Hur tar man beslutet om att bli ensamstående mamma via insemination?

Kan man inte få en spännande, sportaktiviteter och ordningssam förälder / stabilt hem om man bara har EN förälder? Lycka till Ts!

Du vet väl om att du inte kan göra dig av med barnen/barnet, som du kan göra med männen?  

En familj är inte bara två vuxna och barn! Vars har ni lärt er det? En man och en kvinna som bor ihop utan barn är en familj. Likaså en man och fem barn som bor ihop. Tre kvinnor och en man...

Jag vill inte ha några diskussioner om vad ni tycker om "inseminationsmammor" eller vad ni kallar dem. Det är bara trångsynta människor som anser att ensamstående kvinnor inte kan bli gravida. Alla barn tänker inte likadant och hellre en förälder (ja, egentligen kan man ju säga två) som önskade barnet än att ha två föräldrar och vara oönskad.

Jag tycker det är egoistiskt att ha anonym donator, men om man har öppen donator tycker jag inte det är något fel alls! Och förövrigt, som jag och många andra säger, det ÄR egoistiskt att skaffa barn. I alla lägen.

ts, jag känner en tjej som skaffat 2 barn genom insemination i danmark, hon bor ihop med sin bästa kompis (de är barndomskompisar dessutom) så hon har gott stöd både från henne och sin familj och kompisens familj.. (kompisen kan inte få egna barn så hon är så glad över att få vara med och dela!..

det jag ändå vill komma till är:
   1. du är väldigt ung fortfarande, du kanske har 20år till som fertil! :)
2. jag tycker att du kanske skulle försöka söka terapeutisk hjälp som kan hjälpa dig med dina relationsproblem i första hand - för det är ju där skon klämmer! kan du få hjälp att komma till insikt med varför det blir som det blir med dina relationer och sedan få hjälp att bearbeta med problemet så kanske du kan nå till en lyckad relation i framtiden? :)

önskar dig lycka till!  

Kära TS. Bortse från alla heteronormativa kärnfamiljshetsare och läs mitt inlägg! Jag har en syster samt en vän som båda skaffat barn på egen hand av liknande skäl som dig. Jag vill ge dig input utifrån det jag fått från dem.

Det allra viktigaste du behöver tänka på är att ha ett rejält nätverk omkring dig. Föräldrar, vänner, whatever, men folk som du träffar ofta och som kan och vill knyta an till barnet så att de kan avlasta dig lite då och då. Att vara själv med en bebis dygnet runt är JÄTTETUFFT! Aldrig en sekunds vila, inte tänka på något annat, ständigt närvarande i tankar och kropp, inte bestämma något själv, anpassa sig hela tiden. Barnet kanske sover dåligt (mitt barn har vaknat 10-15 gånger per natt hela sitt första år) och det blir ingen chans till återhämtning som ensamstående. Det gör vem som helst galen, jag lovar.

Min syster tänkte länge och väl innan hon skaffade sitt barn. Hon är nu 34 och barnet snart ett år. Hon säger att om hon visste då vad hon vet nu hade hon väntat ett par år till och hoppats hitta någon att dela föräldraskapet med. Det är mycket svårt att inte ha någon att dela allt med, både det svåra och det härliga. Någon att fundera - hur gör jag i dessa situationer? Vad tycker jag är rätt? Min syster snackade mycket med familj och vänner innan hon bestämde sig och alla intygade att de skulle hjälpa henne med bebisen. Men, när nyföddperioden gick över försvann de flesta. Det är inte så roligt att passa en liten spädis som mest gråter efter mamma. Så, hon är själv. Det innebär att duscha, laga mat, bajsa osv är knepigt att få till i vissa perioder, t ex separationsfasen har varit superjobbig för dem. De som erbjuder barnvakt tänker sig kanske en skojig fyraåring att gå på zoo med. Men det är LÅNGT innan dess du behöver stöd!

Min kompis har ett större barn och är också själv. Hon vill gärna ha fler barn men har sagt att hon ALDRIG I LIVET gör om det själv igen, utan då får det bli med en partner. Som ju är mycket svårare att hitta när man har små barn. Tänk även på det.

Jag har själv ett barn på snart två och jag har inte sovit mer än tre timmar i sträck på två år nu. Jag är ett vrak men hade antagligen legat inne på psyk om vi inte hade varit två vuxna. Tänk på att barnet kan få jobbiga sjukdomar, handikapp, npf osv.

Ledsen om jag verkar negativ, jag berättar bara vad jag ser på nära håll. Inga konstigheter att vara ensam förälder - men tänk på detta med ett vettigt nätverk!

Och en sak till angående nätverk - jag trodde att jag hade ett bra nätverk innan jag fick mitt barn. Men när barnet väl kom insåg jag att många av mina vänner hade en mycket annorlunda syn på föräldraskap än vad jag har. Även om vi såklart är kompisar ändå är det inte människor jag skulle välja som barnvakt. Också viktigt att tänka på.

Jag längtade också efter barn länge länge, och försökte skaffa barn med en rad partners. Jag är mycket glad idag att det inte fungerade. Är 32 och har en fantastisk och stabil partner. Jag hade inte klarat att vara en bra förälder innan 30, helt klart.

Lycka till och hoppas att du kan göra ett val du trivs med!

Jag behöver inte tänka mer på detta. Jag är tydligen gravid.....

Tänker att du fortfarande är ung och har tid om du vill träffa någon och dela barnet med en partner. Men du ska göra det som känns bra för dig och är du redo nu och vill skaffa barn på egen hand, finns det inga hinder. 

Det kan ju hända att du skaffar barn genom insemination och sedan träffar en kille längre fram som blir en fadersgestalt till barnet och älskar både dig och barnet om du vill ha en partner. 

Jag går själv i tanken med insemination om jag närmar mig 37-40, om jag inte träffat en kärlek innan dess som jag vill skaffa barn med, eftersom riskerna ökar sedan och chansen att bli mamma. Vetskapen om att det går att lösa den vägen, ger ändå ett lugn eftersom jag inte vill stressa in i en relation för att klockan tickar. Utan istället fokusera på att träffa en man som jag verkligen vill dela livet med.