Jag tror jag älskar en annan kvinna än min fru

Varför kan inte du och TS försöka dels prata med era partners och eventuellt försöka leva som polygamist (vet inte hur man böjer ordet)?

jag pratade med gubben lite men han vill inte veta om någon flirtat med mig eller så, sa han för han tycker att han blivit mindre attraktiv och kanske blir svartsjuk.... det är hans ord inte mina

Synd att har dåligt självförtroende och att det finns svartsjuka ibland. Hade känts som en enkel lösning men inte om det inte passar alla. Hoppas att ni hittar en lösning!

Det är verkligen sorgligt vad monogaminormen ställer till med för lidande. Hoppas du hittar vägen ut från det fängelset.

Ts, har du och din fru barn? Har Lovisa barn? Det spelar ju roll kan jag tycka. Har ni inga barn är det mycket enklare...sen är frågan, skulle du lämnat din fru om inte Lovisa fanns? För tänk på att om du ser den nya som din stora kärlek kan det vara något du känner nu, är man förälskad blir det ofta stora känslor och stora ord. Hur gamla är ni? Är ni unga utan barn tycker jag du kan fundera vidare på det här, men är du lite äldre, har barn och varit gift många år tycker jag du ska avvakta. Du kanske förlorar mer än du är beredd på annars. Tro mig, du kommer träffa fler stora kärlekar i ditt liv, nån gång måste man bara bestämma vilken av dem man har bäst framtid med. För vardag kommer efter förälskelse och vardag är rätt lika med alla. Det inser man när man haft flera långa relationer, även om det u stundens hetta känns så annorlunda just med sin förälskelse. Man blir lurad av sina känslor ibland. Då är det bra att låta förnuftet styra! Trust me, l ve been there

Ok, jag ska alltså inte prata med Lovisa utan min fru. Om jag skulle sätta mig ner å säga " jag måste prata med dig, jag älskar en annan kvinna å har gjort ddet i tre år, vi löser det tillsammans" nja... Om jag nu skulle ta avstånd från Lovisa som är min kompis, vad säger jag till henne utan att berätta vad jag känner, "jag kan/vill inte träffa dig längre." Om jag ska kunna glömma henne så vill jag prata med henne så hon förstår varför vi eventuellt inte kan ses, om hon inte har samma känslor för mig så är det (tror jag) lättare att komma över henne. Vill jag leva resten av mitt liv med min fru? Vet inte längre, älskar jag henne så som man ska älska sin livskamrat? Vet inte, kanske håller jag bara fast vid minnen av 15 år tillsammans varav nio som gifta, och tanken på att våra barn 1,5 och tre skulle få skilda föräldrar. Skulle jag inte vara självisk som skulle tvinga min fru att inte bli riktigt älskad om jag stannade bara därför? Familjeterapi säger ni nu, men det är därför jag vill prata med Lovisa, för att få reda på vad jag egentligen känner. Har hon inga känslor för mig kan jag på riktigt ta reda på om jag fortfarande älskar min fru på det sättet Psykolog, ja det skadar ju ingen att prata, därav den här tråden , jag börjar med Er!

Lovisa är singel sen snart ett år och har inga barn

Men grejen är... tror jag, att om ditt beslut att lämna eller inte lämna din fru, bör (i den bästa av världar) inte vara beroende av Lovisa överhuvudtaget. "Har hon inga känslor för mig kan jag på riktigt ta reda på om jag fortfarande älskar min fru på det sättet" skriver du.
Okej, men om hon HAR känslor för dig då? Då är du beredd att lämna din fru UTAN att ta reda på om du fortfarande älskar henne? Förstår du vad jag menar?

