Andras åsikter om hur man ska sköta sitt barn

Jag tror det bästa är att säga ifrån. Det är det enda som har hjälpt oss. Lite "gnäll" kan jag acceptera men inte för mycket.

När min mamma matade min fyra-månaders med glass fick hon en rejäl utskällning, förklarade att jag inte alls kände mig trygg med att hon hade hand om mitt barn. Har jag sagt att min bebis inte får äta en viss sak så ska mormor lyssna på det, punkt slut. Jag varnade min mamma om att hon inte skulle få vara barnvakt om hon fortsatte göra tvärtemot vad vi föräldrar sagt. Har funkat helt okej.

Sätt ner foten!

Det finns väl knappt en mamma som INTE upplevt samma sak, men i lite olika grad.

Ett ganska effektivt sätt att bemöta det (när man får instruktioner som man inte håller med om) är att le, nicka och säga "Ja just det, så kan man ju göra", och sedan helt strunta i det de sagt.

Om du inte kan prata om det svåra med din mamma, så vänd dig till en väninna, din barnmorska eller någon i föräldragruppen. Familjen är inte allt.

Haha samma här...alla har då en åsikt om hur ens barn ska skötas. Bvc, familj, vänner och bekanta. Jag har sagt ifrån att om jag vill veta nåt, vilket händer ofta ;) då frågar jag. Små pikar behövs inte.

De är bara att säga ifrån och om dom inte lyssnar så säg åt dom att skaffa en egen bebis som dom kan bestämma om.

Så länge man vet med sig att man gör ett bra jobb som förälder så är det inget att bry sig om. Men tänk som så att om det nu var att du faktiskt misskötte ditt barn så är det ju bra att det finns sådana i din närhet som då skulle våga säga till om detta. 

Har precis pratat med min svärmor tex som är väldigt bekymrad över hur min svägerska behandlar sin dotter sedan tidigare (alltså min svärmors bonusbarnbarn) nu när hon har fått ett till barn med min sambos bror. Jag har också noterat detta men tyvärr inte velat lägga mig i (träffar dom väldigt sällan och väldigt korta stunder också) men nu så har min svärmor sagt ifrån att de måste ta hand om den äldsta tjejen också och att de inte bara kan skälla på henne hela tiden och att de behöver ta kontakt med vårdcentralen för att få hjälp. Och där så är det ju jättebra att svärmor har lagt sig i även om det i de flesta fall är bäst om man inte lägger sig i andras uppfostran.  

Tack för era svar. Med andra ord, jag bör säga ifrån, lägga ner foten...Vanligtvis kan jag det men när det handlar om mitt barn blir jag bara sårad, antar att jag har dåligt självförtroende efter månader med kolik, ibland kände jag mig värdelös som mamma  -kan inte ens få min bebis att sluta skrika och slippa ha ont- tänkandet.
 
Nån som vill dela med sig av de värsta kommentarerna de fått? Kanske hjälper det att skratta åt dem!
Här är några jag fått höra:

-Låt honom skrika -sa min systers man då jag oroade mig för att köra bil med honom, för han tycker inte om bilen utan bara skriker. -Ni har ju inte ens tränat honom i bilen så hur skulle han kunna tycka om det då! sa dom. ( Men han hade ju kolik för f-n!! )
-Jag var nog inte en sån Hönsmamma som ni är -sa min svärmor rakt ut  i telefonen till min man.
-Inte är han alls nåt ovanligt skrikig -sa min syster, alla bebisar i den åldern skriker så (själv är hon 3 barns mor). Jasså? Bara jag och läkaren och BVC personalen och min mamma som har haft mig som själv var ett kolikbarn -som tar fel då? Alltså ingen kolik enligt min syster.

VÄrst och värst. VÅrt äldsta barn var av den sorten som vägrade sova, dag som natt. Hur hon kunde vara så pigg övergår mitt förstånd än i dag, för hon var liksom bara pigg ,och inte arg. Men så hade vi henne i barnvagnen i trädgården (för att ändå kunna vara ute och få något gjort)

Svärmor: Men ska hon inte sova nu?
Jag: Det brukar inte gå, för hon är inte trött.
S: Struntprat. Det är ju bara att gunga henne i vagnen ett tag, det somnar alla bebisar av.
J: Be my guest!

Efter en dryg timmes promenerande och vaggande och vyssjande gav svärmor upp, och insåg att det kanske faktiskt var så att ungen inte var trött. Detta utspelade sig vid ganska många tillfällen efteråt också, för hon hade ju (som alla vi som har barn...) minsann uppfostrat tre barn och visste minsann hur alla bebisar funkade. Till slut gav hon upp.

Khaleesi: Ja jösses, men bra idè att låta dem prova själva!  Och visst är det väl en typisk kommentar från svärmor... har hört liknande från just det hållet själv.
Kan tänka mig att du hade lust att säga : vad var det jag sa!

Jag och min sambo är rätt rädda för bitar i maten åt vår dotter. Hon har satt 6 månaders pureerna i halsen och vi har fått tippa henne lite, våra mammor har lärt känna varann nu(nej?) och en dag sa hans mamma till oss "puuuh, TUR att mormor (min mamma) kan hjälpa till med matningen, annars hade hon aaaaldrig fått äta!" ...som om vi inte mådde dåligt nog över att det inte funka. Nu IDAG är hon 8 mån och de pureerna tuggar hon galant, säkert för att de var större. Vid den gången sa min sambo ifrån (tack!) och svara "det är inget att skratta åt mamma, det ÄR faktiskt läskigt!" hans mamma skratta dock bara men ÄNDÅ.

Världens bästa text om vad man ska tänka om andras åsikter om hur man uppfostrar sina barn!!! ;) 
  
mama.nu/artiklar/nina-campioni-foraldrar-har-har-ni-sanningen/