Gravid och har fullständig panik

Tack snälla och lycka till du också! Jag skriver några rader nu igen, det är också någon form av terapi. Igår kom min sambo hem och hade fullständigt tappat sugen. Allt ältande och bråkande och diskuterande fram och tillbaka tär så enormt på oss så nu kände han att han inte orkar mer och att han nog tycker att abort är det bästa för att vi ska kunna rädda vårt förhållande. Det kändes inte jättebra att höra för nånstans har det ändå känts tryggt att han varit så stabil i sin inställning att allt kommer att gå bra och att vi kommer att fixa det här. Men samtidigt förstår jag honom för jag har på ett sätt provocerat fram den reaktionen. Vi har iaf bestämt oss för att göra kub-testet idag men jag tror ändå jag ska boka en abortttid för säkerhets skull. I morse kände jag mig ganska sansad och då ställde jag oss följande fråga: "Att jag återkommit till abort i tanken de senaste 12 veckorna, BETYDER det nåt eller är det BARA rädsla?" Klart att det inte finns nåt entydigt svar på det men i mig känns det ändå som att det är nån form av varningssignal som jag inte vet om jag varken kan eller vill negligera. Gör vi abort kan vi ägna oss åt att få rätsida på vårt förhållande, lära känna varandra bättre, resa, jobba på och vara fullständigt egoistiska. Det som talar emot det är att jag inte vet om jag någonsin kommer att våga ge mig in i en graviditet igen med tanke på hur dåligt jag har mått.

TS igen. Jag är verkligen orolig för hur jag mår. Kämpar som ett djur för att hålla ihop som människa på dagarna och har brutit ihop två kvällar den här veckan. Det är en rejäl jävla depression jag har och inget signalerar att jag är på väg ut ur den utan snarare tvärtom. Jag klarar av att lugnt och sansat förklara för barnmorskor och psykologer att jag inte mår bra men det känns som att ingen tar mig på allvar för att jag kan utrycka mig klokt och redigt. Jag mår skit och tårarna rinner.

Hej igen. TS här. Något jag själv saknade när jag mådde skit och googlade ihjäl mig efter andra som mått dåligt var "slutet på storyn", alltså hur det blev sen. Jag har bara några veckor kvar nu och är helt på banan igen. Jag har gått igenom en av de tuffaste perioderna i mitt liv men överlevde, kämpade och bet ihop. Nu längtar jag tills jag får träffa pyret som bökar där inne i magen. Så du som ev läser det här nu eller i framtiden - kämpa! Förr eller senare kommer det att kännas bättre, även om det kan dröja.

Hej TS! Vad underbart att höra att du mår så mycket bättre nu! Förstår att du verkligen har haft det tufft och tycker att det är jättestarkt av dig att ha tagit dig igenom det. Det är alldeles underbart att få barn, men självklart lite skrämmande också - inte minst pga att det förändrar hela livet. Och som skrivits innan i tråden så blir det ju kanske ännu större omställning när man är lite äldre och därmed har hunnit få mer ordning på sitt liv. Själv fick jag förlossningsdepression nån månad efter mitt första barn föddes och mådde väldigt dåligt, tyckte jag var värdelös och inte värd varken henne eller min man. Jag fick samtalsterapi och till slut gick jag med på att ta antidepressiva och mådde till slut bra igen. Under min andra graviditet var jag därför livrädd, men fick gå i samtal hela tiden för stöttning och även en lång tid efter, så det har gått mkt lättare denna gången! Hur har din läkare resonerat angående risken för dig att få en förlossningsdepression? Det bästa rådet jag kan ge till dig, med tanke på vad du gått igenom, är att prata meddin läkare och/eller samtalskontakt om det redan nu. Alltid bättre att förebygga och förbereda sig, även om det sen så klart inte alls behöver bli så! Självklart får vi ju hoppas att du har "gjort ditt" och får må som en prinsessa när bebisen kommer.

Lycka till med allt TS!! Kram!

Härligt att höra TS!

Åh, vad roligt att få respons.

Klart jag oroar mig emellanåt för att det ska komma bakslag. Jag är i grunden en väldigt "cool" person. Det ska mycket till innan jag freakar ur över något. Men uppenbarligen är jag väldigt känslig för hormoner och bm har flaggat för att "amningshormoner kan vara elaka". Skulle jag

Oj, råkade skicka.

Skulle jag åka ner i träsket igen efter att barnet är fött så tänker jag mig att det nog skulle ske pga just hormonpåverkan och då får jag nog tänka över om jag ska skita i amningen. Jag orkar inte med fler motgångar förknippade med den här graviditeten känner jag. Av samma anledning diskuterar vi just nu

...planerat snitt.

Vet du vad som ledde till att du fick en depression efter förlossningen? Att man kan krisa ihop då också och ifrågasätta sig själv låter helt naturligt men jag HOPPAS att jag har harvat mig igenom det där redan. Måtte man bara få sova hyfsat bra för sömnbrist kan ju knäcka även den starkaste.

