Kvinnligt perspektiv på noll sexlust efterlyses

Om sex bara vore orgasm så skulle det vara enkelt att bara onanera om partnern inte vill ha sex. Men det är en milsvid skillnad mellan sex och onani, och just bekräftelse och samspel är väl skillnaden tycker jag.

När jag får bekräftelse och samspel i sex med maken med hyfsat jämna mellanrum så kan jag fixa några orgasmer själv emellan och det är helt ok. Men om det går för lång tid mellan sextillfällena, så känns det ensamt och tomt och ledset efter en egenfixad orgasm. Någon som känner igen sej i det?

Tack du, men jag är klar med min terapi, det skulle du ha sett om du hade läst mina inlägg lite noggrannare. 

Min tanke med att delta i den här tråden har varit att försöka hjälpa till genom att visa upp en annan sida av saken. Jag har uppriktigt hoppats att jag skulle kunna bidra med någonting som skulle kunna ge Karl och er andra fler ingångar och synvinklar på problemet. Men jag har också skrivit här för min egen skull. Det har varit väldigt nyttigt för mig att försöka sätta ord på mina känslor, att stångas mot andras åsikter, att leta efter nya vägar och få perspektiv på det jag själv har varit med om. 

Och man kan väl säga att jag har lyckats med det sistnämnda i alla fall. Jag har lärt mig mycket av den här tråden. Och när jag går tillbaka och läser mina egna inlägg, från början och fram till nu, så kan jag se att det är en resa som för mig har varit enbart positiv. På knappt ett år har jag utvecklats från en nertryckt, isolerad, skam- och skuldtyngd liten stackare till en fri, självständig, rakryggad kvinna som kan se klart, tala för sig själv och stå upp för sina egna behov. 

Jag vet nu att jag aldrig egentligen har haft mindre lust än min exman i grunden, eller av naturen, det är bara så att min lust fungerar på ett annorlunda sätt. Och jag kan förstå precis vad som hände mellan honom och mig, varför det gick snett och hur jag ska kunna undvika att hamna i samma situation i fortsättningen. Dessutom, som en extra bonus, så kan jag se att jag ingår i ett större mönster, att det går att sätta in mina egna personliga upplevelser i ett större, samhälleligt, politiskt sammanhang. 

Det är i alla fall jag jätteglad för. Heja mig!  Och lycka till, alla ni andra. Hoppas det ordnar sig till det bästa för er, på ett eller annat sätt. 

Nej faktiskt inte, jag fixar hellre alla mina orgasmer själv, känner inte något behov av att ha sex med en annan människa. Behöver närhet från en annan människa, absolut, men behöver inte själva sexet för det fixar jag så mycket bättre själv. Även närhet är ett samspel och ger bekräftelse.

 Känner igen mig till 100%. Jag är man och funkar precis på samma sätt. 

Anders 386, vi är väl offer för samma patriarkala strukturer då..eller nåt

Men skål på dej också fast jag inte har något glas i mobilen. Nu är det fredag, vi hoppas alla på lite jämställd och mind blowing sex i helgen, och i vår ålder, Anders, är det ok att fuska med två glas amarone som hjälp på traven.



Trevlig helg på er alla, och @Mannen , ja, vi vill gärna höra mera!

Det är klart. Annars skulle man ju kunna krama träd om man ville kramas, och så enkelt är det ju inte.Jag misstänker att de flesta känner igen sig i din beskrivning. Jag kan också känna den där ensamheten ibland, även fast jag rent fysiskt inte är särskilt ensam. Allt det där är ju ett mentalt spel i skallen.

Det bygger säkert på någon form av osäkerhet i botten. Men när man är självsäker i övrigt så ser jag inte riktigt hur lösningen skulle se ut.

Oj, hoppade bara in här lite snabbt för att se om något hade hänt. Och det hade det ju.

@Mannen: Kul! Roligt att läsa att ni är tillbaka till varandra, även om man kanske hade önskat mindre smärtsamma vägar dit. Skönt att terapin fungerade. Vill veta mer, men jag vet egentligen inte vad jag vill fråga. Allt och inget. Men jag är riktigt glad för er skull!

