Jag tror jag älskar en annan kvinna än min fru

Exakt, det du gör nu är att ha din fru som en back up plan OM inte Lovisa vill ha dig. Egotänk! Du vi inte riskera att bli ensam på bekostnad av din fru. Tycker du inte hon förtjänar mer än så? Hon förtjänar att vara med en man som inte känner att han försakar något/någon genom att vara med henne utan tvärtom, känner att hans liv berikas genom att vara tillsammans med henne.
Kom ihåg att om gräset ter sig grönare på andra sidan har man vattnat sin egen för dåligt.

Så kart att Lovisa känns härlig och mysig hur ofta kan du och din fru sitta ostört och prata? Hur mycket nytt har du/kan du lära dig om din fru?

Men dina barn är ju inte alla gamla, du är ju mitt uppe i se slitsamma småbarnsåren, och din förälskelse verkar ha pågått ungefär så lång tid som du har varit pappa. Det lär vara en vanlig flyktkänsla som ställt till med förälskelse. Tycker verkligen inte att du skall låta dig luras så av dig själv för det är vad jag tror att du gör. Bestäm dig för att ex göra ingenting i 6 månader, var extremt sparsam med kontakten med förälskelsen, var med dina barn istället och fru. Detta ser jag som ett alternativ till att prata med din fru. Om du fortfarande känner det samma om 6 månader, då måste du prata med din fru! Du behöver inte säga det på det sättet som du skrev, börja prata om känslor, vad hon känner tänker om er barn småbarnsåren, det tuffa. Öppna upp lite och säg inget om livskärlek sen 3år bara rakt upp och ner utan att du utan att veta varför så har du fått känslor för en annan person och att du är förvirrad över det, dina känslor. Föreslå terapi om hon inte har en lösning. Era barn är så värda att du och din fru reder ut detta med varandra, inte du och förälskelsen. Om du inte kan tänka klart, rätt och fel tänk på barnen vad du vill säga till de i framtiden "jag gjorde mitt bästa för att hålla kärleken vid liv till er mamma, vi pratade, diskuterade, bråkade och gick i teapi men det var Lovisa Jag älskade och ville leva med" eller "jag gick bakom ryggen på er mamma och försökte reda ut mina känslor för henne med Lovisa och det slutade med en uppslitande skilsmässa för hon ville ha mig med". Det kan sluta med att Lovisa förlorar respekten för dig berättar för din fru och så är du ensam istället.. Lyssna på alla här inne, inte prata med Lovisa prata med din fru el var tyst och gör inget. Hur gammal är du förresten?

Knepig sits. Jag tycker att du ska ignorera lovisa och inte ge henne någon "bekräftelse" eller liknande som kan tyda på att du är  intresserad. Sen vet jag inte om jag tycker att du ska säga något till din fru, såvida du inte har gjort något (om du väljer att stanna med henne). För skadan kan bli stor.
Om nu nu lämnar din fru för nykänslan av "kärlek" så bör du ifrågasätta dig själv.
När du har varit med lovisa i några år, och du får känslor för någon annan som du får för dig att du "älskar", ska du då lämna lovisa? Kommer detta sättas i rutin?
Samtidigt så visar du för dina barn och alla runt omkring dig att du inte klarade av att hålla ett löfte. Att älska din fru i nöd och lust, till döden skiljer er åt.
Du visar dina barn att man inte kan slappna av i sitt förhållande och bara vara, eller ha det lite småtrassligt för när som helst så kan ens partner kära ner sig i någon annan och dra..

Detta är såklart ditt val. Jag är väldigt traditionell utav mig och tycker inte att man ska skilja sig när man har barn, och inte ha barn fören man är 100% säker på att man kan stanna kvar...
Såklart gäller inte det vid våld, våldtäckt osv... Men i det stora hela..
Allt för många byter runt såfort det blir "tråkigt", "jobbigt" eller när man hittar något "nyare och roligare".