Jag är också väldigt lättpåverkad av hormoner och min förlossningsdepression efter första barnets födelse berodde till allra största delen på just hormoner, babybluesen (tredagarsgråten) gick liksom inte riktigt över. Dessutom har jag problem med kronisk värk o smärta, vilket förvärrades av att ta hand om min lilla bebis och det i sin tur gjorde att jag kände mig värdelös och grät överallt... Men med "stabilare" hormoner hade jag klarat mig från att falla så djupt, helt klart. Det tog som sagt lång tid innan jag ville äta antidepressiva, ville amma till varje pris då jag tyckte att det var den enda nyttan jag gjorde för mitt barn (?!?!) men till slut gjorde jag det o inför det andra barnets födelse bestämde spec.MVC att jag skulle äta antidepressiva direkt efter födseln, oavsett hur jag mådde för att förhindra ny depression. Då hade jag ju även fått mkt hjälp under graviditeten. Det var också bestämt att jag inte skulle amma, främst pga min smärtproblematik som ju inte alls gick ihop med amningshormonerna, men även pga risken för depression. Det var också tal om kejsarsnitt men till slut blev det vanlig förlossning, vilket blev jättebra.

Det viktigaste rådet jag kan ge till dig är att vara öppen mot dina nära, bm o läkare om hur du mår, be dem att vara uppmärksamma på hur du verkar må. Tyvärr är ju risken högre om man tidigare varit deprimerad. Och försök tänka att även om du drabbas av förlossningsdepression så är det allra viktigaste att du finns nära ditt barn så att det känner din närhet o värme o hör din röst. Var inte heller rädd för att söka hjälp - vänta inte till BVC:s mammasamtal när bebisen är två månader om du känner att du mår dåligt innan! Tyvärr kände jag inte det allra bästa stödet från min man när jag mådde som sämst (läs: inget stöd alls... snarare ifrågasättande) o det gjorde ju saken ännu värre förstås. Men män påverkas ju inte av hormoner på samma sätt så för dem är det kanske ett stort mysterium ;)

Hoppas att mina råd kan vara till nån hjälp, kan ju vara skönt ibland att höra att det finns andra, fullt "normala", välfungerande personer som drabbas av sånt här! Håller tummarna att allt kommer gå bra för dig!

Hej! TS här igen. Tack för all respons!

Bara en vecka kvar nu till det planerade snittet och idag, på det sista besöket hos barnmorskan, drabbades jag av stora skälvan. Jag har under lång tid nu gått omkring och haft själva födseln som målbild, att snart är det över, snart får jag vara ifred i min egen kropp och snart är kampen historia. Men så blev jag liksom påmind om att det inte alls kommer att förändras som i ett trollslag och det var faktiskt något av en käftsmäll. Finns det någon av er andra som haft tuffa graviditeter och mått dåligt av hormonerna men som faktiskt mått BRA efteråt trots amningshormoner osv?

Bm:s analys är att det är ungefär fifty/fifty om jag kommer att påverkas starkt även av amningshormonerna. Jag önskar så innerligt att jag ska slippa fler bakslag för jag orkar verkligen inte mer känner jag. Och hur gör man egentligen om man märker tendenser till att trilla ner i något mörkt hormonhål efter födseln? Upphör det då om man lägger ner amningen? Jag kommer inte att orka stånga mig blodig för att få amningen att fungera om det innebär att jag kommer att må dåligt under tiden. 

Tacksam för att höra era tankar.  

Tror det handlar om rätt mycket mer än bara hormoner, så jag är tveksam till att ett amingsstopp skulle göra en drastisk skillnad. Det är hormonomställning mellan gravid/icke gravid, en gigantisk omställning i livet, eventuellt dålig nattsömn, osv. Det ÄR en stor och för många svår omställning. Inte lönt att hymla med det. Men man vänjer sig och med det hela kommer även ett underbart litet barn som väger upp Du ska ju fortsätta ha kontakt med barnmorskor/ sköterskor/ läkare på BVC och de brukar vara bra på det här med förlossningsdepp osv. Försök ha en öppen dialog där och be om hjälp om du behöver det!

8 år senare och jag känner igen allt du TS beskriver. Har fullständig panik, är sjukskriven och väntar på att få tid på psyket just nu. Är i v12 och känner mig stressad över att ta ett beslut. Min sambo har 3 barn sen innan, vilket är den praktiska detalj som stör mest just nu. Hur känns det för dig nu?

någon som läser fortfarande? Hur hr det gått för er? Sitter o samma sits. 

Hej! Jag startade en liknande tråd för ett tag sedan: www.familjeliv.se/forum/thread/82979814-gravid-men-bara-tvivel-och-vanda

Är idag i vecka 14+2 och jag kan bara säga att DET BLIR BÄTTRE. Mina gravid-hormoner kastade mig rakt in i en depression de första veckorna. Så illa att jag vid några tillfällen faktiskt skadade mig själv. 

Det känns bättre nu när hormonerna stabiliserat sig lite, men jag tycker inte att det är speciellt kul att vara gravid. Mer att jag faktiskt försiktigt kan se fram emot att välkomna en ny familjemedlem. Man behöver inte älska resan dit ändå. 

Var inte rädd för att be om hjälp heller, prata med vården eller vänner. 

Kram!

Då kommer jag in i din tråd :)
jag är i v 13+4 och jag har så stark ångest