Tillbaks till verkligheten igen... =)

Wow, vilken story.  Alltid roligt med lite positiv feedback, även om din berättelse har några bittra piller invävd. + Tack för uppmuntran.

Har ibland funderat på vad några veckor/månader isär skulle göra för förhållandet, fast inte növändigtvis med andra kvinnor inblandade.

För mig personligen har sista åren handlat om att liksom skaka om min fru / väcka henne att prioritera OSS.  Vår relation, på samma nivå som annat som är viktigt för henne.  Hade givetvis hoppats på ett snabbare uppvaknande, men lite i taget händer det trots allt saker.  Så fruktansvärt l å n g s a m t bara.

Tack igen för ditt positiva bidrag!

/Karl

Kanske inte kommer som någon överraskning men dina ord skulle kunnat vara mina.  Exakt.

I mina mörkaste stunder över läget "orkar" jag inte ens onanera.  När självkänslan är absolut i botten är det liksom inte läge.

Efter en lång period av halvdöd lust, har jag kommit på mig själv med att jag har mycket lättare att ta initiativ till sex om min man redan har somnat. Då hinner jag kåta upp  mig, oroa mig för att han inte ska ha lust, kåta upp mig lite till, treva över hans kropp, försiktigt för att det inte ska kittlas, och långsamt ta mig till hans kön. Det är helt kravlöst, och jag vet att han inte har ork att kasta sig över mig med en massa blöta kyssar i ansiktet och klämmande på brösten, utan allt sker på mina villkor. Tycker han att det är obehagligt (har hänt två gånger) så grymtar han och föser bort mig lite försiktigt, och då slutar jag förstås. Det är förstås lite skämmigt att bli mer upphetsad av en sovande karl än en vaken med sängkammarblick, men det har väl med kontrollen att göra.

Intressant!   Tror du kommit på någonting konstruktivt här eftersom just den mentala biten ofta är ett sådant stort del av problematiken. Då en sexuellt utsvulten partner ofta har svårt att bara "mysa" och ta det lugnt låter det som en bra idé. Dock ganska begränsad till den med mindre libido och sannolikt kvinnan.

Skulle nog få något hårt i huvudet om hon vaknade med min hand innanför trosorna

Ska man tro golfproffset Tiger Woods har båda bättre sex sovandes.  Har nog nämt detta förut.  Kallas Ambien sex och involverar receptbelagda sömntabletter en halvtimma innan sex. Jo, jag har läst om precis allt

/Karl

Förlåt, har ännu inte läst ikapp.

Jättemycket tack för positiva ord och feedback, det värmer!

Som jag sagt tidigare: Ge inte upp, det finns alltid hopp!
Det vågar jag säga av egen erfarenhet.
Jag kunde aldrig tro eller ens hoppas på att få uppleva det jag nu upplever (ni som läst, eller väljer att nu läsa, det jag tidigare skrivit förstår vad jag menar...). 
Jag trodde och hoppades visserligen länge på att få komma tillbaka till ett acceptabelt kärleksliv men det jag och vi nu upplever är så mycket mera än så.
Det är helt fantastiskt.
Vi lever och vi upplever saker tillsammans, på alla plan men kanske framförallt sexuellt, som vi aldrig tidigare har gjort. Båda är vi väldigt kära, förälskade och inspirerade, fortfarande efter mer än ett år. Vi har planerat upplevelser och resor för gott och väl ett år framåt, så jag är övertygad att det kommer hålla i sig.

Jag gav ju faktiskt upp till slut (men hade tydligen omedvetet en bakdörr öppen, och hoppades alltså ändå undermedvetet ...) men vilken fantastisk lycka att jag och vi ändå klarade av att övervinna hindren, att förlåta varandra för det som hänt under mellanperioden, att gemensamt och ömsesidigt verkligen bestämma oss för att gå vidare.
Att starta vårt nya liv tillsammans,
i stället för att var och en starta våra nya liv på var sitt håll.

(Dock lider jag fortfarande rätt hårt av att jag sårade och skadade en annan person, när både hon och jag trodde att vi hade startat ett nytt liv tillsammans.)