Lycka till.. Och din fru förtjänar att vara nummer ett. Att aldrig behöva ha konkurrans.
Trist...

Amen skärp dig , ALLA är inte gjorda för polygami... bara för att du tycker det är lösningen på alla världproblem.
DU kanske anser att monogami är ett fängelse , men väldigt många trivs väldigt bra med.

Min man var i ungefär din sits.
Vi hade varit tillsammans i 8 år, två små barn (då 3 och 5 år).
Hittade en - i hans tycke - kvinna som han kunde prata med ALLT om (dvs allt han inte klarade av att prata med mig om).  En gemensam kompis till oss. Hon var också sambo.
Han upplevde att jag inte älskade honom längre (eftersom jag sällan/aldrig tog initiativ till sex vilket är sant - vem fan orkar det när man har två barn som inte sover, heltidsarbete, stort ansvar i hemmet osv). Att jag däremot tog hand om hans barn när han var utomlands på jobb många gånger per år, skötte stora delar av vårt hem, dvs städning, tvätt, matlagning, handling, planering, satte min egen karriär åt sidan (gick ner i arbetstid) trots att jag är väldigt välutbildad osv osv, såg han inte alls som kärlekshandlingar utan väldigt traditionellt och manligt (tror jag) fokuserade han på den sexuella biten. Jag visade inte att jag ville knulla = alltså var vår relation död.
Han började knulla med henne (givetvis annat också såsom samtal osv).

Hade han en endaste jävla gång pratat med mig om sina känslor för henne så hade vi löst det, det lovar jag dig. Visst, jag hade blivit förbannad och sårad. Men vi hade tagit oss igenom det, och det hade stärkt oss. Om hade gett mig det förtroendet, om han hade visat mig sitt innersta så hade jag tagit emot det,

Men det gjorde han inte. Utan han valde att krossa mig fullständigt. Jag är mamma till hans barn och det senaste 1,5 året har jag varit en jävligt usel mamma. För att han valde sitt eget välbefinnande, för att han valde att krossa mig.

Så mitt råd till dig (jag vet att jag låter jävligt bitter men jag tänker att du kanske behöver höra det för du verkar vara en bra person) är att prata med din fru. Underskatta inte det ni har haft ihop, om hon inte är väldigt konstig kommer hon att bli ( om kanske arg till en början) väldigt tacksam över att du öppnade dig för henne och delade med dig av ditt innersta. Vi kvinnor blir ju faktiskt oftast väldigt glada över när män blir känslosamma .

Gör inget dumt och förhastat. Det får ödesdigra konsekvenser. 

  Han upplevde att jag inte älskade honom längre (eftersom jag sällan/aldrig tog initiativ till sex vilket är sant - vem fan orkar det när man har två barn som inte sover, heltidsarbete, stort ansvar i hemmet osv). Att jag däremot tog hand om hans barn när han var utomlands på jobb många gånger per år, skötte stora delar av vårt hem, dvs städning, tvätt, matlagning, handling, planering, satte min egen karriär åt sidan (gick ner i arbetstid) trots att jag är väldigt välutbildad osv osv, såg han inte alls som kärlekshandlingar utan väldigt traditionellt och manligt (tror jag) fokuserade han på den sexuella biten. Jag visade inte att jag ville knulla = alltså var vår relation död.
Han började knulla med henne (givetvis annat också såsom samtal osv).

- oj, så vanligt.
Det var ju fel av honom att inte säga någonting.

Men också fel att tro att män uppskattar lvinnan mest om honr en stödslav.
Är det på 50 talet vi lever.
Par gör bäst att dela på sysslor, då känner man mer gemenskap.

Att ta över allt hushållsarbete, och tycka att mannen ska ha tacksam2hetsskuld är känslodödande. Eftersom det är respektlöst och lite nedsättande.

Att volja ha sex är ingenting med att "vara manlig". Är det kvinnors stora tro??
Sex hat med välbefinnande och allmänt stabilt mående att göra.

