Hur ska jag reagera efter 2 år?

bs

Men vilket strunt. Ett barn "känner" inte vem som är föräldern på grund av blodsband. För den här lille killen är mamma den kvinna han bor hos. Hur fort barnet knyter an har inte heller något med släktskap att gör.

Uppenbarligen utelämnar TS något i sin historia eftersom hon inte fått träffa sin son på så länge.

Du är familjehem va? Du kan inte få barn själv? Du har aldrig förlorat ett barn? Du kan inte se och känna hur barn känner uppenbarligen. Barn KÄNNER absolut vem som är ens biologiska förälder, Det känns på något sätt inom en att de där är MIN (mamma/pappa) Sen att barnen självklart har stark anknytning till familjehemmet är inget konstigt då barn är väldigt känsliga och knyter an fort till vuxna människor. Men om mamman och barnet får träffas ofta så kommer deras anknytning bli stark och barnet kommer kunna flytta hem. Du vill bara se det ifrån en sida, jag ser det så som att alla barn SKA bo hemma hos sina föräldrar om det är möjligt, och är de möjligt i TS fall så ska de arbetas åt de hållet och de fort och intensivt innan de hinner gå mer tid.
Ts behöver heller inte berätta hela sin livs historia här på FL de har hon ingen skyldighet att göra.

Grattis  Vist är det mysigt det jobbigaste är ju att åka hem. 

Nej jag "är" inget familjehem. Jag har egna barn jag tar hand om och har aldrig varit i kontakt med socialtjänsten.

Visst är det så att barn ska bo hos sina föräldrar förutsatt att de inte far illa av att göra det. Ts måste inte berätta sin livs historia men om hon nekats ha kontakt med sitt barn i två år så finns det förmodligen en anledning till det som hon inte nämner i tråden.

Och återigen: Nej, barn känner inte på sig vem som är deras biologiska föräldrar om de inte träffats sen de var spädbarn.

Du skriver att du har dina barn hemma och aldrig haft kontakt med socialtjänsten alltså kan du inte veta hur det känns att separeras ifrån dina barn och sedan återse dem igen. Tråkigt för dig att du tror att dina barn bara skulle glömma dig för att någon annan skulle ta hand om dem.

TS barn var ett spädbarn sist de sågs. Han har ingen bild av sin mamma och kommer inte att se henne som något annat än en främling när de ses. Att påstå något annat är bara dumt.

Självklart känner större barn igen sina föräldrar även om de varit omhändertagna ett tag men det är inte vad som diskuterades.

Ja OCH att det var spädbarn? Min son var 2mån och 6mån när han träffade sin pappa sen gick det 1,5år innan dom sågs igen och när han såg sin pappa så ville han ta kontakt direkt och ögon bara glittra han KÄNDE att det var HANS pappa. Du kan få försöka övertala hela värden men jag vet till 100% att alla barn känner inom sig när de ser sin/sina bioförälder att de där är MIN mamma och pappa. Du talar ju utifrån någonting du inte har en aning om eftersom du aldrig ens varit med om något likande och de är faktiskt rätt skrämmande.

vad arg jag blir på dig.

Hade någon tagit mitt barn och jag vetat till 100% att jag inte gjort ngt så hade jag ALDRIG i hela mitt liv gett upp mitt barn.. Jag hade gjort allt verkligen allt för att få honom tillbaka eller umgås med honom.

Fattar inte tycker du låter slö och bara låtit allt hända..

Nej usch säger jag bara.. Och jag antar att barnet om inte annat när han är äldre kommer fråga dig varför du inte kämpa.

För det finns inget jag vet inte hur jag skulle göra ingen annan visste heller, ALLT går att ta reda på bara man kämpar. USCH. 

Sjävlklart känner inte barn vilka som är deras biologiska föräldrar om de inte levt med dem och inte träffat dem sedan de var spädbarn. Vilket trams! Det här barnet har knytit an till familjehemmet och vet ingen annan familj. Med försiktiga och små steg kan han lära sig vem som är hans mamma, men det kommer inte automatiskt enbart för att det finns blodsband. Sen kan man ha all världens sympati med mamman för det är naturligtvis hemskt att vara ifrån sitt barn, men det viktiga är barnets välmående inte mammans i första hand. 