Skulle vilja klara av att börja berätta min historia utförligt och i kronologisk ordning. Men finner inte tid = motivation (?) att i nuvarande situation göra detta.
Hoppas att det kommer till mig så småningom, för jag förstår att ert intresse finns, och denna tråden har gett mig mycket så jag vill verkligen bidra med något tillbaka.

En liten personlig tanke, ett litet bidrag vill jag dock ge:
Jag är numera helt och fullt övertygad att förlorad eller saknad sexuell förmåga/intresse beror på underliggande orsaker.
För denna saknad är emot naturlagarna.
(Givetvis under förutsättning att kärlek finns, eller åtminstone har funnits och att attraktionskraft har funnits...).
I vissa fall kan det väl vara fysiska orsaker men jag vill nog absolut framhålla att det oftast har psykologiska underliggande orsaker.
Men om man har nått någorlunda mogen ålder så har dessa underliggande orsaker funnits med så länge att man (hon) tror att det är normalt. Att hon är sådan och att det är hennes identitet och personlighet.
Själv har personen av förståeliga skäl inte möjlighet känna eller förstå att det ens existerar några sådana underliggande orsaker.
De är förträngda och förnekade, Oftast säkert helt omedvetet, alltså undermedvetet.
Det är inte av ondska eller ovilja som hon förnekar, utan det är för att skydda sig.

Personen i fråga behöver då kompetent professionell hjälp.
I vårt fall så blev det jättejobbigt och en lång och svår väg att vandra. Det satte oss verkligen på prov och vårt förhållande, som vi trodde redan var hårt prövat, sattes på väldigt mycket hårdare prov än någonsin. (Det var väl då som jag gav upp..?).
Men det var nödvändigt.
Även om vårt förhållande hade tagit slut där så hade detta ändå varit nödvändigt för henne.
(Jag pratar här om henne, men i mitt/vårt fall, så har det även givit mig väldigt mycket. Jag har kommit till insikter och jag har öppnat mitt sinne på ett sätt som jag förmodligen inte skulle har klarat på egen hand. Så; vi båda behövde det och det var även nödvändigt för mig.)

Hur ska man få personen att vilja gå igenom detta?
Personen som själv inte känner till att behovet finns, som medvetet eller omedvetet förnekar detta nästan ända in i döden...
Det är den största utmaningen.

Om man kommer så långt så är nästa utmaning att skaffa den kompetenta och rätta professionella hjälpen.

Självfallet gäller detta inte för alla.
Men så var det för oss.
Det hade vi ingen aning om, och framförallt hon förnekade kategoriskt detta behov. Allra kraftfullast förnekade hon det inför sig själv. 
Hon kunde hitta en miljard andra orsaker än att våra största problem till största delen skulle bero på hennes underliggande problem.
Det var så för oss och därför vågar jag vara absolut säker på att det är lika för många andra, för vi är självfallet inte unika på något sätt...

Ge inte upp, det finns alltid hopp!

Tack för ett jättebra inlägg, Mannen! Jag håller helt och hållet med dig. Det är precis som du säger: sexuellt ointresse är emot naturlagarna (alla människor har behov av kärlek, sex och närhet) och förlorar man detta intresse så har det en underliggande orsak. Det inte något som bara händer utan förklaring. 

En annan jätteviktig sak du tar upp är detta: Det är vanlig mänsklig reaktion att förneka problem om man inte ser någon lösning på dem och man gör det för att skydda sig, inte för att vara taskig mot den andra personen. Det här med försvarsmekanismer tillhör egentligen allmänpsykologin, så det är konstigt att man inte kommer att tänka på det i sådana här situationer (men det är ju som du säger: när man förnekar något så förnekar man det för sig själv också). Lustigt nog tar självaste Wikipedia upp detta med förnekande med följande exempel: 

"Ett par bråkar med varandra utan att nå en lösning, varvid ena parten förnekar hela konflikten." 

sv.wikipedia.org/wiki/Försvarsmekanism

Väldigt roligt för dig/er att ni kunde lösa detta, att det var möjligt för er att komma till insikt tillsammans och gå vidare, jag är mycket glad för din skull! 