Näej , män och kvinnor är inte helt gjorde för att leva i långa förhållanden med varandra.

Alldelles för mycket inbillade förväntningar bl.a.

Ok, du har alltså inte pratat med Lovisa för att kolla varför hon bröt förlovningen? Hur vet du att hon är kär i dig? Är du helt dum i huvudet?

Jag har varit i ngt liknande. Var med min partner i väldigt många år. Hade en vän som påverkade mig så som du beskriver att Lovisa påverkar dig. En enda kväll tillsammans med gemensamma vänner någon gång per år fick mig att känna att livet med min partner var fel. Grått. Inte dåligt men vara så fel. De andra 11,5 månaderna per år älskade jag min partner. Jag kunde göra listor med allt den gjorde bra. Jag älskade min partner. Men en kvälls samtal med min vän bland andra om ingenting hemligt så värkte själen efter att få fortsätta vara i min väns närhet. När min vän blev ihop med någon kände jag sorg för då kunde det ju aldrig bli vi ens i en teoretisk fantasi. Samtidogt var jag ju jag lyckligt gift 11-12 månader per år. Varje gång det tog slut på min väns förhållanden var jag ledsen för dens skull att livet inte redde upp sig men samtidogt tacksam mot universum för att den teoretiska chansen fortfarande var kvar. Jag älskade min partner. Jag uppskattade hårt liv. Det var just närvaron av den andre som fick mig att tvivla på allt. Inget hände någonsin. Av respekt för min partner umgicks vi aldrig på tu man hand. Aldrig någon kontakt mellan oss. All kontakt skedde på partnerns initiativ och i grupp. 

Så gjorde jag och min partner slut. Av helt andra anledningar än min vän. Jag förberedde mig på ett liv som ensamstående förälder. Såg det som ett bättre alternativ än vårt äktenskap. Grät över vad jag förlorat med min partner. Sörjde alla bra år som tagit slut och alla planer som inte blev. Vänskapen som gått förlorad.

Efter en tid sprang jag ihop med min vän. När den fick veta att jag och partnern gjort slut bjöd min vän ut mig på studs, förklarade sin kärlek och sedan den dagen är det vi. Vännen kände samma. Alla år som gått hade även min närvaro rubbar min väns förmåga att vara nöjd med livet. Det är så rätt nu. För mig är den här kärleken inte av denna värld. Ingenting går att jämföra. Passionen, kärleken, vardagen. Det är som om jag kommit hem. Visste inte ens att den här nivån av kärlek fanns. Många år senare är kärleken ännu starkare. Vänskapen, passionen - allt- är fortfarande magiskt. I efterhand är jag nöjd över att jag avslutade på ett rent och snyggt sätt. Det är inte okej att ha sin livskamrat som ett back up alternativ  tycker jag. Det finns kärlek som är värd att offra allt för. Kärlek som är så där som på film-flyga runt jorden-skrika från hustaken osv. Men gör först upp med ditt liv. 

Välj om du ska vara kvar med din fru eller inte OAVSETT om du vill, kan, får vara med den andra. Det kommer att göra din fru så mycket ont om du lämnar henne för någon annan för det är ett svek som otrohet. Der är faktiskt ok att stanna med din fru trots att du hellre vill annat men det ska ju hon aldrig behöva känna eller veta. Den kvinna du väljer att vara med borde känna sig som din enda. Väljer du din fru så måste du spola allt med Lovisa. Vill du inte vara med din fru så avsluta det oavsett Lovisa. 

Sorry TS, du är man. Du kommer inte våga ta initiativ till skilsmässa. 
DET om nåt har jag lärt mig av trådarn på FL. 

Mygla, sura, tråna efter andra gör ni. Och tycker synd om er.

Men att rakryggat stå upp för sig och sin fru, göra det rätta, nej nej det händer Inte. 3 år!!!!!! Du har ältat detta i tre jävla år nu mannen. 

