Jag tror jag älskar en annan kvinna än min fru

Jag letar inte (som det låter på dig) efter olika kvinnor att förbruka. Det dök oväntat upp en person i mitt liv som jag fick känslor för, jag har även andra vänner som jag inte har känslor för.
Om jag varit som du beskriver så skulle jag och min fru inte ens varit gifta.
Jag har inte sagt att min fru är felet, då hadde vi inte varit tillsammans idag, och som jag tidigare sagt så har jag försökt förtränga mina känslor, men dem kommer tillbaka när jag träffar henne eller om vi inte ses. Jag hadde hels sett att jag kände för henne som för mina andra vänner men efter tre år har dom inte fösvunnit, jag vet att jag själv måste bestämma mig men jag skriver här för att få råd, tips och kanske stöd till vad jag ska göra och inte för få en smäll i ansiktet.

Vad bra att du vet att du älskar din fru. Då är det det som måste vara i fokus. För du är förälskad i den andra kvinnan och förälskelser går över. En massa signalämnen i hjärnan som gör att man är "hög"  och får "abstinens". Men, om du bryter kontakten med Lovisa ska du se att känslorna svalnar med tiden. Att ha kontakt, att tillåta dig att tänka på henne, drömma om henne gör ju bara att du lägger mer ved till den brasan.

Var rädd om ditt äktenskap och satsa på relationen till din fru istället.

Ger du dig in i en relation med Lovisa så är det ju stooor risk att du förlorar allt. Är det verkligen värt det?

Nämen det är ju just det som är grejen. En förälskelse, en crush eller vad man nu väljer att kalla det, behöver ju inte per automatik vara något som gör att man måste byta partner. Det är där jag tror att vi i allmänhet gör ett feltänk.

Vi är ju uppvuxna med att man älskar EN person, man lever med EN person och man har bara känslor för EN person (åt gången). De flesta har sett vänner eller bekanta som separerat eller skilt sig för att kärleken tagit slut eller någon blivit kär i en annan person.
Och många (kanske de flesta) blir ju i stort sett livrädda om de upptäcker att de har minsta lilla känsla för någon annan än sin partner, för de drar automatiskt slutsatsen att då måste ju något vara allvarligt fel i ens förhållande, och man ser framför sig hur det ska leda till att familjen splittras med allt vad det innebär.
Jag är fast övertygad om att en hel del förhållanden spricker helt i onödan på grund av såna saker...

Jag tycker däremot som sagt inte att det behöver vara någon big deal att känna något för någon annan än sin partner, och det är DEFINITIVT inte något som per automatik betyder att man måste byta partner. Att känna en känsla är ju en helt annan sak än att AGERA på den känslan, precis som RockaTot så klokt skrev tidigare i tråden.

Jag tycker inte att du ska prata med Lovisa. En sak i taget liksom... Ditt ansvar ligger i förhållandet med din fru, och det är där du bör börja reda ut vad du egentligen känner.

Om du pratar med Lovisa om det du känner, INNAN du har rett ut (åtminstone inför dig själv, helst tillsammans med din fru) vad du känner, så riskerar du att sååå enkelt hamna i läget där du ska bolla med två relationer, oavsett om du inleder en fysisk otrohet med Lovisa eller inte. Och jag ser iofs inget fel i att ha flera relationer, att leva på det viset, men då förutsätter det att din fru är med på båten.

Så som sagt, börja på hemmaplan. Red ut ditt förhållande först och kom fram till hur du vill leva och med vem (eller vilka).

Jag håller till 100% med det Natalie skrev! Så kände jag för min man de första sju åren. Jag tittade inte ens på andra män, mer än vanligt som på kvinnor alltså. Jag kunde inte ens se någon och tänka "oj och han såg bra ut". Brad Pitt och George Clooney hade kunnat sitta bredvid mig och jag hade inte märkt det! Sådant bara passerade mig. Och de män som fattade tycke för mig på jobbet bara vifftade jag bort.

Vi älskar fortfarande varandra, men har haft lite problem i relationen de senaste åren (inga större problem, men vi har växt ifrån varandra något) och till min chock har jag börjat märka att jag kan känna attraktion till andra män. Även om jag aldrig skulle agera på det så känns det nästan som otrohet att ens kolla på andra män. Känner mig lite förvirrad över att jag kunnat förändras så. Men jag älskar fortfarande min man mer än livet självt, och som sagt...vårt förhållande är till döden skiljer oss åt. Det är så jag ser på saken.

Jag har själv mina förälskelser ibland. Men jag bestämmer mig för att låta det vara just vad det är förälskelse. Jag vill inte vara otrogen mot min sambo. Jag bara njuter av om en snygg kille ler mot mig o pratar med mig. Det räcker för min del jag vill aldrig gå längre. Men eftersom du vill drt måste du reda ut dina känslor. Börja gå till en kurator eller psykolog.Skriv ner dina känslor o kolla om dom är riktigt verkliga.Är dom riktigt verkliga måste du prata med din fru "Louisa" får vänta med att veta nåt tycker jag.När jag varit förälskad har killen i fråga aldrig fått veta nåt för jag vill inte mer än max vara vän med dom. Träffar bara dom på offentliga ställen. Jag har dom bara som tröst i tankarna inget annat.Blir det skiljsmässa tänk på barnen så att dom mår så bra som möjligt. Aldrig smutskasta varandra inför barnen.Förälskelser är nyttiga så länge man inte går längre än så.Tycker inte det är rätt att "attackera" mannen i fråga som skriver. Alla tar för givet att det är "fel" på honom men vad vet vi om fryn? Man är två i ett äktenskap. Visst kan allt vara hans fel men det måste inte vara det.Lätt o dömma i förhand. Men vi vet inte varför det blivit så här...

Det är tyvärr ingen vanlig förälskelse, har haft sådana också men det här är en helt annan känsla. Skulle jag varit singel så skulle jag säga att Lovisa är mitt livs stora kärlek.

Är din fru ditt livs största kärlek? Också.....?

fy vad hemskt. jag känner med dig. Jag har min man sen snart 7 år och två barn och vi är lyckliga. Men i lördags berättade min "Kompis" att han älskar mig så mycket att det gör ont. Jag har varit ihop med honom förr som ung och älskat honom i väldigt många år och lämnat många förhållanden för honom. Hans pappa kom till och med på vårat bröllop för att få mig på andra tankar.

Men jag trodde jag lagt honom åt sidan på riktigt när jag och min älskade man varit ihop ett år men nu 6 år senare känner jag mig såååå förvirrad att jag mår illa.
 

Vet inte någonting. Kompisen har ett förhållande sedan snart 3 år och 2 barn med henne. Något råd till mig? Nästan alla vet hur jag känt eller tydligen känner för honom men vi har ju båda familjer.... men  ska våran väldigt långa kärlek aldrig ta slut så kanske man ska satsa på den? Vi är 30 ca     

Men alltså jag säger bara vardag. Inga ytterligare kommentarer.