Tack Rosemary 

tarmac (eller någon annan)
Har du kommit på någon fråga ännu? Om du kommit på något så är det helt ok att fråga, jag försöker svara om jag kan och när jag har tid.
Det är ju lite lättare för mig att besvara frågor än att skriva hela berättelsen...

Karl71 och alla ni andra, tack än en gång för en mycket givande tråd. Era goda exempel på uthållighet och tålamod hjälpte mig mycket.

Kom gärna med uppdateringar när ni får tid och lust.

Ge inte upp, det finns alltid hopp.
Där kan ju jag förhoppningsvis vara ett gott exempel...

Jag skulle vilja att du skrev lite mer om er process. Jag och flera andra har ju varit engagerade i tråden och, som du skriver, vore det bra att ge något tillbaka. Du kanske kan skriva ett inlägg åt gången när du är inne, så behöver det inte ta så mycket tid. Det jag tänker att jag skulle vilja att du beskrev lite mer är kanske följande:

1. Beskriv var du befann dig känslomässigt när du startade tråden. Hur kom det sig att du startade den, vilka kunde du anförtro dig åt, var hittade du stöd att komma vidare?

2. När bestämde du dig, på riktigt för att du inte kunde leva på detta sätt. Vad var det som tippade dig över kanten? Om det där inte hade kommit, vad hade hänt då?

3. Beskriv hur det gick till när ni hade era första tunga samtal och vad som hände i detta i dig och henne.

4. Beskriv den andra relationen i mitten, hur hanterade din fru det, och hur hanterade den andra kvinnan det. Hur träffades ni, har ni pratat efter att det avslutades? Hur kan du råda bot på ditt dåliga samvete? Lovade du henne saker du inte har hållt, eller hade det räckt med att säga förlåt?

5. Hur kom det sig att du gick tillbaka till din fru? Har hon haft någon annan under tiden? Hur hanterar du och hon er sexualitet annorlunda nu än innan? Hade det varit möjligt att få den förändringen utan en kris där ni träffat andra i mitten?

PS. När du svarat nåt - citera gärna inlägget och radera det som är irrellevant, så ser personen det. I en sådan här lång tråd är det många som inte tittar när det kommer nya inlägg annars...

Tack P30 för visat intresse och för frågorna!

Jag har ögnat igenom dem och tycker att det är i huvudsak både intressanta och relevanta frågor. Men också till viss del stora och omfattande frågor.
Reflekterar lite på detta och tänker att de faktiskt kan vara intressanta/relevanta även för mig själv!

Vill dock tänka mig för lite hur mycket jag vill outa mig och oss... Även om vi bor i huvudstaden så finns ändå risk att bli igenkänd. Dessutom kan jag ju för egen del rent moraliskt fundera över vad man faktiskt ska lämna ut, alldeles oavsett.

Lite har jag ju faktiskt redan givit tillbaka genom mina återkopplingar.
Egentligen är ju tråden inte längre relevant för mig, för min personliga del och just nu. Men som jag sagt tidigare så ska jag ändå gärna försöka ge något tillbaka, men jag ber samtidigt om din och allas förståelse, för att jag just nu har prioriteringar och motivationen lite åt ett annat håll.

Tack för orden "kanske kan skriva ett inlägg åt gången",
det är nog en förutsättning.

Jag lovar återkomma!

Hittar inte dina inlägg. Anonym då?

Var ett tag sedan jag var inne nu.  Läst igenom sista 10 sidorna igen och är överväldigad av all feedback från alla möjliga håll.

Helt jäkla otroligt att vi närmar oss 1600 kommentarer.

Själv tuffar jag/vi på. Har inte kommit i närheten av det "Anonym (Manne­n)" beskrev i sin relation, men ej heller kommit så långt i den egna relationen att jag separerat och börjat träffa andra. Finns ju ingen garanti för att det skulle få samma effekt, även om min fru visat tendenser på att "behöva" skakas om nu och då.

Vill ju inte spela rysk roulette med min familj och barn så jag kommer fortsätta arbeta på äktenskapet I relationen.  Dömer absolut inte den som inte orkat längre.

Rosmarie, Tarmac, alal anonyma män och kvinnor - tack för alla bidrag (nej, jag står inte på en bro och tänker hoppa men vill tacka ändå )

 

Kram

Karl