Jösses ja :) Vågar påstå att sonen har en fantastisk relation till både mor-och farföräldrar. Han går inte på förskola utan är med sin farfar/farmor samt hos morfar istället (han ska få gå på förskola några år innan det är dags med sexårsverksamheten..) Han har oxå bra kontakt med sin mormor men pga att vi bor en bit ifrån varandra och hon arbetar heltid så blir det inte lika ofta som vi/hon skulle vilja. De pratar i telefon (sonen är två o ett halvt) och vi skypar när det gått två/tre veckor utan att de kunnat ses. Men allra bäst kontakt har han med sin farfar och sin morfar. Då vi valt att utveckla den kontakten så känner han sig som hemma hos dem.. Det är inte vi som "pushar" mest utan det är farfar o morfar samt numera sonen som vill träffas - ofta! Någon natt i veckan brukar han sova hos sin morfar. Vi behöver sällan "barnvakt", vi får egen tid ändå :) Om det dock är VI som behöver hjälp så är inte problemet att hitta ngn som han trivs hos att lämnas hos, problemet är VEM vi INTE skall fråga, alltså vem som blir besviken ;) Jag och sonens pappa bor ihop, men han har ett syskon från pappans tidigare förhållande. Syskonet har också bra kontakt med farföräldrarna, dock inte på samma sätt. Men det syskonet släppte inte mamman ifrån sig till någon under de första åren, så samma kontakt var nog svår att få.. Men de har ändå en bra kontakt. Jag vet också att syskonet träffar sin mormor och morfar ofta. Även mina föräldrar, alltså "bonusmormor/morfar) har tagit sig till syskonet, och ser det som sitt barnbarn, även om det inte är på samma nivå som deras biologiska barnbarn. Själv är jag uppvuxen med mkt nära kontakt med mina far och morföräldrar. Jag kände mig lika hemma hos dom som i mitt eget hem, tror det är detta som fått mig att medvetet arbeta för att sonen ska få nära kontakt med SINA far/morföräldrar. Jag vet också att om något skulle hända mig och min man, så skulle sonen iallafall inte behöva gå igenom att hamna hos ngn han inte var van vid, vilket är skönt..