Sen blir ni bittra och skriver trådar om att er fru inte vill ha sex längre (undrar varför). 

Nästa steg är att hon vill skiljas och då rasar livet för er.

Lånar tråden då jag sitter i en nästan liknande sits, men samtidigt försökt göra något åt det. Skulle gärna fått veta hur det gick för ts, men ska iaf försöka hålla tråden uppdaterad om hur det går för mig framledes. Och hoppas på inputs (gör jag rätt/fel?)

Min "historia" är mitt i en avgörande brytpunkt just nu och helt oviss, då jag bara för några dagar sen "satte stenen i rullning" och berättade både för min fru och min "förälskelse" (som dessutom är en av mina närmaste vänner) hur jag verkligen känner. 

Att jag öht orkade ta steget (efter alldeles för många år) var helt enkelt att jag lärde mig begreppet "limerens" och fick nån sorts bekräftelse på att jag varken är ensam om detta eller knäpp, väldigt många bitar föll på plats.

...

Bakgrund:
Man 40 ish. Gift sedan åtta år. Tre barn i förskole- och lågstadieåldern och bra tillvaro med goda vänner och en vardag som känns fin på det stora hela. Även om det mesta går på rutin, så fungerar det ändå rätt bra. En del småbråk kring hushållssysslor och barnuppfostran men inget oöverstigligt och vi blir alltid vänner efteråt.

Men..

..jag har samtidigt i väldigt många år (åtminstone sedan före min fru) hyst en stark attraktion till L, som också är en av mina närmaste vänner. En attraktion jag dock aldrig vågat erkänna (kanske inte ens helt och hållet för mig själv) eftersom en kärleksrelation av olika anledningar ändå hade varit omöjligt. Jag och L har i alla fall umgåtts sedan ca 20 år tillbaka, umgåtts i samma ganska snäva umgängeskrets och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess.  Eftersom vi fick barn ungefär samtidigt så kom vi (enligt min uppfattning) ännu närmare varandra vid denna tid. Ofta umgicks vi allihopa, jag, min fru och L tillsammans med våra respektive barn. Jag undertryckte såklart hela tiden mina känslor för L, men inser ju att de hela tiden fanns där, strax under "ytskiktet". Det bör nu tilläggas att jag dessutom alltid tillåtit mig själv att fantisera och dagdrömma - även om andra kvinnor - och utan att för den skull känna mig särskilt "falsk" mot min fru, eftersom jag aldrig haft för avsikt att någonsin agera på det... tills dess att jag stötte på en artikel i en veckotidning om "emotionell otrohet" och insåg att nästan allt stämde in på hur jag känner/agerar med L.

Detta skedde dessutom samtidigt som jag började tvivla på mina känslor för min fru. Och det förvärrar såklart hela saken.

Min fru var av olika anledningar borta från mig en vecka tidigare i sommar, och jag upptäckte då att jag faktiskt inte saknade henne alls, i själva verket trivdes jag väldigt bra att bara vara själv med barnen, sköta hushållet och hitta på saker på egen hand med dem. Som vanligt hörde jag av mig till L, hon kom hit och hälsade på med barnen och jag tog mina barn och hälsade på henne. 

Tillslut sa jag som det var till min fru, att jag är osäker på vad jag verkligen känner, att veckan ifrån varandra fick mig att börja tvivla ännu mer. Hon blev såklart ledsen men visste inte riktigt vad hon skulle säga och inte mycket mer blev heller sagt.

Samtidigt började jag även fundera över mig själv, varför jag öht hade en sån "knäpp" förälskelse i min bästa vän, om andra upplevt något liknande (långvarig olycklig/omöjlig attraktion) Och upptäckte begreppet Limerens (ett sorts psykologiskt tillstånd av närmast obsessiv förälskelse i en annan. Mycket stämde in på just mina känslor kring L)

Jag kunde inte vara tyst om det här längre. Även om det riskerar min vänskapsrelation till L så har den ju alltid i någon mån varit "falsk" från min sida, då jag i hemlighet även varit förälskad i henne (även om jag nog alltid fattat att det kanske inte är riktig förälskelse)

...