Ok då blir det lättare att råda dig nu när vi har mer bakgrund om dig och Lovisa! Jag undrar hur du kunnat få så starka känslor för någon som du inte varit fysisk med alls och då du inte har en aning om Lovisa har känslor för dig? Är det bara attraktion du känner kanske? Vad tror du Lovisa skulle vilja om hon mot förmodan har känslor för dig? Jag skriver så för jag tror att om hon haft känslor för dig skulle du märkt det, ni har ju varit vänner länge! Är ni lika gamla eller är Lovisa yngre än du, tänker mest eftersom hon inte har barn? Tror du hon skulle vilja ha en frånskild man med 2 små barn att bli plastmamma till? Och har hon inga barn vill hon nog ha i framtiden, vill du det, alltså har fler barn, eller känner du dig klar? Tänk såhär, om du skulle prata med Lovisa och hon säger att hon känner samma som dig, skulle du då kunna lämna din fru? Känns som att många inte vill lämna förrän de har en ny att lämna för, är det så för dig? Oavsett vilket måste din fru få veta det här, allt annat vore bara falskt. Kanske din fru också har tvivel om vad hon känner för dig? Jag tror att du bör börja med det, eftersom du har barn har du en skyldighet mot din fru och familj, ärlighet är inte lätt men det bästa u längden. Sen, återigen, även om du kan tänka dig ett liv med Lovisa så lovar jag dig att den här situationen kommer att komma igen, du stöter på fler kärlekar i livet än du tror, det garanterar jag. Och det blir svårt om man ska hoppa på dem alla. Jag är nu 45 år och har gjort en del misstag och jag vet att har man ett bra förhållande som går på rutin är det oftast bättre att laga det. Jag har både lämnat och blivit lämnad och är inte på nåt vis olycklig, men inser nu att nån gång måste man nöja sig med det man har. Nytt behöver inte bli sämre, men i längden blir det ofta bara bra, det också...förälskelse varar inte för evigt, så om man har det bra i sitt förhållande med bra liv, stabilitet, sexliv och respekt är det inte att förkasta. Däremot, om man har det dåligt, ja då kanske finns skäl att lämna, men då borde du kunna lämna oavsett vad Lovisa säger, då ska du lämna för din egen skull!

Exakt, det du gör nu är att ha din fru som en back up plan OM inte Lovisa vill ha dig. Egotänk! Du vi inte riskera att bli ensam på bekostnad av din fru. Tycker du inte hon förtjänar mer än så? Hon förtjänar att vara med en man som inte känner att han försakar något/någon genom att vara med henne utan tvärtom, känner att hans liv berikas genom att vara tillsammans med henne.
Kom ihåg att om gräset ter sig grönare på andra sidan har man vattnat sin egen för dåligt.

Så kart att Lovisa känns härlig och mysig hur ofta kan du och din fru sitta ostört och prata? Hur mycket nytt har du/kan du lära dig om din fru?

Men dina barn är ju inte alla gamla, du är ju mitt uppe i se slitsamma småbarnsåren, och din förälskelse verkar ha pågått ungefär så lång tid som du har varit pappa. Det lär vara en vanlig flyktkänsla som ställt till med förälskelse. Tycker verkligen inte att du skall låta dig luras så av dig själv för det är vad jag tror att du gör. Bestäm dig för att ex göra ingenting i 6 månader, var extremt sparsam med kontakten med förälskelsen, var med dina barn istället och fru. Detta ser jag som ett alternativ till att prata med din fru. Om du fortfarande känner det samma om 6 månader, då måste du prata med din fru! Du behöver inte säga det på det sättet som du skrev, börja prata om känslor, vad hon känner tänker om er barn småbarnsåren, det tuffa. Öppna upp lite och säg inget om livskärlek sen 3år bara rakt upp och ner utan att du utan att veta varför så har du fått känslor för en annan person och att du är förvirrad över det, dina känslor. Föreslå terapi om hon inte har en lösning. Era barn är så värda att du och din fru reder ut detta med varandra, inte du och förälskelsen. Om du inte kan tänka klart, rätt och fel tänk på barnen vad du vill säga till de i framtiden "jag gjorde mitt bästa för att hålla kärleken vid liv till er mamma, vi pratade, diskuterade, bråkade och gick i teapi men det var Lovisa Jag älskade och ville leva med" eller "jag gick bakom ryggen på er mamma och försökte reda ut mina känslor för henne med Lovisa och det slutade med en uppslitande skilsmässa för hon ville ha mig med". Det kan sluta med att Lovisa förlorar respekten för dig berättar för din fru och så är du ensam istället.. Lyssna på alla här inne, inte prata med Lovisa prata med din fru el var tyst och gör inget. Hur gammal är du förresten?

Knepig sits. Jag tycker att du ska ignorera lovisa och inte ge henne någon "bekräftelse" eller liknande som kan tyda på att du är  intresserad. Sen vet jag inte om jag tycker att du ska säga något till din fru, såvida du inte har gjort något (om du väljer att stanna med henne). För skadan kan bli stor.
Om nu nu lämnar din fru för nykänslan av "kärlek" så bör du ifrågasätta dig själv.
När du har varit med lovisa i några år, och du får känslor för någon annan som du får för dig att du "älskar", ska du då lämna lovisa? Kommer detta sättas i rutin?
Samtidigt så visar du för dina barn och alla runt omkring dig att du inte klarade av att hålla ett löfte. Att älska din fru i nöd och lust, till döden skiljer er åt.
Du visar dina barn att man inte kan slappna av i sitt förhållande och bara vara, eller ha det lite småtrassligt för när som helst så kan ens partner kära ner sig i någon annan och dra..

