger nedlåtande saker till barnet.
Han skämtar på barnets bekostnad (vilket ett sådant litet barn eg inte alls har förståelse för så barnet tror ju att det är nåt fel på hen).
Skrämmer upp barnet så det knappt vågar leka.
Barnet är stelt, rädd och försiktig i pappans närvaro.
Barnet vågar inte säga hur det känner i rädsla för att pappa ska bli arg etc

Svårt att förklara allt!
Jag VILL givetvis att barnet ska ha en relation, en bra sådan med sin pappa. Jag är inte ovän med pappan i den bemärkelsen. För mig skulle det givetvis vara en lättnad om jag fick "hjälp" med barnuppfostran och att vi tog halva tiden var. Så jag vill inte "ta" barnet ifrån honom, jag vill bara att barnet ska ha en trygg uppväxt.

jo det har du nog helt rätt i.
Jag är rädd för att barnet ska fara illa i framtiden och det gör mig väldigt desperat att få till något bra men det kanske är så att jag måste se tiden an och se vad som händer framöver.

Jag tror tyvärr inte det över tid är avtagande om det inte händer något drastiskt eller om jag kan hitta en strategi som får det att lugna sig. Får som sagt avvakta och se.

Varför har ni inte kontaktat soc för att få hjälp med umgängesstöd? Jag menar, att bara neka umgänge är inte vidare smart tyvärr. Sen, att barnet ska ha umgänge och pappa skriker och går på är inte alls bra det heller. Men med umgängesstöd kan umgängen fungera.

jag nekar inte umgänge. vi är överens om detta umgänge.Pappan vill i dagsläget inte ha mer umgänge men jag pratar om framtiden.
Om han av någon anledning får för sig att han ska ha mer umgänge.

En av orsakerna till att jag inte kontaktat soc är att han inte anser att han gör något konstigt. Han säger att han förut skrikit på barnet men inte gör det längre men i övrigt ser han inget fel i det han säger och gör. när jag kommenterar hans saker han gör och säger är jag den som är dum i huvudet fast jag ser hur barnet mår och dessutom inte ens vill vara hos pappan i nuläget, mer än det som är bestämt. Eller skulle nog kunna tänka sig träffa honom mer om jag var med, men det funkar ju inte flera ggr i veckan.

Därför skulle han aldrig gå med på att soc drogs in och då tror jag det blir samma grej som om en domstol skulle komma in. Det skulle bli tjafs!
Jag vill ha det lugnt för barnets skull! Vill inte ha tjafs och grejer!

Några saker, tycker jag känner igen detta.

Om pappan väljer att dra det till tingsrätten är det inget du kan göra för att stoppa det.
Kan ni samarbete kringa saker som skola, vård, dagis mm kan det mycket väl bli GV om pappan vill.
Blir det en TR-tvist kommer socialen göra en utredning där det kommer lyssna på dig, skolan, pappan eventullt barn (beror på ålder) mm Saker som diagnoser mm kommer ingå i utredningen. Sen gör de en rekomendation avseende vårdnad och umgänge.
Har pappan haft ett fungerande dagumgänge skall det mycket till från att det inte skall bli ett fastställt dagumgänge vid en dom.

Ts, nu förstår jag inte alls.... Han ska inte ha umgänge alls på egen hand med barnet! Som du beskriver honom kan barnet fara väldigt illa av att vara ensam med honom ens under kortare dagtidsumgängen.

Varför funkar inte kortare umgängen dagtid när du är med menar du? Du beskriver att ni är vänner och är överens så då förstår jag inte varför ni inte kan ses 2-3 gånger per vecka så barnet får bibehålla en nära kontakt med sin pappa men samtidigt är skyddad mot utbrott osv.

vi är "vänner" men han behandlar inte mig bra heller vilket gör att varje gång vi ses mår jag dåligt och då jag redan har dålig ork så tar det så mkt energi att jag tappar flera dagar efteråt och då blir jag inte någon bra mamma.
Jag har varit med vid kortare dagumgänge fram tills nu men jag pallar inte mer!

Han har inte "tid" att ses så många ggr per vecka...
Han kan ses när han har "tid" och lust och det vi kommit överens om är det som funkar. Enda dagen som funkar.