Ts, jag hoppas innerligt att du och ditt barn kan bygga upp en bra och nära relation. Måste kännas underbart att få träffa honom efter så lång tid. Till en början, fokusera på att lära känna honom och att få tid tillsammans. En eventuell hemgång ligger med största sannolikhet långt fram i tiden, men nu ska du njuta av att ni åter finns i varandras liv!

Jag kan verkligen bekräfta att blodsband saknar betydelse för barns förmåga till anknytning. Barn knyter an till den trygga vuxna som barnet bor med. När en biologisk förälder dyker upp efter ett par år har barnet ingen aning om vem vederbörande är om barnet skiljts från vårdnadshavaren i späd ålder. Blod är inte tjockare än vatten. Trygghet har med helt andra faktorer att göra.

Det ÄR TRAMS att ni inte tror att barn KÄNNER! Barn är absolut inte dumma.
Man behöver inte lära barnet att den har en annan mamma de förstår den direkt de är därför de tar kontakt så fort och vill sitta i knät och tittar länge. Folk är så dumma ibland så de är skratt retande..

Jag fick veta när jag var 10 år att min pappa inte var min riktiga pappa. Min biologiska pappa hade jag träffat mängder av gånger utan att veta om vem han var. Varken då, tidigare eller senare har jag känt någonting för min biopappa. Han är en trevlig man, men inte på något vis känns det att han är min pappa. Förälder blir man genom handlingar, inte genom blod.

Mycket konstigt att så många adopterade barn vill träffa sina biologiska barn när man BLIR förälder genom HANDLINGAR!

Att vilja träffa sina bioföräldrar kan finnas många anledningar till. Att vara intresserad av att veta om sina rötter och lära känna sin släkt eller träffa dem är inte samma sak som att man ser på de som adopterade bort en som mamma och pappa. Och det är definitivt inte samma sak som att man känner på sig vilka som är ens bioföräldrar om ingen talar om det för en.

Liksom en sak som gör mig otroligt störd är att folk säger såhär när barn är placerade "Ni föräldrar kan inte bara ta hem barnet tänk på allt som dom byggt upp där och anknytningen till familjehemmet" liksom, de är ingen i helvete som bryr sig om anknytningen och vad som händer barnet när man sliter barn ifrån bioföräldrarna. Eftersom detta barn enbart är 2år gammal så kommer h*n inte ens minnas familjehemmet om mamman tar hem barnet nu.
Socialtjänsten och familjehemmet bör arbeta på ett tätt umgänge så mamman och barnet kan knyta an till varandra. Man ska inte arbeta FÖR att barnet ska bo borta hos andra.

Ibland måste man "slita" barnet från sina föräldrar för att barnet skall må bra och utvecklas, det är ju liksom ingen första hands åtgärd och man måste skydda utsatta bar som riskerar att fara illa! Ett barn som i Ts fall har varit placerad sedan 3 månader och nu är 2, har levt hela dess liv med familjehemsföräldrarna och knutigt an till dessa föräldrar, min son blir 2 om någon vecka och han skulle bli skadad för livet att tas i från mig/ oss och även om han skulle glömma mig inom sin tid så skulle han fått den viktigaste biten i sitt luv förstört vilket troligen skulle påverka och följa honom genom hela sitt liv. Bara för att man glömmer orsaken till skadan som skulle bli vid en separation så finns såret ändå där!

Jag uttalar mig om något med kunskap från en universitetsutbildning som bas och inte som du på"en känsla". Jag förstår att man vill att det ska vara som du beskriver men det tar inte bort det faktum att barn inte har något biologiskt inbyggt som gör att de känner igen biologiska föräldrar de inte träffat sedan de var spädbarn.

Ja, folk är faktiskt så dumma ibland att det är skrattretande . Och sorgligt.