Sagt och gjort - Jag berättar för båda. 

Jag berättade först för mig fru att det finns ytterligare en ekvation i vårt äktenskap; nämligen min lågintensiva och omöjliga "crush" på L. Hon blev ledsen men vi kom inte vidare i pratet. Mycket på grund av att vi rent allmänt inte brukar dela djupare personliga tankar med varandra. Vi skrev iaf upp oss på kö till parterapi.

Därefter tog jag kontakt med L och hälsade på henne utan barnen. Berättade att jag i alldeles för många år hela tiden undertryckt djupare känslor för henne. Vi kom inte heller riktigt vidare med pratet, då hon nog inte riktigt visste hur hon skulle ta det.

...

Detta var fem dagar sedan. Och här är vi alltså nu. 

Att varken min fru eller L har sagt särskilt mycket efter att jag berättat, känns lite underligt, särskilt L trodde jag skulle vilja prata mer, då vi alltid kunnat ha "djupare" samtal, men jag förstår att hon nog blev lite överrumplad. Jag och min fru har iaf just nu någon sorts sommarvardag tillsammans med barnen, bad, födelsedagskalas osv. Samtidigt står det en elefant i rummet som vi inte låtsas om. Vi sover avskiljt, pussas inte särskilt mycket och framförallt pratar vi INGENTING om det vi egentligen behöver prata om. Om någon vecka får vi förhoppningsvis tid på familjerådgivningen.

Fortfarande vet jag inte om jag verkligen vill fortsätta leva tillsammans med henne. Men jag har egentligen ingenting konkret att grunda det i, mer en känsla av svalnade känslor. För allt "runtomkring" känns ju bra; vänner, hus, grannar. Jag blir inte klok på mig själv. Dessutom är ju barnen en av de största faktorerna här; om vi lämnar varandra måste vi också ge upp huset. Kanske kan vi inte ens bo kvar på orten. Det skulle göra allting så mycket mer komplicerat..
 

...

Jag undrar hela tiden var detta bör hän. 

L har jag messat med sedan jag berättade. Hon undrar hur jag mår, verkar själv ledsen/förvirrad, vill iaf inte vill avsluta vår vänskap, såvida inte jag känner mig tvungen till det. Min "crush" på henne känns inte alls lika besvärande nu som innan, men det förtar ändå inte hur jag känner kring henne; förutom min "knäppa förälskelse" i henne så är hon ju samtidigt en väldigt viktig vän i mitt liv. Jag har skrivit till henne att jag inte klarar av att avsluta vår vänskap (underförstått hade jag nog behövt att hon "sa upp" vänskapen..) men allting känns så sorgligt just nu.

Det känns som något av det svåraste jag vågat säga till någon (både till min fru och till L). Men även mycket pga  att jag fortfarande inte vet vad det blir av detta..

..

Gjorde jag fel som berättade för båda?

Borde jag själv sökt hjälp innan jag berättade?

Vad är era erfarenheter av parterapi? 

Vad blir det av allt detta..?!?

TS: De kommentarer som enbart lyfter det negativa hade jag blundat för här, och inte lagt tid på att bemöta. "Problemet" är så mkt mer mångfacetterat än att det finns ett tydligt nej (eller ja). 
Det jag tänker att du behöver göra är att tänka på dem en och en. Om du inte hade träffat Lovisa, inte haft henne i ditt liv; hade du varit lycklig med din fru då, tror du? 
Och om du teoretiskt skulle lämna din fru och Lovisa inte visar sig vara intresserad; skulle det kännas okej eller tror du att du skulle ångra dig? Likaså ifall Lovisa teoretiskt skulle vara intresserad men att hon efter några veckor känner att situationen med skilsmässan etc blir för mkt. Skulle det kännas okej för dig iaf? 
Jag tänker bara så att du inte väver ihop dessa två till ett och samma scenario. Om du lämnar din fru så behöver du känna att du hade gjort det oavsett, för annars kan det finnas risk att du ångrar dig. Situationen med Lovisa kan ta olika vägar, både i stunden och sedan. Och det kan bli tungt att hantera två olika sorger isf i samma veva. 