Detta är såklart ditt val. Jag är väldigt traditionell utav mig och tycker inte att man ska skilja sig när man har barn, och inte ha barn fören man är 100% säker på att man kan stanna kvar...
Såklart gäller inte det vid våld, våldtäckt osv... Men i det stora hela..
Allt för många byter runt såfort det blir "tråkigt", "jobbigt" eller när man hittar något "nyare och roligare".

Lycka till.. Och din fru förtjänar att vara nummer ett. Att aldrig behöva ha konkurrans.
Trist...

Amen skärp dig , ALLA är inte gjorda för polygami... bara för att du tycker det är lösningen på alla världproblem.
DU kanske anser att monogami är ett fängelse , men väldigt många trivs väldigt bra med.

Min man var i ungefär din sits.
Vi hade varit tillsammans i 8 år, två små barn (då 3 och 5 år).
Hittade en - i hans tycke - kvinna som han kunde prata med ALLT om (dvs allt han inte klarade av att prata med mig om).  En gemensam kompis till oss. Hon var också sambo.
Han upplevde att jag inte älskade honom längre (eftersom jag sällan/aldrig tog initiativ till sex vilket är sant - vem fan orkar det när man har två barn som inte sover, heltidsarbete, stort ansvar i hemmet osv). Att jag däremot tog hand om hans barn när han var utomlands på jobb många gånger per år, skötte stora delar av vårt hem, dvs städning, tvätt, matlagning, handling, planering, satte min egen karriär åt sidan (gick ner i arbetstid) trots att jag är väldigt välutbildad osv osv, såg han inte alls som kärlekshandlingar utan väldigt traditionellt och manligt (tror jag) fokuserade han på den sexuella biten. Jag visade inte att jag ville knulla = alltså var vår relation död.
Han började knulla med henne (givetvis annat också såsom samtal osv).

Hade han en endaste jävla gång pratat med mig om sina känslor för henne så hade vi löst det, det lovar jag dig. Visst, jag hade blivit förbannad och sårad. Men vi hade tagit oss igenom det, och det hade stärkt oss. Om hade gett mig det förtroendet, om han hade visat mig sitt innersta så hade jag tagit emot det,

Men det gjorde han inte. Utan han valde att krossa mig fullständigt. Jag är mamma till hans barn och det senaste 1,5 året har jag varit en jävligt usel mamma. För att han valde sitt eget välbefinnande, för att han valde att krossa mig.

Så mitt råd till dig (jag vet att jag låter jävligt bitter men jag tänker att du kanske behöver höra det för du verkar vara en bra person) är att prata med din fru. Underskatta inte det ni har haft ihop, om hon inte är väldigt konstig kommer hon att bli ( om kanske arg till en början) väldigt tacksam över att du öppnade dig för henne och delade med dig av ditt innersta. Vi kvinnor blir ju faktiskt oftast väldigt glada över när män blir känslosamma .

Gör inget dumt och förhastat. Det får ödesdigra konsekvenser. 

  Han upplevde att jag inte älskade honom längre (eftersom jag sällan/aldrig tog initiativ till sex vilket är sant - vem fan orkar det när man har två barn som inte sover, heltidsarbete, stort ansvar i hemmet osv). Att jag däremot tog hand om hans barn när han var utomlands på jobb många gånger per år, skötte stora delar av vårt hem, dvs städning, tvätt, matlagning, handling, planering, satte min egen karriär åt sidan (gick ner i arbetstid) trots att jag är väldigt välutbildad osv osv, såg han inte alls som kärlekshandlingar utan väldigt traditionellt och manligt (tror jag) fokuserade han på den sexuella biten. Jag visade inte att jag ville knulla = alltså var vår relation död.
Han började knulla med henne (givetvis annat också såsom samtal osv).

- oj, så vanligt.
Det var ju fel av honom att inte säga någonting.

Men också fel att tro att män uppskattar lvinnan mest om honr en stödslav.
Är det på 50 talet vi lever.
Par gör bäst att dela på sysslor, då känner man mer gemenskap.

