Gravid men bara tvivel och vånda

Sådär har jag känt i början av alla mina graviditeter. De första veckorna suger. Jag blir sjuk och deprimerad av alla hormoner. För mig har det lättat i andra trimestern och jag har istället sett väldigt ljust på livet och graviditeten igen. Hoppas det lättar upp för dig också snart! 

Låter väldigt jobbigt. Ville bara säga att jag hoppas du säger det till din bm, förmodligen kommer det ju bli bättre men mår man så dåligt under graviditeten så finns en större risk för förlossningsdepression. Så det är jätteviktigt att din bm vet om hur du mår så du kan få rätt hjälp om det inte släpper. Kanske kan hon hjälpa dig redan nu.
Hoppas du snart kan få njuta lite av din graviditet.

Tack för era svar. Jag hoppas innerligt att ni har rätt. Jag ska ta upp det hos bm också. 

Jag avskyr att vara gravid. Det får mig, förutom att må dåligt fysiskt, också må väldigt dåligt psykiskt. Jag minns alla nätter när jag låg och funderade på hur min man skulle gå ut och festa hela helgerna, medan jag satt hemma med en bebis. Med tanke på att min man går ut utan mig fyra-fem gånger per år, och aldrig kommer hem senare än klockan 23, var ju tanken oerhört ologisk. Men då kändes den så extremt verklig. Det var så det skulle bli. 

Det enda som ljusade upp lite, var vid ultraljud när vi fick se bebisen. Det gjorde allt lite mer verkligt. Men det höll inte i sig så länge, innan jag var tillbaka vid att tänka att mitt liv var över. 

Det som däremot hjälpte i långa loppet, var att gå och prata med någon. Och då inte barnmorskan som la huvudet på sned och sa att det var heeeelt normalt (det kanske det är, men hur hjälpte det mig?). Jag hittade en psykolog som kostade skjortan och halva byxan, men som gav mig verktygen att se mer nyktert på situationen. 

Så det är mitt bästa råd, att gå och prata med någon som kan!

Hormoner?? Har ditt "normala" jag fattat ett aktivt beslut (med känsla givetvis) att du vill ha barn - så tror jag absolut att det är hormoner som spökar nu. Jag har problem med PMS och skulle ALDRIG lita på min magkänsla de dagarna i månaden. Drabbades också av förlossningsdepression (i lägre delen av skalan). Hormoner påverkar många på ett sätt som är svårt att förstå om man inte är drabbad.

När man blir gravid så startar ett riktigt hormon-pingpong i kroppen. Prata med barnmorskan och be att få stöd i dina tankar!!!

Är säker på att du kommer att bli en helt vanlig (fantastisk) mamma som hittar rätt när hormonstormen lägger sig <3 

Puffar lite. Har tid för kombinerat inskrivnings- och hälsosamtal först om nära två veckor och vet inte hur jag ska stå ut. Går runt och hoppas på ett missfall. 

Får jag fråga hur du blev gravid? Är du självstående eller har du en stöttande partner?

(jag funderade själv på insemination men fick sedan barn med mitt ex och är nu ensamstående)

Jag har en stöttande partner, absolut. Och hade det inte varit för att han är glad och förväntansfull så hade jag avslutat graviditeten redan tror jag. Dock är han väldigt förstående och säger att han stöttar mig i vilket beslut jag än tar. Jag är bara rädd att jag, om jag väljer att göra abort, kommer ångra mig när jag "är mig själv igen". 

Vad skönt att du har en stöttande partner. 

Ja det finns det nog en risk för med tanke på att du ville ha barn innan du blev gravid. Sen ångrar man aldrig ett barn, så jag tror det kommer bli bra för dig att behålla, utifrån det lilla du skrivit här. 

Du skriver om snorungar i trafiken, man brukar ju säga sina barn andras ungar, och det stämmer rätt bra, kärleken till ens egna barn är enorm och man tycker oftast de egna barnen är bättre än andras ungar. Sen kan du ju uppfostra ditt barn bättre än många barn du ser på stan. Finns många kurser via BVC man kan gå i föräldraskap och många bra böcker att läsa.

Kände likadant under min graviditet. Hade liknande tankar om att kroppen var invaderad av en parasit. Ville göra abort. Hade ren panik. Det blev bättre den andra och tredje trimestern för mig men jag mådde aldrig riktigt bra. Har en fyraåring idag som jag älskar över allt, men graviditeten var inte rolig.

Jag ångrar idag att jag var tyst om det och aldrig pratade med någon. 

Men hur står man ut tills dess?? Sov knappt en blund inatt för alla tankar som for runt i huvudet. Låg bara och grät och slog på mitt eget huvud i ren panik för att jag så desperat ville att det skulle bli tyst där inne. Drömmer mardrömmar och vaknar helt skakig på morgnarna. 

Min karl är dessutom på annan ort till och från nu, och gick inte att nå igår. Känner mig fruktansvärt ensam i allt detta.

Hej!
Jag tycker du ska ringa till mottagningen där du har tid för inskrivningssamtalet idag och fråga om de kan hjälpa dig få någon att prata med.
Kram!!

Har du nån vän som fått barn som du kan prata med?
Ring din bm och be om stöd, det finns mycket hjälp att få om man mår dåligt som gravid.
(vill man göra abort får man också samtalsstöd)
Man kan även vända sig till svenska kyrkan, de har samtalsstöd som är gratis, du behöver inte vara troende och de har tystnadsplikt. Då är det en präst eller diakon man pratar med. Du kan även chatta med jourhavande präst (eller ringa på 112 och prata med jourhavande präst om det är riktigt akut).

Hej TS!
hur är det med dig idag?
Jag mår jätte dåligt. vet inte hur jag ska klara den här graviditeten?
Jag orkar inte med mig själv längre :(