Tack Solen! Du hjälper även mig genom dina resonemang, även om de främst var riktade till TS och vi har en lite annorlunda situation. I mitt fall vet ju bägge om det, men allt står just nu och väger. 

Och så klokt att skilja sakerna åt. Att jag inte längre vet om jag vill fortsätta leva med min fru, bör jag såklart försöka ta reda på oavsett hur min relation till min vän (och olyckliga förälskelse) utvecklar sig. Även om det är lite knepigt just nu och min fru såklart inte vill att jag träffar min vän, även om hon ju vet att känslorna mellan mig och vännen inte är ömsesidiga, sedan jag lagt ut alla korten helt öppet..

Nåja, tack för att det finns sådana som du som ändå är resonabla och inte obevekligt dömande, i komplexa frågeställningar! 

Ja, det är komplext. Men blir nog ngt lättare att reda i på det sättet. Du vill oavsett landa i ett "val" som känns rätt för dig. Sedan kanske du inte får den personen, men då har du åtminstone varit ärlig mot dig själv och valt. Snarare än att ngt kanske mer råkar ha blivit, pga omständigheter i stunden. 
Och ja, jag har själv varit med om liknande sits. Då var jag ganska ung och tänkte inte lika mkt. Men det är också lätt att vara efterklok. Jag träffade ngn ny när jag höll på att flytta. Och då ville jag inte jobba på det gamla, utan ville ge det nya en chans då jag dessutom var ovanligt förälskad. Kort efter så lämnade han mig pga att han nog mer var ute efter ngn slags jakt samt aldrig haft samma långa relation själv. Kvar stod jag med dubbla sorger. 
Så välj genomtänkt, oavsett vem, så att du inte ångrar dig sedan att du borde tänkt i fler banor. 

Dubbla sorger (för mig iat) är precis vad  känner att jag just lagt i "potten". Sviker i känslan min fru, samtidigt som jag riskerar hela vänskapen med min olyckliga/omöjliga kärlek. Dessutom ger det hela ringar på vattnet och i förlängningen kanske fyrdubbla sorger, då ju min fru kanske kommer att behöva sörja/bearbeta mig, och min vän sörja/bearbeta en vänskap som i någon mån aldrig kunnat bestå då den saknat "ärliga" grundpremisser.

Allt kan mycket väl komma att bara sluta i en massa tomrum för alla inblandade. Plus konsekvenser för barnen och eventuella reaktioner pga mitt eget sätt att hantera min egen tillvaro. Detta blir hur man än vänder det bara mitt eget fel. Ruskigt egoistiskt och svårt att ta in just nu..

Just nu känns det ganska hopplöst, för hur genomtänkt "valet" än blir, så kan det omöjlig sluta "bra" för alla inblandade. Känslan av att ha satt en sten i rullning, som jag kanske inte ens borde lyft på.. "Valet" står alltså mellan en fru jag inte vet om jag längre har kärlekskänslor för och en vän jag förvisso har känslor för, men som pga just det kanske inte kan fortsätta finnas i mitt liv.

Så jag kan absolut förlora båda nu.

Var det så för dig? "Förlorade" du bägge i slutänden? Och hur har ditt liv blivit efteråt? Lever du i förhållande nu? Vad gör "bagaget" med dina relationer idag? 

Du låter i vilket fall som helst klok och eftertänksam.

Förlåt långt inlägg, du behöver ju såklart inte agera "pseudo-terapeut" här, bara för att jag är i ett uppenbart behov av just en terapeut..