Att ta över allt hushållsarbete, och tycka att mannen ska ha tacksam2hetsskuld är känslodödande. Eftersom det är respektlöst och lite nedsättande.

Att volja ha sex är ingenting med att "vara manlig". Är det kvinnors stora tro??
Sex hat med välbefinnande och allmänt stabilt mående att göra.

Näej , män och kvinnor är inte helt gjorde för att leva i långa förhållanden med varandra.

Alldelles för mycket inbillade förväntningar bl.a.

Ok, du har alltså inte pratat med Lovisa för att kolla varför hon bröt förlovningen? Hur vet du att hon är kär i dig? Är du helt dum i huvudet?

Jag har varit i ngt liknande. Var med min partner i väldigt många år. Hade en vän som påverkade mig så som du beskriver att Lovisa påverkar dig. En enda kväll tillsammans med gemensamma vänner någon gång per år fick mig att känna att livet med min partner var fel. Grått. Inte dåligt men vara så fel. De andra 11,5 månaderna per år älskade jag min partner. Jag kunde göra listor med allt den gjorde bra. Jag älskade min partner. Men en kvälls samtal med min vän bland andra om ingenting hemligt så värkte själen efter att få fortsätta vara i min väns närhet. När min vän blev ihop med någon kände jag sorg för då kunde det ju aldrig bli vi ens i en teoretisk fantasi. Samtidogt var jag ju jag lyckligt gift 11-12 månader per år. Varje gång det tog slut på min väns förhållanden var jag ledsen för dens skull att livet inte redde upp sig men samtidogt tacksam mot universum för att den teoretiska chansen fortfarande var kvar. Jag älskade min partner. Jag uppskattade hårt liv. Det var just närvaron av den andre som fick mig att tvivla på allt. Inget hände någonsin. Av respekt för min partner umgicks vi aldrig på tu man hand. Aldrig någon kontakt mellan oss. All kontakt skedde på partnerns initiativ och i grupp. 

Så gjorde jag och min partner slut. Av helt andra anledningar än min vän. Jag förberedde mig på ett liv som ensamstående förälder. Såg det som ett bättre alternativ än vårt äktenskap. Grät över vad jag förlorat med min partner. Sörjde alla bra år som tagit slut och alla planer som inte blev. Vänskapen som gått förlorad.

Efter en tid sprang jag ihop med min vän. När den fick veta att jag och partnern gjort slut bjöd min vän ut mig på studs, förklarade sin kärlek och sedan den dagen är det vi. Vännen kände samma. Alla år som gått hade även min närvaro rubbar min väns förmåga att vara nöjd med livet. Det är så rätt nu. För mig är den här kärleken inte av denna värld. Ingenting går att jämföra. Passionen, kärleken, vardagen. Det är som om jag kommit hem. Visste inte ens att den här nivån av kärlek fanns. Många år senare är kärleken ännu starkare. Vänskapen, passionen - allt- är fortfarande magiskt. I efterhand är jag nöjd över att jag avslutade på ett rent och snyggt sätt. Det är inte okej att ha sin livskamrat som ett back up alternativ  tycker jag. Det finns kärlek som är värd att offra allt för. Kärlek som är så där som på film-flyga runt jorden-skrika från hustaken osv. Men gör först upp med ditt liv. 

Välj om du ska vara kvar med din fru eller inte OAVSETT om du vill, kan, får vara med den andra. Det kommer att göra din fru så mycket ont om du lämnar henne för någon annan för det är ett svek som otrohet. Der är faktiskt ok att stanna med din fru trots att du hellre vill annat men det ska ju hon aldrig behöva känna eller veta. Den kvinna du väljer att vara med borde känna sig som din enda. Väljer du din fru så måste du spola allt med Lovisa. Vill du inte vara med din fru så avsluta det oavsett Lovisa. 

Sorry TS, du är man. Du kommer inte våga ta initiativ till skilsmässa. 
DET om nåt har jag lärt mig av trådarn på FL. 

Mygla, sura, tråna efter andra gör ni. Och tycker synd om er.

Men att rakryggat stå upp för sig och sin fru, göra det rätta, nej nej det händer Inte. 3 år!!!!!! Du har ältat detta i tre jävla år nu mannen. 

Sen blir ni bittra och skriver trådar om att er fru inte vill ha sex längre (undrar varför). 

Nästa steg är att hon vill skiljas och då rasar livet för er.